My Ana Life

Det enda tipset jag har är att äta regelbundet. Ät var tredje timme eller så, och se till att bestämma i förväg exakt hur mycket du ska äta. Sedan när du ätit klart så ser du till att göra något helt annat, gå en promenad eller liknande. Sätt dig i en situation där det är omöjligt att hetsäta, typ ställ dig i duschen och tvätta håret eller gå ut ifrån huset.

Jag vet känslan av att inte kunna sluta äta, och just det här systemet har hjälpt mig otroligt mycket. Det är bättre för kroppen eftersom att hetsäta sätter kroppen i stress, och att hetsäta ofta leder till att man spyr. Se bara till att ta ordentliga portioner så att din kropp får i sig det den ska!

Hahaha. Jag vet, jag suger på att uppdatera. Men jag känner att jag måste koncentrera mig på mitt liv och vad jag vill göra i framtiden och försöka skapa mig en karriär, så just nu jobbar jag dygnet runt. Jag har inte tid att sitta och blogga längre, helt enkelt. 

När det släpper med karriären, då kan jag koncentrera mig på att blogga igen, men just nu hinner jag inte. Jag måste få lägga fokus och tid på mitt "riktiga" liv och leva det fullt ut istället för att sitta framför datorn.

Kram!

Jodå, jag lever, och jag mår bra, men vikten är nere på stadiga 45kg. Och är man så lång som jag är så kan man ju lugnt säga att det inte är en så bra kombination. Folk som jag inte ens känner kommenterar mina smala ben, och ändå försöker jag ha på mig så mycket kläder som möjligt så att folk inte ska se hur smal jag är.

Det enda "positiva" med att väga som jag gör är att jag själv tycker att jag ser äcklig ut. När jag tar av mig alla kläder när jag ska duscha och ser mig själv i spegeln vet jag inte om jag ska kräkas eller gråta av lycka. Benen sticker ut överallt, och ändå kan jag få ett lyckorus över mina knivskarpa höftben. 

Faktiskt så är det så att jag verkligen har ångest över sommaren och att ha på mig bikini. Jag orkar inte höra från fler människor om hur smal jag är - det vet jag ju själv om! 


Åh vilket rörigt och osammanhängande inlägg. Ni får ursäkta. Det blir så mycket när man ska sammanfatta ett par veckor i ett blogginlägg. Jag får återkomma...

På riktigt. Bitchslapade mig själv mentalt för en stund sedan.
Mitt ex har skaffat drömbilen deluxe. Min ultimata sportbil. Den med stort D. Ja ni fattar.

Grejen är att jag inte har någon kontakt med den killen för att han är alldeles för ostabil psykisk för mig, vilket får mig att må dåligt, därför har jag exkluderat honom ur mitt liv. Och för en sekund när jag såg att han skaffat MIN bil, så tänkte jag "åh... ska jag kanske...?"

Jag tänkte alltså på fullaste allvar (i en sekund, men ändå) att jag skulle bli vän med honom igen. Enbart för att få köra den bilen.


FAN VAD JAG SKÄMS ÖVER MIG SJÄLV. Så jävla hemskt tänkt. SÅ. JÄVLA. HEMSKT. Jag lovar, jag skäms som en hund för att jag tänkte det i ens en sekund.

Nu bakar Paris kladdkaka. Sjukt produktiv när jag själv är sjuk. Eller inte... men en kladdkaka och några muffins blir det. Har slickat skålen och jäääklar vad god den blev. Hoppas den blir perfekt... ni vet, krispig på utsidan och alldeles flytande på insidan? Åååh...

Nu inväntar jag sockerchocken som borde följa eftersom jag i princip aldrig äter något med socker.

Min mail har blivit avaktiverad för att jag inte loggat in på tre veckor. HORA. Verkligen!!!

HÄR kan ni läsa hela mitt inlägg som jag alltså skrev i november för två och ett halvt år sedan.

Jag kommer ihåg vad jag kände då. Förvirring. "Är det här verkligen sant? Menar hon allvar?" Jag var förvånad. Sedan dess har jag ändrat mig till att jag själv är mycket mer sparsam. Jag slänger aldrig matrester till exempel, utan jag gör en matlåda. Förut kunde jag slänga hur mycket som helst.


