Hur släpper man första kärleken?
Vad ska man göra när man inte vet vad man ska göra?
Är det dags att gå vidare? Hur vet man?
Träffade Boyfriend nyss. Första gången sedan polisen kom och hämtade mig. Jag var tvungen att känna... känna om det finns något där. Och det gjorde det inte. Men ändå, när han bad mig komma tillbaka och när han bad mig komma till honom och han slår armarna om mig, så kan jag inte stå emot.
Snart tre år. Tre år av plåga, smärta, kärlek, hat, övergivenhet, hopplöshet, omtänksamhet, intensitet, värme och kyla. När tar det slut? Hur gör man för att släppa taget?
Usch, jag känner precis samma sak som dej. Det hade kunnat vara jag som skrev det där:(
hur fucked up det än låter, tror jag faktiskt att du älskar honom FAST .. du kasnke borde släppa taget.. liksom fokusera bara på dig .. rekomenderar dig att flytta till landet för ett tag .. frisk luft .. hästar .. ja allt du älskar =)
Skjut upp dina möten med honom. Tänk att du möter honom nästa vecka istället. Fokusera på dig själv. Helt plötsligt är han ett minne blott och du föthoppningsvis mår bättre.
jag hade kunnat skriva det där .. ja du jag vet inte va man skall göra :(
Man måste sluta tvärt & kapa banden helt.
Jag känner igen mig så starkt i det du skriver. Hur vet man? Då det känns "rätt" att lämna personen i fråga, personen du har delat säng, dusch/badkar, ALLT med... Alla upp-och-nedgångar, en berg och dalbana av olika känslor, alla lika härliga, men samtidigt så förrädiska för sig själv, och kanske även din partner. Jag har en historia av självskada (4 år tillbaka nu). Min älskade asiatiska kattunge (som jag kallar henne) brydde sig inte om mina ärr, men ville samtidigt läka dem helt och få de att försvinna, ärren både på insidan och utsidan. Även hon var en trasig själ, med en historia av piller-missbruk och alkohol för att döva ångesten. Hon är uppfostrad av en kinesisk mamma och pappa vilket betyder att pressen att lyckas, med skolan och livet är stor. Trots vår trasighet så funkade det, i 10 månader. Dock däremellan så var jag otrogen, och inser nu så här i efterhand (DET ÄR ALLTID LÄTT ATT VARA EFTERKLOK...) att det var ett av mina största misstag jag någonsin gjort, för pga det förlorade jag min ända riktiga, och första kärlek. Det gör ont att tänka sig att hon kanske aldrig någonsin vill ha kontakt med mig. Förståeligt, men det sliter ändå på hjärtat och får mig att tappa hoppet om kärleken rätt rejält. Så... Ja. What now? Jag vet inte själv. Men hoppas att allt ska ordna sig till det bättre, i alla fall mer "durable/livable" så att säga. Jag är en regelbunden bevakare av din blogg och har varit i ungefär ett halvår nu. Jag beundrar dig för att, trots alla problem och "hardships" så försöker du kämpa på. Ibland lyckas du, ibland lyckas du mindre bra eller inte alls.. Men du är här, vid liv, still going strong... Du får en guldstjärna, MASSOR av guldstjärnor i kanten av mig.. Och FORTSÄTT vara den enorma insperetions och "beundra-källan" som du är, för mig och så många andra. Kärleken kommer och går, som allt annat i livet. Tyvärr så är det en väldigt sorgligt faktor men man lär sig nog att leva med den, tids nog. Tiden läker sår, men inte alla... Ärren kommer i alla fall fortfarande vara kvar, de psykiska och de fysiska. Men så länge man gör det bästa och lilla man kan för stunden av allt så tror jag nog saker kommer rätta till sig... Tack för att du fortsätter skriva och även fast vi inte känner varandra (än :3) så tror jag på dig. Stay Strong, Write On~
Han ger dig ångest... DET är ett tecken att det är dags att släppa taget. Du måste sluta träffa honom, det är enda sättet det kommer fungera....