Kämpar jag inte?
Hur ska jag någonsin kunna förklara hur mitt liv ser ut? Där yta är allt, där utseende kommer först? Ni klagar på Anna Anka, men mitt liv ser likadant ut!
Hur ska jag kunna beskriva hur jag när jag vaknar har en klump i magen av ångest för att en ny dag innebär ännu mer mat?
Att varje gång jag reser mig upp ur sängen är det ett framsteg, för jag vill helst av allt bara ligga kvar?
Att varje gång jag köper mat åker jag hem och gråter, för jag hatar att äta och att köpa mat som jag ska äta? Att det känns så jävla onödigt att lägga pengar på mat?
Att bara jag tänker på mat så börjar jag kallsvettas?
Det är en ond cirkel som jag inte kan ta mig ur. Jag önskar jag kunde, men jag har inte tid för Mando, Capio, MHE eller någon annan klinik. Jag har inte tid.
Är helt övertygad om att du kämpar.
Tur för dig som iaf KAN gråta, det har slutat för mig för länge sen :P
har du inte tid att hindra dig själv från en säker död? :(
hoppas allting löser sig för dig :(<3
Hej,
Jag undrar vad du menar när du skriver att du inte har tid för någon klinik?
Kram
Om du inte har tid att bli frisk säger du nej till livet, du lever ju inte just nu!
Inte som alla övriga mänskliga varelser som har ork och kan äta med samvete.
Jag förstår att det inte är lätt, tro mig det gör jag verkligen.
Men någon gång får man sätta punkt och kämpa.
vad i ditt liv är viktigare än att bli frisk.Då kan du äntligen börja leva på riktigt
Av vad jag kan läsa mig till anser jag att du kämpar långt mer än många, många andra.
klart som fan att du kämpar
men vissa ser bara det dåliga först.
men hur ska du kunna bli frisk utan hjälp ?kram
jag hatar dig
Man skaffar sig tid...
Det är det enda du borde ha tid för. Det är ju det absolut viktigaste. Hur kan något annat gå före livet? Att lära sig leva igen? För om du inte gör det så spelar ju ingenting annat någon som helst roll alls.
Vad menar du med att du inte har tid?
Vill inte att du tar illa upp, men jag tycker inte heller att det verkar som att du vill bli frisk! Skulle du verkligen vilja det, så skulle du inte skylla på att du inte har tid.
Vill man bli frisk innerst inne(jag vet hur svårt det är att ta beslutet, har själv varit där) så söker man hjälp!
Ville du bli frisk, skulle du ta dig tid!
Hoppas att du kommer till insikt en vacker dag!
Gumman, jag ser att du kämpar och dom som inte ser det har aldrig försökt ta sig ur en ätstörning eller så är dom bara idioter. Jag har tagit mig ur bulemi och det är grovt svårt för man vet verkligen inte vem man är utan den ätstörda delen av sig själv. Nu har jag gått upp 5 kilo men det spelar ingen roll, och det måste man fortsätta tänka på. Jag trodde jag skulle få kommentarer om att jag blivit fet men nu får jag komplimanger för mitt fina leende och utstrålning och jag tycker nu att jag ser normal ut, inte perfekt såklart men helt okej. Du kan bryta cirkeln utan hjälp men det kräver enorm kraft, men jag vet att du klarar det! Gör det till en vana att äta två frukter varje dag vid samma tid, så började jag och det blir mycket enklare att bygga på mer vanor sedan! =)
Vet du en sak ?
För drygt ett år sen led jag oxå av anorexia.
Jag lyckades övervinna den fast det var väldigt svårt. Ibland så faller man tillbaka, ibland hårdare en förra gången.
Även fast man kämpar och allt går upåt så får man ångesten tillbaka igen och så pekar det neråt igen.
Jag vet hur du känner dig. aneroxian är ingen fin sak, tvärtom.
Du vet att du kan bekämpa den om du vill, fast sen n'r man väl börjar gå upp igen så cill man bara gå ner igen för att man blivit "tjock".
Ibland nu kan jag få ett tillbakafall och svälta mig själv i 1-2 veckor men sen kollar jag på din blogg.
