Var kommer anorexi ifrån?



Var kommer anorexi ifrån? Är det för att vi jämför oss med modeller eller kändisar? Är det för att vi känner press från andra i vår omgivning?

Vad är det egentligen som gör att vi drivs till att svälta oss själva? Djuret människan har tre grundläggande behov: äta, sova och fortplanta sig. Anorektiker väljer alltså bort ett av våra grundbehov, något som alla människor behöver.

Jag vet att jag har sjukt höga krav på mig själv, hela tiden. Men dom kommer från mig själv, inte från omgivningen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att jag är smal och snygg och att andra vill se ut som mig, osv. Men trots det så duger jag inte för mig själv, jag vill alltid vara bättre. Jag tror att det är mina ambitioner som driver mig hela tiden, mina ambitioner och min vilja att vara perfekt.

Ni som har anorexi och läser den här bloggen... vet ni var ni "fick" er anorexi ifrån?

Kommentarer
Postat av: Jess

Anorektiker väljer egentligen bort alla tre behoven ju ;) Slutar man äta, får man sömn problem, slutar man äta och sova blir man stressad. Stressen (och viktnedgången så klart) leder ju till att mensen försvinner. Kämpa på! Har du slutat på Mando?

kram

2008-09-23 @ 19:06:41
Postat av: Helena

Att vilja vara bäst och aldrig tycka att man själv lyckas. Den ständiga tävlingen. Lyckan över första gången kläderna hänger löst. Anorexin är ens bästa vän och värsta fiende. Hon ger en ett liv som man tror man alltid haft. Därför är det kanske svårt att komma ihåg vad som utlöste det. Men visst började det med lite oskyldig bantning + överträning.

PUSS



by the way, har du glömt bort mig? :'(

2008-09-23 @ 19:25:17
URL: http://conversion.blogg.se/
Postat av: Emma

Jag kan faktiskt inte svara på det.

Det börjar väl med att man jämför och vill bli smalare än just den kompisen eller den kändisen. Sedan rasar det neråt i guess.

2008-09-23 @ 19:26:02
URL: http://evdahlin.blogg.se/
Postat av: stella

Jag tycker att man påverkas mycket av vänner och andra i ens omgivning. Plötsligt tjatar den smalaste tjejen om att hon har blivit "såå tjock" och någon annan tar nästan ingen mat.

Då börjar man själv fundera över hur man själv är i gämförelse.

Det blir som en ond cirkel tror jag.

2008-09-23 @ 19:28:03
URL: http://fastfrusen.bloggsida.se/
Postat av: Susie

kan itne riktigt säga att ja har anorexia men ja bara spydde upp maten, ja viste inte va kalorier va, ja visste inte va sjukdomen hette (bara efter typ ett halvår), man kan säga att ja gjorde de omedvetet.. min psykolog sa att ja hade ett bulimiskt beteende, sen googla ja å fick reda på va anorexi va osv osv.

2008-09-23 @ 19:43:50
URL: http://aspartamfreak.blogg.se/
Postat av: K

Jag var mobbad under några år, var normalviktig men började känna mig fet och äcklig och fick höra att jag var mullig, så jag bestämde mig för att bli smal och fin. Det gick lätt, jag åt kanske en grönsak om dagen eller så, och innan jag visste ordet av så hade jag tappat kontrollen och vägde under 40 kg. Det var då som jag insåg att jag hade problem, men jag kände mig aldrig mager och idag håller jag vikten stadig på 45, några kgs undervikt.

2008-09-23 @ 19:48:40
Postat av: ronnie

det handlar ju egentligen inte om vikt och mat men ett en känsla av kontrollbhov när man upplever att allt annat i ens omgivning är kaos och man inte kan kontrollera sitt liv väljer man att istället kontrollera maten. det tar omedlbart fokus från ALLT ANNAT! så man "slipper" ta hand om det som egentligen är ens riktiga problem.



fast man är ju grundlurad hela tiden. det är ju anorexin som styr och ställer inte tvärt om.



du är inte perfekt som anorektiker. du är totalt misslyckad. för det enda du upplever att du kan kontrollera till slut är ju ditt ätande och inte ens det kan du sköta ordentligt.



sluta glorifiera anorexi som en perfektionssjukdom. det är en destruktiv sjukdom som alla andra missbruk där man tar till svält lika mycket som en alkoholist tar till flaskan för att klara sin vardag. det är inte att vara presterande och duktigt att vara anorektiker det är att vara sjuk, slav och fullständigt maktlös inför hela sin vardag värld och omgivning.

