Att tro på sig själv
Jo, jag tror på mig själv, och jag vet att jag kan klara av en behandling och bli frisk. Jag bara... jag kan inte just nu.
Det skulle vara som att ta bort favoritnallen ifrån ett litet barn, det är precis så jag känner just nu. Ta inte bort min nalle, min trygghet.
Förstår ni? Tar ni bort min anorexi, vem är jag då? Då är jag helt själv igen. Och det skrämmer skiten ur mig.
så tänkte jag också. hela tiden. "inte än, jag vill bara vänta lite". jag ville "njuta" lite till. men jag ångrar att jag inte tog stegen mot friskheten tidigare. jag är snart där nu. och det känns så JÄVLA mycket bättre.
jag förstår precis vad du menar
oh jag fattar, i feel the same,
de e ju ens varld, allt man har//
hej hej!
var stark!
det kommer gå bra, du kan vara den du är utan anorexin
du kommer hitta dig själv
jag lovar
ljus*
/S
Kära lila vän. Jag vet inte vad jag ska skriva för att övertyga dig att du måste ( ska välja att) göra dig av med denna sjukdom, och att du inte ska tolka mig fel dessutom..
Du måste inse att för att du ska kunna bygga en framtid, skaffa barn, ett bra arbete du älskar, rida och bygga en framtid med en annan person så är det ett faktum att du går upp i vikt för orken och för att du ens ska kunna överleva. MEN det betyder inte att du kommer att bli tjock..för det blir du inte!! du måste ta steget mot ett hälsosant liv..gå till kliniken och tala med dom och när du är hemma tänk efter vad du vill göra med ditt liv..vilka drömmar hade du som barn? skriv ned punkter om varför allt det positiva som kommer när sjukdomen lugnat sig..Finn trygghet i annat än din sjukdom..ta hjälp av en dietist och tala om varför man äter..hur påverkar näringsämnena kroppen..lär dig att älska din kropp..Jag har länge undrat om det går att älska någon annan innerligt uran att man älskar sig själv..kämpa för att lära dig älska mer..
Jag tänker på dig. Jag hoppas på dig. Jag önskar dig lycka till.
Men tänk om den trygghet du har nu är falsk? Den är ju något yttre, som kan tas från dig... Den trygghet du kan få av att gå i behandling och bli bättre, tryggheten över att veta att du kan klara dig själv och över att du kan lita på dig själv, den kommer ju inifrån och kan inte tas ifrån dig...
Jag förstår precis vad du menar!
Jag vågar inte heller riktigt släppa taget om sjukdomen fullt ut!
Men är heller inte så underviktig som du. Tänk på att när hjärnan svälter, får du en massa knäppa tankar som egentlligen inte är dina, utan sjukdomens!
försök att ta det i din takt och tänk inte på att du ska "lämna din trygghet" utan tänk i stället att om du inte mår bättre av behandling, kan du alltid svälta dig igen(du kan ha den tanken för att våga)
Sen kommer du känna att sjukdomen var en falsk trygghet, som du säkerligen INTE vill hamna i igen!
Ge det en chans, du har INGET att förlora!
Kram
Du är bättre än din anorexi.
Känner igen mig i de där orden:s
Jag har haft min anorexi i x år.
Den har format hela min tonårsperiod (har missat en stor del av den "vanliga" tonåren).
Nu när jag ska räknas som vuxen, och till och med kämpa för att bli frisk, blir jag rädd.
Som sagt anorexin har format mitt liv, den är min stora trygghet, så hur i hela HELVETE ska jag VÅGA bir FRISK?
skjønner akkurat hva du mener. du må huske å tenke på alt det jævlige sykdommen fører med seg, og som du vil slippe.
du kommer til å klare det!!
lykke til :)
Raring, du kommer aldrig vara redo. Det är bara något du måste bli!
Många kramar
Jag känner precis så. Jag kan ju om jag vill, men vill jag? Vågar jag släppa kontrollen, tryggheten?
Jag förstår precis vad du menar. När ätstörningarna har blivit en så stor del av en själv, vem är man då utan den?
Jag förstår hur du menar :/<3
Å andra sidan så är det som med folk som ska sluta röka. Dom tänker: "Jag ska bara röka den här ciggen sedan slutar jag" "Jag ska sluta snart, men inte precis exakt nu" "bara en till" och så slutar det hela med att dom fortsätter röka. Borde vara ungefär samma beteende med anorexi?
Jag har följt din blogg under nästan hela tiden, men aldrig kommenterat, men det här inlägget gör mig ledsen.
Egentligen är jag kanske inte rätt person att ge dig råd, för jag vågar inte ta steget mot ett friskt liv själv.
Men ibland måste man lämna sin trygghet. Tänk dig barnet med favoritnallen du beskrev, har vi inte alla varit det barnet? Vi har alla blivit av med våran nalle, som var våran trygghet som barn. Och vi har alla klarat av det.
Det är inte den som håller sig kvar som är den starka, det är den som släpper taget. Släpp taget om din trygghet. Hitta ett liv utanför din sjukdom. Låt det ta tid, ta emot all hjälp du får! Det kommer vara allt utom lätt, det vet jag, men i slutet kommer det vara värt det!
Du vet själv att du kan klara det, att du kan bli frisk. Och vet du? Jag är lika säker på den saken. Jag tror på dig, och jag tror på att du klarar av det nu. Du är så redo du kan bli, du måste bara våga släppa taget och TRO PÅ DIG SJÄLV.
Hoppet är det sista som lämnar människan, glöm inte det.
Ta hand om dig!