Every day is a "holly" day
Så himla vacker.
Vet ni vad jag har ätit idag? En kanelbulle! OCH en kaka.
I och för sig var det en jättemegaliten kanelbulle gjord på kesella, och dom andra åt minst fem var. Men ändå. Haha. Victory, liksom.
Vet ni vad det hemskaste är? Vi började prata om vikt. Och jag berättade för dom att jag hade gått ner nästan 25 kg. Och mamma stirrar på mig och säger: "men så mycket har du väl inte gått ner?"
Nehe, så vågen ljög? Eller syntes det ingen skillnad? Ska jag gå ner till 35 kg för att du ska se någon skillnad? Det måste ju betyda att jag är tjock? Ser folk mig som tjock? Är jag tjock? Har jag fel, jag kanske bara inbillar mig att jag är sjuk? Jag måste vara tjock. Jag ÄR tjock.
Tankarna som dessa flyger omkring i mitt huvud. Tur att jag har något att sysselsätta mig med, så att jag slipper tänka på det.
Du är inte tjock!
Du är stark!
du är verkligen inte tjock. Lycka till!:D
jag tror att man är ganska bra ändå på att dölja hur man verkligen ser ut. jag menar, skulle jag gå med tröjor som visade min rygg tror jag folk skulle reagera mer. men som det är nu så undviker jag istället att visa mig i jättetighta eller jätteavslöjande kläder, och då är det klart att folk inte ser hur jag har förändrats. kanske är likadant för dig?
Åhhh det där förstår jag precis, ta inte åt dig SNÄLLA försök <3 mammor är så himla dumma ibland så egentligen ska man bara skita i vad de säger. Innerst inne vet du att du inte är tjock. Lita på den känslan. 10000 kramar <3
25kg låter så mycket, så hon kanske blir chockad av att höra en siffra. och sen har du väl inte gått ner allt på en gång så hon har kanske glömt hur du såg ut förut. du vet att du inte är tjock, du är absolut inte det, och sen är det svårt för föräldrar att höra sånt. hon kanske känner att hon har misslyckats..
får man fråga hur mycket du vägde innan du gick ner dom där 25kg?
Människa du är inte tjock nånstans! Som anorektiker så vet jag att det är lätt att vända kommentarer negativt. Är snart frisk, men under tiden har jag flera gånger fått höra saker som "äter du igen" och "du ser friskare ut" - vilket direkt får en att tro, jaså nu är jag tjock igen. Låt inte en sådan kommentar dra ner din kämparglöd. Fortsätt ät, låt inte anorexin vinna. Fokusera på ditt mål - att kunna börja tävla igen och kunna göra karriär. Du är stark, keep on fighting!
Precis såna kommentarer får jag med! Speciellt av familj...Hade väl Bmi 19 eller så, innan jag gick ner, nu ca 15.6. Pappa tror att jag behöver gå upp fem kg. "Du väger väl ..?" (typ 5-7 kg MER än vad jag väger) Alltså borde man ju se tjock ut då! Kämpa på!
shit väx upp.
Man fattar varför du inte blir frisk.
Du är inget utan denna bloggen. vad gör du sen? Du vill bara inte ge upp den. vad skulle dina läsare läsa om när du blivit frisk? Inget intressant. That's it.
Uppmärksamhet.
snälla, du är inte tjock! jag gick ner 21 kg och det syntes direkt, jag var inte heller tjock då.
Så lyssna inte på såna dumma kommentarer, du är om möjligt FÖR smal
Din mamma vill förmodligen inte inse att du har gått ner så mycket och att du faktiskt är sjuk. Så nej, du är inte tjock, och det VET du själv, eller hur?!
jag tror att hon nte vill se att det har gått så långt:(
jag själv blev väldigt chockad av att min kompis gick ned jättemkt på ca en vecka :O jag blev som "så mkt kan du väll inte ha gått ned? det kanske är bara vatten?"
det kanske inte var den smartaste kommentaren av mig då, men jag blev så frusterad och tagen :O vet itne riktigt hur jag ska förklara detta, men hon var smal.. för smal, äckligt smal. som det ser ut som hon kommer gå sönder vilken sekund som helst, benen sticker ut, ser ut som om de kommer ploppa fram helt.. hon ser verkligen sjuk ut, som ett svultet barn i krig eller ngt.. eller som en gammling på ett ålderdomshem.. hmm , du förstår nog vad jag menar...
Hon kanske inte ville du skulle erkänna det till dom. Men jag tyckre du ska prata med henne, du måste prata med henne. Säg som du skriver. Du kommer då förstå meningen till varför hon sa så, det beror inte på att du är tjock, för då hade hon inte velat du skulle äta så mycket hela tiden, du är super(äckligt)smal. Sorry.. :(
YOU HAVE TO BE STRONG AND LEAVE THIS BEHIND!
Föräldrar är så där. De ser att en är smal, men de vill sticka huvudet i sanden och kan till och med säga att en äter mycket bara för att de vill övertyga sig själva om att så är fallet.
Du är jätteduktig! Starkt av dig att äta en bulle! Det går verkligen framåt för dig, jag har följt din blogg i över ett år, och man kan verkligen märka en skillnad.
/Fr. K
Förstår verkligen den där känslan.. som när jag efter många år öppnade mig inför mina föräldrar och berättade att jag hade social fobi och jag fick till svar att det bara var inbillning.. plötsligt vill man bara förstöra sig själv ännu mer, tills de förstår allvaret..
