Döda anorexin
Visst är det konstigt, att ju hungrigare jag blir, desto starkare blir jag? Desto mer jag svälter, desto mer VILL jag svälta.
Det är det som är så sjukt med anorexi. Ju längre ner du sjunker, desto mer vill du göra det.
Igår var jag så SJUKT hungrig. Magen skrek, kurrade och det skar som knivar i min mage. Ändå orkade jag inte äta. Jag har bråkat med mamma, har inte pratat med henne på över en vecka, och jag är bara så ledsen.
Jag har haft huvudvärk i snart en vecka också. Typ migrän. Och det gör det inte lättare att äta... FAN, varför kan jag inte bara gå och köpa lite lussebullar och trycka i mig och sen blir det bra?! Varför ska det vara så SVÅRT?!
Jo mina döttrar vet om min blogg och jag pratade med dom innan och särskilt min yngsta eftersom det är till största delen om henne jag skriver, hade det inte varit okej för dom så hade jag aldrig startat min blogg.Jag hoppas att du hittar någon annan behandling som passar dig för det finns det, låt inte anorexin ta mer av dig.Med tanke på det lilla matintag du har per dag så är det inte så konstigt att du har ont i huvudet. Kram!
Men hur ska du kunna bli frisk om du inte går på behandling? Det är nästintill omöjligt att göra det själv och det verkar inte som om du försöker ens. Jag har skrivit in mig själv på en klinik för jag VILL blir frisk. Jag vill få tillbaka mitt LIV och kunna leva normalt utan att änka på mat och träning 24/7.
Du vet säkert redan det här men ju mer kroppen blir inställd på svält, ju "starkare" blir man. kroppen försöker på nått konstigt sätt skydda kroppen från att lida... Sen finns det många fall av afrikanska barn (och med största sannolikhet anorektiker även om det är lite sjuk liknelse) som är så utsvultna, och döende, att de vägrar äta :/
långsint eller?
hjärnan klipper liksom bort kopplingen hunger - gå och ät.
Jag älskar verkligen din blogg, jag älskar att läsa den och ämnet gör allt så himla intressant!
Jag började läsa dne för några veckor sedan, och kan inte sluta! okey, självklart du skriver för dig själv och ingen annan, men jag tycker attt du aldrig ska sluta, haha, aldrig var ett dåligt ord men.. :P fortsätt blogga och skriva, jag är nog itne ensam om att följa och gilla din blogg!
jag kände ungefär såhär när det var som värst för mig med anorexin, fast ändå inte. det är intressant att läsa dina tankar och jag har ångrat lite att jag inte dokumenterade min sjukdom mer men samtidigt är jag så himla glad att jag kan äta igen, jag har äntligen fått aptit på mat och inte minst på livet. jag antar att du går till en läkare eller dietist, annars rekommenderar jag det. du kanske känner dig stark nu, nästintill oövervinnelig, som kan gå utan mat men jag lovar att efter ett tag när du börjat äta så kommer du känna dig ännu starkare. då har du besegrat anorexin ! smärtan och huvudvärken kommer också så småningom att försvinna, det garanterar jag. jag känner mig alltid ganska mammig och tjatig när jag säger sådant här och det är egentligen inte min mening att lägga mig i men eftersom jag kan relatera till hur du känner så kunde jag inte bara klicka mig härifrån utan att skriva något... ta hand om dig !
Jag tänker också så ibland " nu ska jag fan i mig gå och köpa ett kilo choklad o trycka i mig så kanske jag blir normal någon gång". Men funkar ju inte riktigt så tyvärr :/ det som stoppar mig från att äta mkt är ofta tankarna i stil med "tänk om jag får ångest när jag äter det där" eller "äter jag mkt idag så kommer jag bara äta mer o mer för varje dag" sjukt, men sant ;( kämpa på!