2008-09-23 @ 19:57:47
URL: http://wasabilicious.blogg.se/
Postat av: S

Jag har hatat min farsa hela livet, och mitt sätt att reta honom och stå emot hans elaka ord var att sluta äta (då var jag kasnke tio år).

2008-09-23 @ 20:16:29
URL: http://starving.blogg.se/
Postat av: A

Prestations ångest. känsla av att inte ha kontroll över mitt eget liv. min mamma dog. hade ingen kontroll över det. ville ha kontroll över någonting i mitt liv och det blev maten. plus att jag vill vara "perfekt" . den perfekta dottern, flickvännen, vännen, eleven you name it! jag har sjukt svårt att känna mig okej. jag känner mig alltid fel. höga krav på mig själv tror jag helt enkelt.

2008-09-23 @ 20:16:46
URL: http://blodpuddingochfiskbullar.blogg.se/
Postat av: --

Jag hörde att jag hade gått upp i vikt flera gånger.. så började mitt

2008-09-23 @ 20:56:08
Postat av: isabelle

Svår fråga jag vet inte antar att man ser snygga man vill vara lik sen puschar man sig och tänker lite till bara lite till. Men sen går det överstyr..

2008-09-23 @ 21:02:45
URL: http://skinnys.blogg.se/
Postat av: Gabbi

jag fick en halsfluss & kunde inte äta på flera veckor, sen bara fortsatte det neråt.

2008-09-23 @ 21:11:52
URL: http://gabriiella.blogg.se/
Postat av: E

Jag funderar väldigt mycket på om det verkligen är så att vi påverkas av modellerna. Jag funderar över hur samhällts skönhetskrav hade varit om modellerna varit tvärt om, alltså övervktiga. Skulle alla då sukta efter att bli feta istället för smala. Skulle sjukhusen och psykiatrimottagningarna ha fullt skå med ungdomar som lider v fetma istället för anorexi och bullemi? Jag vet inte faktiskt. Iofs så var kvinnoidealet att man skulle vara kurvig och kvinnlig i kroppen på 40-50-talet, innan Twiggy upptäcktes. Det var ju på sätt och vis hon som startade den här bantningshysterin, bara att vi nu har utvecklat den. Drastiskt!



Jag själv lider av anorexi, och har tyckt att jag är tjock sedan jag var runt nio år. När jag var liten idrottade jag väldigt mycket och hade vett nog att inte sluta äta, men skolan kom i vägen och jag fick sluta med idrotten, och tja, böjade banta. Jag vet inte riktigt HUR de här tnkarna kom till mig men så är det väl med alla som lider av ätstörningar. Visste man orsaken hade det ju varit ganska lätt att bota, vilket det INTE är.

Heh, ja det var allt från mig tror jag. Fortsät kämpa gumman. Det gäller att jävlas med ångesten, den vill inte att du äter, och när du äter mer och mer känner den att den är på väg att förlora. Och det KOMMER den att göra! Förlora altså haha :)

2008-09-23 @ 21:19:30
Postat av: N

För mig började det i högstadiet när vi började läsa biologi i skolan. Jag blev väldigt insatt i hur kroppen fungerar och vad som händer med maten som kommer in i kroppen. Jag började äta nyttigare, och till slut åt jag nästan ingenting. Jag var hela tiden besatt av att det jag åt skulle vara nyttigt.



Utöver det blev jag påverkad av andra människor också. Jag jämförde alla människor med mig, och jag blev triggad att bli lika smal som alla som var smalare än mig...



Tja, nu är jag frisk i alla fall och det är underbart. Anorexi är ett fascinerande fenomen som jag nog aldrig kommer att förstå mig på fullt ut, även fast jag varit med om det själv.

2008-09-23 @ 21:31:04
Postat av: angelica

Jag har länge dragits med större kropp än alla mina jämnåriga vänner. Jag har alltid varit/känt mig störst av tjejerna i klassen. Jag fick bröst, mens och rumpa först av alla. Jag blev inte direkt mobbad, men jag har sett blickar och jag vet att det är pga mitt utseende. Så jag började med bantning i 9 årsåldern och sen har det bara fortsatt utåt. Kalorier och godisförbud satte stopp för mig redan i tolvårsåldern och jag hatade när när lärarna sa att jag blev smalare då jag inte såg någon som helst förändring!