Nää! Hon tyckte nog bara att du var så smal redan från början. Sånt där med vikt märker man mest själv!! Tänk inte sådär!!!
Kram
du är INTE tjock!!
när min kompis hade gått ner ca 25 kilo var jag också så där.. men det är inte för att jag tyckte att hon var tjock, tan bara för att jag var så förvånad. Jag menar, jag hade sett henne varje dag under de där månaderna hon hade gått ner.. alltså hade jag inte märkt det riktigt.
din mamma har väl bara inte förstått att det var så mycket du gått ner.. tror jag
byt perspektiv...
tänk att det hände din bästa kompis eller syster, mamma eller gud vet vem.
det sista på jorden och i hela världen man önskar och vill sina närmaste är ju att de ska bli sjuka. även om det syns rakt upp i fejjan på en så kommer man blunda, låtsas hyckla och önska att det var motsatt. dra en enkel paralell. din mamma får reda på att hon har MS, Alzheimer eller Parkinsson...visst skulle du också in i det sista tills det var nästan omöjligt att göra annat hoppas att dödsdomen var fel, att läkarna misstagit sig, att allt är falskt, falsk och ett missförstånd hellre än att acceptera att en vidrig sjukdom som faktiskt kan ta liv har drabbat någon du älskar.
så är det för dig och din mamma också. hon kan helt enkelt inte se för att hon älskar dig så mycket att det skulle göra för ont att inse hur illa däran du har varit. hon vill ju ha en frisk levande dotter och så länge du spelar med i det spelet och inför dig själv och andra låtsas att allt är helt normalt och inte kräver behandling så kan det ju fortsätta i all evighet...
att du är personlighetsförändrad, gravt depreimerad, lever helt apatiskt och ensamt är sånt som kommer sätta spår längre fram om du låter det fortgå. anorexi är äckligt för sviterna av sjukdomen visar sig först långt efter. undervikt, depression och självhat är liksom bara början. det är liksom det glamoörösa och nästan lite lyxiga med sjukdomen. att man är hyperaktiv, mager och ser sig själv som förmer och bättre än alla andra. men sen när raset kommer på riktigt och kroppen börjar tala om för dig hur pajj den faktiskt är och din vardag plötsligt handlar om avföring, spyor och kramper...då är det inte lika häftigt att vara anorektiker längre...
jag förstår hur du känner. men samtidigt har du bara sett början. det var inte länge sen som du trivdes rätt bra med att vara anorektiker och stundtals gör du det säkert fortfarande...tyvärr så går det över. smalhet i all ära, men det är inte bara hjärnan som är priset. din kropp har gått sönder och allt kanske inte ens går att laga. jag är jätteledsen för din skull och att det gick så långt och jag hoppas du orkar och vågar vända snart så att vägen tillbaka inte behöver bli så jävla smärtsam.
Jag tror din mamma inte menade på det sättet, utan att hon menade att de lät så sjukt mycket så hon kanske blev så chockad. 25 kg är väldigt mycket att gå ner. Du är inte tjock, du ser inte tjock ut. Du måste inse själv att du inte är tjock. Kämpa på, du kan bara du vill!
din mamma ville nog bara inte framstå som en dålig mamma, att insé att hon faktiskt inte har varit så bra är nog svårt att acceptera, stå på dig! <3
Tror du inte ska ta det så hårt, hom menar nog inget illa. Kämpa på! Vi håller tummarna för dig!<3
jag tror att det blev en chock för de att höra att du hade gott ner 25kg. det var nog bara ett försvar för en rädsla. ett dåligt försvar. som förälder eller anhörig är det svårt att se en annan i sin omkräts må dåligt, och de vill säkert inte inse att du har gott ner 25 kg. men jag tror på dej. du kommer att komma ur detta.
kram tonia
din mamma ar ju sjuk i huvet, det vet vi ju redan!
Snälla tänk inte så! Familjen säger sjukt elaka saker för de inte fattar hur det låter. Vet du vad min pappa sa en gång? "Nu äter du! fattar du inte att du bli inlagd om du inte äter? Du kommer bli som dom där riktiga anorektikerna annars, som är som skelett! Det vill du väl inte?"
Han trodde att han peppade mig till att äta, men i själva verket gjorde han att jag sen dess känt mig som en bluff. Jag är ingen riktig anorektiker, jag låtsas. Inga kilon i världen kan ändra på att mam&pap tycker jag är fet..
åhh ta inte åt dig du är inte tjock :( <3<3<3
Som någon annan sa så låter 25 kilo fruktansvärt mycket. När du vägde som mest kanske det inte syntes att det var så mycket? Jag har en kompis som väger 80 och jag blir lika chockad varje gång för hon ser ut att vara 65kg... Din vikt kanske också var lika väl dold och snyggt satt, så att man liksom inte tänkte på det som en "vikt"..? O.o
shit! : "men så mycket har du väl inte gått ner?" de där satte igång minnen hos mig. precis så tänkte jag. har-jag-inte-gått-ner-tillräckligt-känslan har jag haft aldelles för många gånger. du är så jävla stark! var bara tvungen att skriva det. det är sjukt inspirerande, genom de du skriver hjälper mig tillbaka också:)
Jag tror att hon menade att du alltid har sett ut som du gör nu, i hennes ögon har du aldrig haft 25 kilo att gå ner... Hoppas du förstår hur jag menar...