Jag har varit en bortskämd barnunge, det har jag. Jag har aldrig sett det som konstigt att äta ute varje dag, att äta dyra luncher och middagar, att shoppa dyra saker. Det har liksom alltid varit självklart för mig, eftersom jag är uppväxt så. Jag har tvättat kläder och efteråt upptäckt att "oj, hade jag en 500 - hundring i fickan? Hoppsan." och inte känt mer än så.

Så fungerar jag inte längre. Sedan jag flyttat hemifrån och brytit mer med min familj HAR det blivit annorlunda. Sedan jag börjat träffa andra människor och börjat jobba så har jag upptäckt att det systemet är väldigt få förunnat.


Och det är jag jävligt glad för.

Jag vet inte vad som har hänt med mig, jag har egentligen aldrig varit ytlig eller utseendefixerad, men på senaste tiden har jag till och med NJUTIT av att shoppa. Jag har alltid varit typen som ser en outfit som jag tycker är snygg och så skaffar jag dom klädesplaggen, men fort ska det gå och jag tycker inte att det är KUL att göra det.

Fy så hemskt. Hoppas att det är en fas.

Kan ni fatta denna outfit. Mums. Hej jag blev precis 20.000 kronor fattigare.

Men jisses. Läste precis dom senaste inläggen här i bloggen. Kan man bli mer deppig? Fy helvete. Nu går jag och köper en pizza och rycker upp mig. Detta melodramatiska vansinne kan inte få fortgå.

Jag vet, jag vet. Sämst på att blogga, eller hur?

Går i 180 just nu, sitter aldrig vid datan längre. Får så mycket gjort dock. Massa research och bakgrundsarbete till min bok, så snart kan jag sätta igång = snart är den klar. Jag tror så mycket på denna, jag vet att den är bra.

Jobbar och sliter. Hinner knappt äta. Skönt att vara igång så mycket, men det är ohållbart. Är nere på 46 kg nu. Min farbrors fru tog ett allvarligt snack med mig (hon är den enda som vågar göra det i min familj - i min familj sitter vi och stirrar stenhårt åt andra hållet eller stoppar huvudet så långt ner i sanden att vi kvävs). Jag vet ju själv om att jag har gått ner, och ärligt talat tycker jag inte om det. Ser faktiskt inte bra ut.


Det var väl den uppdateringen. Hörs igen om, låt oss säga en vecka? Närå. Ska försöka uppdatera oftare. Lovar.

Okay, Janssons är typ det bästa jag vet. Gravad lax, tillagad lax, sill i alla dess former, potatis, julskinka med äppelmos, skagenröra, hjortpaté, älgstek, kalkon, köttbullar, prinskorv. Vörtbröd med smör och ost. Julknäcke med julskinka och äppelmos, lussebullar och pepparkakor och choklad. Ris à la Malta, hallonfromage, juleskum, Paradis - asken. Jag kan inte få nog av det. Julmat är det bästa som finns.

Ändå spenderar jag julafton för mig själv. Varför? Jag orkar inte. Mat, folk. Jag vill bara vara ifred. För även om jag sitter med folk slutar det ändå med att jag stirrar in i väggen och känner mig isolerad.


Kanske är dags för mig att köpa mig ett torp ute i skogen och bli eremit på allvar?

Jo då, jag lever. Har bara inte tid eller ork att blogga, svara på telefonsamtal eller sms eller mail, eller Facebooka. (...)

Jobbar dygnet runt känns det som, i tolvtimmarspass. Har gått ner i vikt igen, måste smyga förbi ett varuhus i morgon och tjuvprova deras vågar. Inte så mycket för att jag är intresserad av vikten i sig (framsteg?) utan mer för att hålla lite koll.

Tycker faktiskt själv att jag ser äcklig ut nu. Man ser vissa ben för tydligt, och mina armar som har en tendens att bli till kycklingarmar är snarare som kalkonarmar nu (haha, fattade ni skämtet? Eller är jag för insnöad på kalorier?)