Ett tag när jag var tretton slutade jag upp för jag började fatta vad jag höll på med och ville inte sluta i tvångsvård. Så jag började sakta men säkert äta någon portion om dagen, och det räckte för att jag skulle gå upp massa i vikt. När jag sedan var på hälsokontroll så var skolsköterskan på mig direkt; "Du är på gränsen till övervikt"





Hon hade inte vetat om mitt tidigare "liv" i mellanstadiet, och klandrade mig för min kropp och mina föräldrar fick en massa skit också. Sedan dess, i början av 7an alltså, har jag bestämt och beslutat mig för att nu jävlar får det vara nog. Jag tar inte mer skit från människor som bara ser ner på mig för att jag är stor. Så ... Det är på den vägen jag är nu.

Tyvärr, men jag kommer inte ifrån det.



2008-09-23 @ 21:40:49
Postat av: Anonym

jag känner exakt som dig. jag har sjukt höga krav på mig själv gällande i princip allt. speciellt fotboll som jag spelar. hade massa press på mig och förväntningar från omgivningen också, sen blev det nog för mkt..sen började jag jämföra mig med alla andra och tyckte/tycker att jag är fet, ful, äcklig m.m. tror det var så..

2008-09-23 @ 22:07:40
Postat av: e

Jag var rätt mullig och jag ville bli "som alla andra". men när jag väl var det så var jag inte nöjd och nu är det försent känns det som :/

2008-09-23 @ 22:09:21
Postat av: J

för mig började det när jag blev scoutad av en av sveriges strösta modellagenturer när jag var 15. har alltid varit naturligt smal, något som jag fram tills dess hade hatat. vissa killar i klassen snackade skit bakom ryggen, kallade mig för "anorexiabarn" haha ödets ironi.



jag började i alla fall så smått att modella.. fick stå ut med många kommentarer, jag tror helt enkelt att jag var för ung för att förstå vad jag egentligen gav mig in på.. hade ingen självdistans.. på mitt första möte med agenturen fick jag höra att det förväntades att man skulle hålla sin storlek, även om det bara sades i förbifaten slog det fast direkt. men seriöst.. hur många kan hålla fast vid samma mått man har när man är 15, utan att anstränga sig?

sedan dess har jag haft äs mer eller mindre hela tiden.. det går i perioder. (jag är 20 nu)



sen har andra faktorer självklart spelat in.. min allra bästa vän är naturligt sjuk smal. och självklart är hon den jag jämför mig med mest.

vill inte berätta hela min livshistoria här men det finns flera saker som jag nu ser har spelat in.



anyway. har följt din blogg men inte kommenterat förut. jag tycker du är stark som kan prata om det här, och jag håller tummarna för dig! :) xxx

2008-09-23 @ 22:12:36
Postat av: Lisa

från min syster. hon började mixtra med mat och träning, och jag hängde på.

nu är jag fast i anorexin/bulimin. känns som att jag aldrig kommer bli frisk. blir bara värre..

2008-09-23 @ 22:28:22
Postat av: Anonym

jag ville ha en plats i mitt inre som bara jag kunde vara på. och så en massa prestationsgrejer, kontrollbehov, tröst i att räkna o mäta o väga sig

2008-09-23 @ 22:31:59
Postat av: Evelina

För min del var det nog mest kontrollbehov, samt behov av att döva ångest. Jag har tvångstankar och om jag inte åt blev jag så svag att jag inte orkade tänka på det. All kraft gick åt till att överleva. Det var skönt.

2008-09-23 @ 22:36:14
URL: http://letmedisappear.blogg.se/
Postat av: J

Det kändes som det enda jag kunde kontrollera var maten allt annat runt omkring var liksom inte något jag kunde styra över. Det var så det började iaf... Och det var ca 10 år sedan... idag är det min identitet och det blir alltid värst under dem stressiga perioderna för man vet att trots allt annat som sker så kan man kontrollera en sak och det är maten.

2008-09-23 @ 22:43:07
Postat av: Lolita

Mina föräldrar samt släktingar och kompisar har alltid sagt till mig hela livet att jag är stor, mest på skämt men hör man det i 19 år så lämnar det spår. När alla andra tog efterrätt sa mamma att "nej, tänk på vad du stoppar i dig". Jag var alltid den som var större. Sen gick jag upp massa i USA. Min pojkvän tog livet av sig och jag tror att känslan av att inte ha kontroll över något annat gjorde att jag slutade äta. Det tryckte ner smärtan. Sen kom jag hem till Sverige och började banta rejält. Gått ner 13kg över sommaren. Men egentligen började beteendet i 8an redan, för 5 år sedan. Pga min morsa och allt det där då. Problem hemma, utfryst. Det adderas upp ... :(



När man är på Mando, sover man där med då?

