Hur vet man när man är frisk?



Hur vet man när man är "frisk"? Hur kan man veta att nu, NU är allting över?

Ibland känner jag att jag mår bra. Så kan saker hända, såsom saker min mamma sade idag, och då vill jag bara dö igen.

Hur vet man? När man inte känner något när hon försöker trycka ner mig? När jag inte känner att jag vill svälta varje gång något händer? När?

Kommentarer
Postat av: Amaranth

När du kan äta 2000 kcal på en dag utan att bry dig ? När det inte finns någon mat som är "förbjuden"? Kram

2008-07-31 @ 16:14:47
URL: http://amaranth.devote.se/
Postat av: Anonym

kanske är man frisk när man kan hindra sig själv från att straffa sig när jobbiga grejer händer. kanske den dagen då ilskan över morsans förolämpningar inte sitter fast i skallen i två veckor utan ganska snabbt kan stoppas ner i den där mentala burken som är märkt "morsan och hennes dumma jävla grejer". när man fixar att skruva på locket till den där burken innan hela ens kropp blir infekterad.

2008-07-31 @ 16:24:12
URL: http://blommaland.blogspot.com/
Postat av: ana

friskare är man nog i alla fall när man inser att andra problem inte blir bättre eller löser sig genom att man tar till svält

2008-07-31 @ 17:00:02
Postat av: Anonym

När man inser att ens egenvärde inte har med vad andra säger el tycker om en. Kanske när man kan slänga av sig elaka kommentarer osv och inse att problemen ligger hos dem.. Att straffa sig själv löser dessvärre inget, men är den enklaste vägen när man känner smärtan. Tror det är bra att finna något annat som man kan få utlopp igenom, ngt positivt och som stärker självkänslan!



Hps att din kväll blir fin ;)

2008-07-31 @ 17:13:12
Postat av: Mia

Hur vet man när man är frisk från anorexi och ätstörningar?

Du är normalviktig och äter tillräckligt med mat för att fortsätta vara det.

Du äter vad du vill, när du vill och hur mycket du vill.

Mat är inte din fiende utan något som du behöver för att överleva och som smakar gott, är kul och något positivt.

Ditt egenvärde och din uppfattning om din egen person hör inte ihop med hur du ser ut eller vad du ätit.

Du använder aldrig mat i destruktivt syfte, varken genom svält eller hetsätning, tröt, bestraffning eller belöning.



Du vet att du är fri från din ätstörning när mat är en naturlig del av ditt liv som du inte ägnar särskilt mycket tanke och när du vet att du är stark, fin och bra oavsett hur du ser ut eller vad andra tycker och tänker om dig.



Ta hand om dig!

2008-07-31 @ 19:06:14
URL: http://iwannabefree.blogg.se/
Postat av: Lily [ L i n d a . B l o m ]

Svar: Som sagt : ) Tillslut når det en gräns : )

2008-07-31 @ 19:08:54
URL: http://lindaslya.blogg.se/
Postat av: Nikki

Haha, så kommer mitt, ytterst upplyftande inlägg...



Blir man nånsin helt frisk å fri från alla dessa tankar??

Vissa blir aldrig friska medans andra har lättare för de. Att lära sig kontrollera tankarna, inte låta sig styras av allt å alla (kommentarer, neg händelser, ....) Känns som resten är skrivet av ovanstående...



Vill man så kan man (bli frisk)!! men vägen är krokig å dan. (någon som kommer ihåg den raden fr gruppen Jumper?! )



Hur va de, du hade säkt hjälp men inte fått något svar än...?

2008-07-31 @ 19:30:40
URL: http://bonies.blogg.se/
Postat av: Felicia

Inte för att låta deprimerande, men jag tror att det inte går att bli frisk. Utan jag tror snarare att med tiden lär man sig anpassa sin sjukdom till sin vardag, att den blir mer kontrollbar. Man har börjat prioitera livet.



Anledningen att jag inte tror att man kan bli frisk är för att tankarna och minnena alltid kommer finnas kvar och därför finns chansen att falla tillbaka.

2008-07-31 @ 19:49:05
URL: http://detvackraste.blogspot.com
Postat av: Anonym

om du inte vet hur man vet så vet du alltså inte :) den dagen vet du.

och jag tror visst du kan bli frisk, du kan aldrig glömma, men frisk kan man såklart bli.

2008-08-03 @ 19:52:08
Postat av: elin linnea

tror inte det finns någon rätt svar på det. det finns ingen somkan bedöma om du är frisk eller inte. har fått höra dumheter som att "ja om du kan äta en bakelse, då kan kan du ju inte vara så allvarligt sjuk". det handlar inte om vad du äter, det handlar om din känslor. jag känner mig inte frisk än, och jag ser ändå hetl hälsosam ut på utsidan. för det är inte där det sitter, utan i tankarna. hoppas att vi alla någon gång kommer slippa den här jävla sjukdomen.

