My Ana Life

Kärlek är att tro att man är helt ensam, och sedan få veta att man faktiskt är omtyckt, av någon.

Kärlek är att ha en mamma, som trots att bryr sig och finns det.

Kärlek är kramar, värme, gemenskap, och att finnas där.


Jag är inte så ensam som jag trodde. Jag har ju mina vänner. Dom som har funnits där, när inte jag gjorde det. Dom som fanns där under anorexi. Dom som fanns där när jag behandlade som skit. Dom som fanns där, väntandes, tills att jag var redo.

Jag hoppas vid allt att ni får upptäcka riktig vänskap någon gång. För den elden kan man leva på länge, mycket längre än hatet som brukar brinna i mitt hjärta.