Ta hand om dig tösen <3

2008-09-23 @ 22:49:09
URL: http://sistersoldier.blogg.se/
Postat av: Tant Malin

Usch vad jag tycker synd om alla er tjejer som får anorexia när ni är barn (8-9 år)..... Jag har haft bulimi i trettio år (är nu äntligen mer eller mindre frisk), men hela ätstörningshelvetet började ändå inte förrän jag var 16-17 och hade växt färdigt.

Sköt om er!



2008-09-23 @ 23:15:05
URL: http://tretusenggr.blogg.se/
Postat av: casandra

det har jag faktiskt också undrat länge nu (även om jag själv inte är det) är nämligen ganska insatt i det där, vars kommer det egentligen ifån? det är ju frågan :s

2008-09-23 @ 23:21:48
URL: http://casandraj.blogg.se/
Postat av: Anonym

Känslan att ha kontroll över något, något som endast du själv kan styra över.

Eller tror du kan styra..

2008-09-23 @ 23:53:56
Postat av: Linn

Alltså där vi två har vuxit upp, är det ingen som säger till dig direkt vad du får och inte får göra utan snarare är jargongen att en ska ta vad en vill ha. Men det märks alldeles för väl vad du måste vilja ha och vad du absolut inte får vilja. En tjej som bara vill bli hårfrisörska för att hon tycker att det är så fantastiskt roligt blir helt dissad för att hon har så låga ambitioner. Åh ena sidan får vi höra att vi kan bli vad som helst och göra vad vi vill, men vi får inte vilja vad som helst.



Jag klarade inte av det. Jag var så duktig och korrekt med höga betyg till i slutet av 9:an så jag bara slutade dyka upp. Jag orkade inte höra på hur fel jag var hela tiden. Hur fel jag tänkte och hur fel jag vill och hur fel jag kände. Jag gjorde allting rätt, men ingenting dög.

Jag flyttade hemifrån efter 9:an och levde fattigt, sedan tog socialen hand om mig för att mina föräldrar fullkomliggen sket i mig. Jag började på ett gymnasium i förorten där jag slapp den typen av krav jag hade på Östermalm, men jag släppte aldrig kraven på mig själv. Jag kunde inte. Inte nog med att jag inte skaffade rätt utbildning, jag gillade också fel kön och skulle därför aldrig gifta mig med en ambitiös kille och skaffa 2 barn och jag hade fel åsikter (vegan, nykterist, feminist, anarkist, hela det köret) och fel intressen och jag var ett enda stort fiasko till dotter och person i allmänhet kände jag.



För att bevisa att jag kunde göra någonting rätt så började jag banta. Jag skulle ha den där smala och väna figuren som min mamma alltid haft (hon har t.o.m. jobbat som modell), men som jag inte ärvde. Och oj vad lyckad jag var. Min mamma och alla andra tyckte bara att jag var så snygg utan hullet och de berömde min numera så vackra timglasfigur. Och jag gick ner till anorektiskt BMI och ingen märkte något och jag gick upp igen för att jag ville blir frisk och ingen har märkt något (eller åtminstone inte sagt något) och jag håller på att gå ner igen för jag vet att om jag bara är smal så har jag i alla fall gjort någonting rätt.

2008-09-24 @ 01:04:44
URL: http://www.ettpsykfallsvardag.blogspot.com
Postat av: Sara

Ja du. ÄS är något relativt nytt för mig, men ångesten har varit min trogna livskamrat de senaste 12 åren ungefär. Den har uttryckts och dämpats på olika sätt - glorifierade självmordsfantasier, alkohol, sex, mm.



Min vikt har alltid pendlat rätt rejält, utan att se det blev jag överviktig efter gymnasiet. När jag flyttade hemifrån gick jag ner i vikt och fick beröm. Flyttade till en ny liten stad med mitt sex/bekräftelseberoende. Ville väl få bort det, men ångesten fanns ju kvar. Första tiden hade jag ont om pengar, så det var snålt med mat då jag hellre valde att festa, och det hela rullade på. Insåg att jag inte "behövde" äta så mycket, och lite blev mindre.