2008-08-03 @ 23:36:46
URL: http://loveeachday.blogg.se/
Postat av: Anonym

Hej!

Jag känner igen mig i dig så väldigt mycket, och tänkte därför att jag skulle skriva ett par rader.

Så kallat frisk är du när du inte längre bryr dig om huruvida du kallas frisk eller sjuk. När det inte längre finns nån "prestige" i det där att vara sjuk. Jag har själv haft anorexia i flera år, och levt med ätstörning i hela mitt liv (är fortfarande "störd" men lever inte ut anorexin längre). Jag minns allt det där med hur viktigt det var att anses vara "sjuk", för annars brydde sig ju ingen om mig! Så att bli "frisk" kändes extra farligt för då skulle ju folk sluta bry sig. Jag förstår att det kanske inte hjälper dig så mycket just nu, men de "friska" och vanliga människorna tänker på ett helt annat sätt än ätstörda personer som du och jag. Jag har fortfarande lite svårt att fatta det, men de tycker INTE att det är nån prestige eller nåt "värde" i att vara mager. Snygg vill väl alla vara. Men snygg är i deras ögon inte ALLTID lika med mager. Vissa människor är jättesnygga när de är smala. Vissa är mycket snyggare när de lagt på sig ett par kilo. Jag har till och med sett mulliga tjejer som varit fruktansvärt snygga. Men det där är man inte så mottaglig för när man är mitt i ätstörningshelvetet.. Tyvärr...

Jag kan bara säga till dig att jag hoppas att du kämpar på och hittar DITT SÄTT ATT VARA. Låt dig inte styras av ANDRAS bilder och föreställningar av vad som är att vara "frisk". Du måste hitta ditt eget liv. Det som gör att jag nu (jag är snart 30) inte faller tillbaka till att leva ut anorexin är att jag nu har alldeles för mycket att förlora i mitt liv. Jag har inga barn och ingen kille och sånt. Men jag har studier som jag bryr mig jättemycket om, jag har intressen som jag gillar att ägna mig åt, men jag VET att om jag skulle satsa all min energi på att bli mager igen, så skulle jag inte kunna orka ägna mig åt allt det där som är mitt LIV. Så jag väger hellre 56 kg som jag gör nu, och har ett liv som är rätt trevligt, än 45 kg och är mager men helt utan innehåll i livet. Så för mig är det en fråga om att leva eller inte. För ju äldre man blir, desto mer började i alla fall jag inse att livet handlar om så mycket mer än att vara mager i andras ögon. Det blir mindre viktigt i andras ögon också! När jag ser hur andra uppskattas för dem de ÄR, oavsett om de är fina eller fula, tjocka eller smala, då gör det mig trygg för då vet jag att jag kanske också accepteras för den jag är och det jag gör, oavsett min kroppsform och storlek.

Sen tror jag ju inte att ätstörningen nånsin lämnar en helt och hållet. Jag håller fortfarande på med grejor som att jag inte kan äta vissa saker, och i perioder äter jag mycket av vissa speciella grönsaker, osv, och jag FÅR en jävla ångest om jag skulle befinna mig på t ex en fest och bli "tvungen" att äta tårta och äter för mycket... t ex. Jag sysslar fortfarande med kompensationsbeteende som t ex att träna extra mycket ibland osv. Men jag har KONTROLL ÖVER DET. Det är inte LIKA viktigt idag. Sen en annan sak som hjälpt mig är att träna, det gör jag 3 gånger i veckan och då springer och styrketränar jag. Jag ser det som en kompromiss. Är man benägen att dras in i ätstörningshelvetet, och är man benägen att var j-igt svag för vackra modellbiler, ja då kommer man kanske aldrig att kunna bry sig lika lite om kropp och vikt som andra "vanliga" människor. Så jag har hittat min kompromiss. Jag bryr mig fortfarande, men det styr mig inte längre. Och framförallt försöker jag undvika att frossa i modellbilder, läser inga modetidningar och undviker såna bilder på internet. För det triggar igång mig. Kände det när jag läste här på din blogg också, det grep verklign tag i mig att se de bilderna för de är ju SÅ JÄVLA SNYGGA, men samtidigt lyckades jag hejda mig själv genom att tänka på allt det jag har idag, som jag inte hade DÅ, när jag var i helvetet.

Jag vill bara säga också att FRISK eller SJUK, det är begrepp som inte är viktiga. Jag förstår att de är viktiga för dig NU, när du är i den världen. Men för min del, och enligt vad jag hört från några av dem jag träffade på behandlingshemmet där jag var för 10 år sedan, så är begreppet frisk eller sjuk inte det som "avgör". Människor lämnar en inte för att man är frisk eller sjuk. Antagligen kommer du att bli en mycket häftigare och roligare människa när du lagt på dig några kilon och fått lite mer kraft, både fysiskt och psykist, så då finns till och med möjligheten att du blir MINDRE ensam. Inte så dumt faktiskt.

