Att skära sig
Jag är en sekund från att skära handlederna av mig. Om jag bara visste varför skulle jag stoppa mig själv, men det vet jag inte.
Jag vet inte varför. Det är fan inget fel på mig. Förutom det lilla faktum att jag inte vill leva.
Gör inte det!
jag gjorde det i söndags. Det slutade med nio stygn och 2 nätter på psyket! Inge vidare =( Man ångrar sig så otroligt mycket i efterhand!
Jag tror inte att du innerst inne vill dö, men jag tror inte du vill leva det liv du har idag!
Det är bara du som kan förändra ditt liv. Självklart inte ensam, men du måste ropa på hjälp när du behöver den, för ingen kan ju läsa dina tankar. om du bestämmer dig för att bli frisk, så vet jag att du kan!!!
Du kan om du verkligen vill!
Ps: Tänk på det du själv skrev, man blir dum i huvundet av anorexi.
Snälla gör det inte! Fortsätt att kämpa. du är stark! Tror på dig!
Gå ut och plocka en blomma istället, sätt den i en vas och se hur den lever - den livsglöden fanns hos dig också en gång ... vem sjutton kunde ta den ifrån dig? stäck på ryggen och säg, eller ännu bättre - skrik ifrån!
Jag känner ofta likadant
<3 Kom igen nu.
Åh vännen då... du betyder så mycket för så många! Din och andras bloggar är mitt ljus, att läsa dina inlägg.. det känns som att ha en syster som berättar allt för en, och jag berättar allt för dig med min blogg. Det är en underbar känsla, jag ÄLSKAR dig och din blogg! Haha, weird kanske, men alla älskar vi våra systrar :) Tack för att du finns, du lyser upp mina dagar <3
För då gör det inte lika ont innuti. Men det gör ju ont iallafall.. Du kommer att fixa detta, du måste bara kommaunderfund med det som andra också ser. En smal och vacker tjej vad jag har förstått. Det tar tid, men det gör allt. Livsglädjen den kommer. Jag vände klacken innan det var försent, jag har fortfarande dagar då jag kunnat göra allt för att slippa känna gråten i halsen utan at veta exakt varför.
Men du.... KAN du inte försöka gå och prata med ngn, psykolog eller dylikt?
tillsammmans är vi starka <3 :D
du klarar det, att bli frisk. Någon dag blir du det!
Kan du inte lägga upp mer bilder på dig själv och typ vad du har för kläder och sånt??
rispa inte dig ... snälla </3
Det finns så många andra vägar att gå! När smärtan omfamnar dig och inkräktar på din själ skik ut din smärta, slå din kudde hårt, hämta alla isbitar i frysen och krama dem hårt! Men lägg bort rakbladet, det tjänar dig inget gott. Prata om det som tynger dig istället, våga släppa ut dina känslor och ta makten över ditt liv och dina känslor! You can do it! Det finns många som kan stötta dig på din väg! Men valet och viljan måste du ha själv! DU klarar det här! Du är värd allt vackert i hela världen och där innefattas varken rakblad eller blod,.. Kramar<3<3<3<3
Oda, haha helt rätt. Förlåt kära Paris om jag låter creeepy nu. Men det är sant. Du känns som en syster till mig, du skriver ner dina tankar och för ut dom till oss. Du delar med dig och det är så underbart för du PÅVERKAR andra människor, det gör du bannemej. Du påverkar och skriver endast när du har luts, och det är det viktigaste. Finns inte lusten där tvingar du inte direkt dig själv. That's why I just can't stop loving you.
I know, weird but true. Pussssen =)
ibland när jag läser din blogg så känner jag att jag måste kommentera vissa saker, detta är en sådan sak.
jag har skurit mej i 3, snart 4 år. (detta är någo jag är öppen med, eftersom det ändå inte går att dölja ärren/såren helt)
jag får sy väldigt ofta, och psyket är som ett andra hem för mej, jag är där jämt!
börja inte skära dej. det blir som ett beroende. du bara måste fortsätta liksom, och tillslut är det så illa att du skär dej för minsta lilla sak som händer, jag skär mej 2-4 ggr per dag. och jag önskar att jag hade kraften att sluta, men det har jag inte. men jag vet vad jag snackar om...
börja inte skära dej!
ha det bra! och fortsätt kämpa mot din sjukdom! kram
Vill du inte leva, så är det la jävligt smart i att GE FAN I att låta småungar läsa din jävla blogg. Folk triggas ju, förstår du inte det?
Ge upp.
Samma här.
Hej, jag vet inte ens vad du heter. Jag sökte på aneroxiblogg på google så kom du upp. Varför jag sökte var för att jag fick tillbaka såna pass hemska minnen från när alla gick runt och tittade på sig själva och började föra hemska kommentarer via spegeln. Jag läser detta nu och inser hur fel allting gått. Hur fel världen är. Hur fel en sjukdom kan bli. jag skyller inte dig för att du har aneroxi, jag vet. Jag vet själv, jag drabbades av bulimi när min pojkvän dumpade mig. Men jag mår bra nu. Dina problem är nog lite värre, men i somras fick min pappa canser och min mamma har redan ms sen 3 år tillbaka. Då började jag känna att livet gick utför. Jag hamnade på sjukhus för försök till självmord. Dom släppte inte ut mig på gården för att röka, ingenting. det kanske blev mycket nu. Men det hjälper inte att prata med någon utomstående eller något vän. Det går inte, för ingen kommer någonsin kunna kopiera det du känner. Vissa har det kanske som dig, men dina tankar är dina tankar. Vänd dem nu, vänd dem till något positivt, var dig. Du är dig nu, men hur fan är du utåt? ingen vet att det är du som sitter och gråter. Säg till dig själv att du är stolt. Säg till sig själv att du inte är rädd.För du kommer aldrig behöva vara rädd för något. Inte med den styrkan du har vännen, kämpa inte för att få leva. Kämpa för att undgå döden.