Antar att jag "skapat" mig problem för att ha en anledning att må dåligt och sedan snabbt fastnat i det som den beroendemänniska jag är.

2008-09-24 @ 01:39:32
URL: http://enskevsyn.blogg.se/
Postat av: Lina

får jag bara fråga, vad anser du om "normalviktiga" personer? tycker du att de är tjocka, eller är pressen endast mot dig själv om du förstår vad jag menar?

2008-09-24 @ 09:00:37
Postat av: Madeleine

jag tror det är behovet av kontroll. det finns så mycket i livet som är okontrollerbart, saker som händer oss saker som man inte vill ska hända och som man inte styr.

maten kan man kontrollera, vill man inte äta så äter man inte. jag tror det är så det började för mig iaf, sen hade jag ju iofs inte anorexi utan bara en ätstörning.

sen har vi ju detta med kicken med. jag får/fick en kick av att äntligen lyckas med något (tappa i vikt).



många kramar

2008-09-24 @ 09:49:43
URL: http://madeleiiiine.blogg.se/
Postat av: Mia

INGEN GILLAR MIG NÄR JAG ÄR FET!



sad, but true.

2008-09-24 @ 11:40:27
Postat av: anonym

Jag vill ju bara leva upp till de förväntningarna jag råkat skapa.

Jag hade alltid varit smal, men sen gick jag upp i vikt. Kände mig fel och ful och fet och ville bara ner. Blev uppmuntrad och sen kunde jag inte sluta. Är aldrig nöjd! Kan inte gå upp för då kommer andra tycka att jag är fet och svag eftersom de bara har sett mig som anorektiker.

Och så har jag alltid älskar kvinnokroppen, modeller. Jag ville se ut som dem...

2008-09-24 @ 14:24:38
URL: http://blackanonym.blogg.se/
Postat av: anonym

Man vill ha uppmärksamhet, bekräftelse och vara snygg... Anorexin är väldigt egoistisk egentligen. Jag kan stå hur länge som helst framför spegeln, kolla hur jag ser smalare ut. Gråta. Vill bli smalare... Söker efter uppmärksamhet på ett sätt samtidigt som jag försöker dölja det

2008-09-24 @ 14:26:34
URL: http://blackanonym.blogg.se/
Postat av: linnea

jag har faktiskt aldrig jämfört mig med någon.

eller jo, det är klart jag har, men inte så det fick mig att bli galen och banta.

Jag behövde bara kolla en snabbis på mig själv i spegeln så blev jag äcklad. jag hade en bild i huvudet av hur jag skulle se ut, den jämförde jag mig med, inte andra.

2008-09-24 @ 15:24:15
Postat av: M

För mig började det förra sommaren, jag skulle ta på mig ett par shorts som jag köpt någon månda tidigare. Men de var för små (jag var i puberteten och hade börjat "samla" på mig), så jag trodde att jag hade gått upp i vikt och var tjock. När jag senare kom i mina byxor var det redan försent, jag var fast i en besatthet att bli smalare. Jag har alltid varit den tjejen som åt 2-3 portioner vid varje måltid (förutom frukosten), men jag tränade också 5 dagar i veckan. En av mina kompisar kunde äta godis 7 dagar i veckan utan att det syntes på henne, jag var så avundsjuk. Jag började titta på Toppmodel och såg hur vackra tjejerna var. Jag (anorexin) vill fortfarande gå ner i vikt fast jag vet att jag kan dö om jag fortsätter. Så det är bara att kämpa på!

2008-09-24 @ 15:40:46
Postat av: Lisa I

Enkla anledningen till just anorexin: Jag började strula med maten och fortsatte göra det. Hade jag inte gjort det skulle det inte blivit en ätstörning.

Men varför gjorde jag det? Matvägrade redan som baby och har alltid haft ett mysko förhållande till mat. Anorektiska tankar och beteenden sedan jag var 5 (dock fri sedan 4 år efter en jäkla kamp) så början handlade inte om medierna eller jämförelser.

Mina orsaker/drivkrafter: Kontroll, något som var "bara mitt", önskan att fortsätta vara smal (alltid varit), sedan föder svälten sin egen besatthet och ångest så att man fortsätter, visste inte om något annat, dålig självkänsla, mobbing, utanförskap, depression, och den stora orsaken till att det var så svårt att sluta: Rädsla.