Du tycker kanske att jag låter klämkäck men jag ville bara skriva några rader för att jag känner igen mig så otroligt i allt du skriver på bloggen... Vill också säga att det behandlingshemmet jag var på, det var knappast någon inspirationskälla och jag föll tillbaka till anorexin i dess värsta form direkt efter att jag skrivits ut därifrån. Minns hur jag avskydde de förbannade vårdkärringarna där, som t ex kunde påstå att det inte är farligt eller fettbildande att äta pasta. "Jag äter pasta jämt och jag har haft samma vikt de senaste 10 åren" kunde de säga t ex. Jaha, men kolla liksom på ditt fett, hur smal är du på en skala???? tänkte jag. Haha! Det jag menar är att det gäller att ta till sig det man VILL ta till sig. Ät inte pasta om du inte vill. Jag äter ALDRIG pasta eller vitt bröd, och det funkar alldeles utmärkt. Godis och kakor och sånt äter jag i mycket liten mängd. Det kanske är stört i andras ögon, men det är en kompromiss som passar mig och som inte skadar min kropp. Proteiner och grönsaker äter jag däremot med god aptit. Hursomhelst det handlar inte om MATEN i sig. Men det vet du säkert redan.

Förlåt att jag skrivit så här långt, hoppas du orkat läsa. :-)



Om du känner för det så får du jättegärna skriva till mig på pyttrick(a)hotmail.com



Lycka till

2008-09-07 @ 10:28:01
Postat av: sofia

Jag har lidit av anorexi och bulimi. Under dessa år trodde jag inte på att jag någonsin kunde bli frisk, hur kunde jag tro något sådant när det enda som jag tänkte på 24/7 var mat mat, jag vill äta/ jag får inte äta/ jag ska svälta/ vad ska jag göra för att slippa att äta?/ vad ska jag göra för att kompensera att jag åt?

Åren gick och jag kunde inte föreställa mig en framtid då jag inte skulle vara sjuk (för den delen, jag kunde inte föreställa mig en framtid alls då jag helst inte ville leva).

Jag fick ångest över mina ambivalenta känslor. Jag ville så gärna bli frisk men samtidigt ville jag inte. Jag fick ännu mer ångest av de förväntningar som mina föräldrar hade (pg a var jag tvungen att ge skenet av att jag var frisk fast jag inte var det).

Jag vet egentligen inte hur, men jag visste hela tiden att en dag skulle jag bli frisk om jag själv tillät mig själv att bli det. Att jag inte blev det då (trotts att jag bad om det varje dag) berodde på att jag inte ville, jag var inte redo.

När jag insåg detta tillät jag mig själv att få återfall när det inträffade (det var ok) på så sett kunde jag bli frisk i min egen takt utan att någon fördömde mig när jag av någon anledning föll tillbaka i gammalt mönster.

Allt eftersom blev det mer och mer sällan. Jag slutade att tänka utan bara gjorde.

Efter gymnasiet åkte jag utomlands och sedan den sommaren har jag släppt allting totalt.

Detta fungerade för mig. Jag hade inte kunnat bli frisk på ett annat sätt. Jag ar tvungen att själv göra valet och tillåta mig själv att göra misstag. Och den dagen som man slutar med fixeringen var jag bara tvungen att fortsätta, alrid ifrågasätta och titta tillbaka. Detta låter kanske enkelt, men tro mig jag vet att det inte är det (för mig tog det flera år).

Men så fort de gamla tankarna (jag ska svälta mig,vad ska jag säga för att slippa äta?jag borde inte äta, hur mycket kalorier?, jag måste spy osv) var det bara att så snabbt som möjligt släppa tankarna och aldrig ens överväga det hela som ett alternativ (möjlighet). Allt eftersom blir man starkare och inser att det liv man hade var inget man ville återvända till, på så sett blev det allt enklare att släppa den kontroll man hade tidigare.

I dagsläget har jag en naturlig inställning till maten, sedan mitt självförtroende är en annan sak (jobbar fortfarande på).

Men detta menar jag inte att allting är frid och fröjd, jag har fortfarande dagar och perioder då jag mår dåligt, men jag hanterar dessa känslor på ett annat sätt, så de kommer inte till uttryck i ett självdestruktivt beteende (relationen till min kropp och det jag äter).

Och jag är idag nöjd och stolt att jag lyckades ta mig ur en till synes hopplös situation. Jag kan idag ägna min tid och mina tankar till annat än mat och svält.

2010-12-19 @ 19:29:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Blogg listad på Bloggtoppen.se