Jättebra fråga, Anna, och jag kommer nog att fortsätta analysera den i min ÄS-blogg när jag hinner. Den förtjänar ett längre svar :)

2008-09-24 @ 16:12:11
URL: http://vifinns.blogspot.com
Postat av: Lolita

Svar: I USA vägde jag 58 och nu väger jag runt 43. är 165.



Okej för jag kämpar massa för att gå upp i vikt för annars lägger läkaren in mig och det vill jag inte, det verkar läskigt :( varit på dagvård i varberg för 3 år sen men det var bara tillfälligt.



men HAHA cpigt med skorna asså :D men jag har alltid velat ha mindre fötter, so thats good :)



kämpa på tösen <3

2008-09-24 @ 17:01:31
URL: http://sistersoldier.blogg.se/
Postat av: sara

jag skulle gissa på att det bara handlar om att få kontroll. att slippa äta för det känns annorlunda i kroppen, man får fokus på någonting annat. Så har det varit i de perioder jag inte har ätit. Jag tror definitivt inte att det handlar om hur modeller ser ut idag. Det känns bara som en undanflykter. Anorexi har funnits i flera hundra år, om inte längre än så till och med. Vid det tidunkterna har det verkligen inte varit något bra att vara smal.



2008-09-24 @ 19:40:12
URL: http://sarafaijersson.blogspot.com
Postat av: Viola

jag har inte nu, men hade anorexi innan. Det började med att jag skulle köpa jeans och tyckte att jag aldrig hittade några som passade och bestämde mig därför för att jag borde gå ner i vikt. Sen tappade jag kontrollen och det som först bara var "vanlig bantning" blev sedan till tvångstankar och sjukligt beteende.

2008-09-24 @ 20:45:36
URL: http:// violiejolie.blogg.se/
Postat av: Judith

Alla har redan skrivit allt, fastnade bara för Violas kommentar - man vill ju alltid ner i storlekar. Det ironiska för mig var att för 5 år sen hittade jag knappt jeans i min storlek för jag var stor, men det gör jag inte nu heller för jag har för liten storlek. Så jag har i princip samma problem. Vi vet verkligen hur vi ska ställa till det för oss, eller hur?

2008-09-24 @ 22:17:43
Postat av: anina

alla var smalare än jag i gymnasiet, även om det kanske bara rörde sig om 1-2 kg smalare. alla med ätproblem i skolan fick uppmärksamhet, folk tyckte synd om dem. jag lyckades aldrig gå ner under själva skoltiden, men när jag väl gått ur skolan så lyckades jag tappa 13 kg på fyra månader. jag åt i stort sett ingenting (en aplsin/dag) och tränade spinning varje dag och tillslut hade bmi under 14. mina föräldrar skiljdes under tiden så de märkte inget. min mamma bantade också.



men allt började nog den kvällen när jag var typ 12 och pappa kom in i mitt rum och tog mitt paket Ballerina-kex och sa "du som brukade vara smal. du får tänka på att minska på det här nu". fattar han inte att flickor blir större i tonåren? det aset.



ja, jag har alla fall gått upp tio kg de senaste månaderna från mina 38. helt på egen hand, fan vad jobbigt det har varit. men jag klarar inte av det nu, känslan av att bli behandlad som en vanlig person, utan läskiga ben som sticker ut, så nu är jag på väg ner igen. äter bara grönsaker 1 gång per dag. jag får dock inte träna och kan inte spy så det kommer ta längre tid den här gången. jag är 22 år, sover aldrig och har aldrig haft en pojkvän.

äta, sova (har extrem sömnbrist), fortplanta sig, jag väljer bort allt det. så länge jag slipper mat.



och det värsta är att jag älskar mat. fan. mat är så jäkla FINT. om jag inte hade anorexi och sov om dagarna och var vaken om nätterna (för att slippa träffa folk och dessutom är ingen mataffär öppen då) då skulle jag nog blivit kock. FAN.



JAG HATAR ANOREXIAN MEN UTAN DEN KAN JAG INTE LEVA!



OM MAN NU KALLAR DETTA LIV.



min plan är, om detta inte kan sluta, att via sömnbristen lyckas få sömnpiller utskrivna. då kommer jag ta allihop! fatta va skönt det skulle vara.

2008-09-25 @ 04:13:26
Postat av: en som kommenterar då och då, ibland anonym o ibland med nåt påhittat namn typ vad som helst

anina, jag fattar precis hur du menar, har samma inställning, är också lite äldre, ingen boyfriend, ingen familj, vad finns det att återvända till? jag stannar i min äs för jag ser inte vad som skulle kunna vara bättre än detta. åh, vad glad jag är att jag inte är ensam om mina tankar!

2008-09-25 @ 14:05:17
Postat av: Sara

Jag vet inte, jag blev så sporrad att sa andra som är smala, och nu är jag så smal och dödligt sjuk!

Hur livet är...

2008-09-26 @ 14:57:53
Postat av: Tove

Hej. Jag har läst din blogg under en period nu. Jag har själv haft anorexi men är "frisk" från min anorexia nu. Men jag har haft många återfall. En del svåra en del mindre, ibland tror jag att jag ska falla tillbaka och inte lyckas ta mig upp igen. Jag har funderat mycket på hur min anorexia började men jag kan inte riktigt komma på någon avgörande anledning. Kanske var det att jag utvecklades mycket fortare än alla andra tjejer i min klass när jag var mindre. Ville vara lika liten som dom, så kännder jag fortfarande, att jag vill vara liten, nätt och späd så jag kan bli omhändertagen av någon. känner mig ofta ensam fast jag har människor omkring mig hela tiden som älskar mig men ingen förstår hur bra man än försöker förklara. Men så är det väl att keva med anorexia. Man är ensam. Jag önskar dig all lycka och hoppas att din kamp kommer att gå bra och att du når ditt mål. Håller tummarna för dig, ta den tid du behöver. Du kommer att lyckas.

2008-09-26 @ 19:43:28
Postat av: nicole

jag har mina aningar om vars den kommit ifrån :S men jag kan inte säga säkert.

2008-09-28 @ 01:19:34
URL: http://lifeofnicole.blogg.se/
Postat av: Malin

jag vet inte, gick upp 20 kg på ett år när jag var mindre. kände mig fet och sen har jag alltid tjatat om att jag är tjock. blev "sjuk" när min kompis började tjata om kalorier om hur mycet hon gått ner på att inte äta. sen började jag sätta upp ideal. jag tyckte/tycker att man är snyggare smal än tjock, men man kan vara snygg med lite hull med har jag kommit fram till. bara man mår bra och har en fin personlighet så är man snygg. jag älskar din blogg. kämpa på Anna!

2008-09-29 @ 00:35:39
Postat av: J

Jag var ganska mullig som liten. Och fick ständigt höra att jag borde äta mindre och tänka på vad jag stoppade i mig. Men den som verkligen fick mig att hata min kropp var min syster, och jag hatar henne fortfarande i smyg för det, hon vet inte om hur dåligt hon fick mig att må för ca 4 år sedan.



Hon och hennes kompis kom in i köket när jag satt och åt frukost. Och dom skrattade åt mig och sa hur tjock jag var, att fettet hängde överallt och att mina valkar var enorma. Då var jag 12 år och vägde ca 50 kg.. När jag ser kort på hur jag såg ut då så var jag inte så tjock.

Jag tänker ständigt på att jag måste vara smalare än min syster och för något år sedan gick hon upp ganska mycket i vikt, och jag kände mig så lättad då. Men nu har hon rasat i vikt, utan att veta varför. Och hon väger mycket mindre än vad jag gör nu. Hela våran relation ser jag som en tävling som hela tiden pågår. Vem kommer att vinna ? Självklart kan inte du svara på det, men den frågan ställer jag mig själv varje dag.



Jag älskar din blogg. Keep strong

2008-09-30 @ 14:56:10
URL: http://[email protected]
Postat av: /J

skrev fel :p

2008-09-30 @ 15:00:46
URL: http://beutifuloutside.blogg.se/
Postat av: Kim

Jag blev sjuk för att jag led av prestationsångest och dålig självkänsla... Men, jag är frisk nu! Det kan du också bli <3

2008-09-30 @ 21:39:52
Postat av: Anonym

jag tror att det ligger stor del i att nästan alla av mina kompisar har/har haft äs. allt började för ett år sedan då en av dem blev inlagd. det var då det smög fram att många andra också hade äs, jag tror inte att jag själv har äs. men jag är besatt i tanken av att gå ner i vikt. tänker inte sluta förän jag nått mitt mål.



hoppas verkligen att allt kommer att ordna sig för dig tillslut, och att du förstår hur mycket du är värd. att du förtjänar att må bra.

2008-09-30 @ 21:48:49
URL: http://downdowndown.blogg.se/
Postat av: Anonym

har alltid hatat mig själv, och när jag slutade äta så känndes det som att jag var någon för en gång skull för att jag hade kontroll över något och hade ett strikt och klart mål framför mig.

2008-10-24 @ 00:37:03
Postat av: Lovisa

vill först bara säga att jag läser och gråter till din blogg i stort sett varje dag. jag drabbades som nioåring av lika svår anorexia som du lider av, kräktes dock inte, men jag kan känna igen mig i så frunktansvärt mycket av allt det som du skriver. din blogg känns. idag är jag sexton, o jag har alltså lidit av ätstörningar i snart 6 år. periodvis är det bättre, men jag har djupa svackor precis som alla andra. är inne i en sådan svacka just nu, och din blogg ger mig stöd. läser den som sagt varje dag. det som från början drog ner mig i anorexia-träset var min övervikt, jag blev fysiskt och psykiskt mobbad tills det hela gick över styr och jag såg svälten som enda utvägen. jag kände mig osynlig inför mina föräldrar, framför allt min mamma, och anorexian blev också ett sätt för mig att få... synas. idag har jag och min mor en hyfsat välfungerande relation, men i mina ögon så är skadan redan skedd. trots det kämpar jag vidare, vilket du inspirerar mig till att göra. jag önskar dig allt gott.

2009-01-02 @ 22:55:26
Postat av: L

när folk har börjat gå neråt i vikt känner dom hur lät det faktiskt är bara man skiter i maten. när man är van att alltid gå på tom mage blir det en obehaglig känsla att vara mätt. man känner fettlagren byggas på typ. börjar nojja alderles för mkt över allt fett på kroppen. det blir en besatthet eftersom det är en ständig kamp och mycket tankar. när man inte äter blir man deprimerad och kan inte sova. har man då besattheten över sitt kropsfett så lägger man hela deprisionen på hur fet man är och allt blir way much worse.



+ att jag har alltid haft ett bra utseende men varit mullig, när man går ner i vikt blir man mer uppmärksammad av både killar och tjejer. vissa tjejer kollar på en som att man är värsta fjortisen, eller så vill dom bli vän med en. killarna kollar in en bara när man typ går förbi. man känner sig så uppmärksammad. något jag själv uppskattade grymt mkt.



sen kom jag ur min deprision och nu har jag gått upp litegrann igen. ångesten har släppt(minskat mycket iaf) jag kan sova på nätterna jag är inte besatt av mat varje sekund. jag gråter inte direkt jag tänker på mig själv och hur "misslyckad" jag är.



jag tror att anorexi drabbar dom som har låg självkänsla (inte lågt självförtroende)och av någon anledning tar sitt första steg att gå ner i vikt och inser att man kan gå ner i vikt bara man har viljan och styrkan.

2009-05-01 @ 10:02:00
Postat av: linnea

Hej! Skulle du kunna vara så snäll och radera min kommentar från 2008-09-24, 17.09:56, linnea heter jag. Det är så att jag kommer upp i sökmotorer och skulle gärna vilja vara utan det. Hoppas du förstår, släng gärna iväg ett mail annars. / L

2010-07-06 @ 13:10:31
Postat av: jessica

JAF FICK ANOREXI NÄR JAG GICK I NIAN (4 ÅR SEN) OCH VILLE SE UT SOM SNEJANA ONOPKA. VARJE DAG JÄMFÖRDE JAG MIG MED HENNE MEN SÅG INTE ATT JAG BLIVIT SMALARE ÄN VAD HON VAR, BLEV SKICKAD TILL SJUKHUSET OCH BLEV FRISK GANSKA SNABBT (EFTER TYP 3 MÅNADER EFTER DET ATT JAG FICK HJÄLP)

2010-09-26 @ 15:57:08
Postat av: Shinobu

Min före detta bästis, jag hade i femman. Hon frågade mig Non-stopp om hon var smal, hade smala ben & en smal mage. Det fick mig att känna mig osäker, fastän jag hela mitt liv varit väldigt tunn & smal. Jag fick komplex över mina ben, tyckte dom var tjocka, feta & fula. Sen så en dag, så ger min kompis mig den värsta kommentaren jag någonsin fått. Hon sa till mig, rakt ut: Mina ben är smalare & snyggare än dina. Sen i våras så började hon ignonera mig av många olika anledningar & jag kände att jag ville göra något åt mina ben & min "övervikt" så jag slutade äta.

Resultat? = Anorexi

2012-01-17 @ 15:22:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Blogg listad på Bloggtoppen.se