Jag ser hur du kämpar med nått som är så svårt att övervinna. Då tänker jag om och försöker komma tillbaka igen.
För när man väl börjat är det svårt att sluta, det blir som en drog,och det vet du.
Men knäpp en bild på dej i profil och kolla på den bilden, och sen letar du upp en gammal bild på dej när du var "sund" eller vad man ska säga.
jämför bilderna och välj vilken som är finast.
Skelettet eller det sunda ?
Det är ett svårt val, men när jag valt min bild satte jag upp den på spegeln och jämförde mig själv i verkligheten och den gammla jag på bilden. Dp har du nått att se fram emot, då blir det lite lättare att kämpa.
Sen om du tycker att skelettet är den finaste. Då kan du tänka såhär, skriv ner det om du vill.
"Man svälter sig oftast för att bli smal, smal = snyggt. Men hur smal ska man vara för att vara snygg egentligen. Ett bra ´BMI kan ibland kännas överviktigt för en själv medans dom runt omkring dej tycker du ser bra ut. För det är oftast dom omkring en som man bryr sig om vad dom tycker om en. Man vet hur sina kompisar kan säga, kolla fettot. Men innan du vart sjuk så minns du kasnke att dom sa,
- shit vad smal hon är, det är inte enns snyggt, eller nått liknande. Nu är det dej dom viskar om och säger så. Så om du bantade dig för att blir smal för att slippa skitsnacket, gör tvärt om. Ät så slipper du det nu igen. Då menar jag inte stora mängder mat. utan att ,man börjar sakta, typ fört lite mat en gng om dan, sen tvåggr, 3ggr, fast det vet du redan. Jag hoppas bara att du lyckas, för det gjorde jag och det är det bästa jag nånsin gjort.
Massa kramar
men du har tid att sitta hemma och gråta hela dagarna? du kommer ju dö om du fortsätter såhär och som du säger så klarar du det inte själv. sparar du din egen tid då?
Paris, människor som säger elaka saker till dig har inte varit där själva. Jag förstår hur du känner och det beror på att jag själv legat i botten med svåra deprisioner och mental obalans.
Sålänge du vill komma ur från ditt helvette kommer du lyckas. Ta den tid du behöver, allt vänder när tiden är inne!
kram
Men du skriver att du bloggar om vägen från anorexin men som ja ser de som så åker du upp och ner i en berg och dalbana.
Och du lär ju inte fixa detta själv? Du behöver någon som kan din sjukdomm, som vill och KAN hjälpa dig.
Du skriver att du inte har tid, vad är viktigare än att du överlever detta år för de är en stor chock för mig ifall du gör de, o de gör ont i mig, och då.. känner ja dig inte.
Man måste vara blind för att inte förstå att du kämpar. Och jag tycker att det är himla modigt av dig att fortsätta kämpa - varje dag. Det är starkt i mina ögon.
Kram
ta dig tid, det är viktigt!
Tycker det verkar så meningslöst att gå runt och må dåligt på det sättet du gör. Om du verkligen vill må bra - komma ur ditt beteende. Skulle du väl lägga all tid åt det? För att få dig att komma på fötter. Du verkar inte redo, men ibland får man kasta sig ut för det där berget och börja på leva riktigt. Du bara kastar bort ditt liv, så fruktansvärt onödigt.
Ja skulle inte vilja leva , om jag levde som du. Vad får dig att stanna kvar? Du får verkligen inte missförstå mig. Men jag kan inte förstå, varför finnas på jorden om man bara mår skit? om man inte är redo att ta emot den hjälp man kan få. När man kan få ett bra liv. OM Du trivs med detta liv Ok. Men annars förstår jag inte.
För ditt eget bästa, släpp allt annat och börja den där behandlingen och bli frisk en gång för alla. Ingen mår bra utav det, och absolut inte du. Mat är så fruktansvärt normalt, förstå det. Om man väl ser på det, är det löjligt.
Ja höll på att få ätstörningar, och jag är riktigt glad, att jag vägrar falla ner i det mönstret, de helvete som du lever i. Tyvärr kanske du inte kan se det? Monstret inom dig är för stort. Önska att du kunde förstå det, för ditt liv. För dig själv. Vilken jävla tid du missar. Hur ska du komma ihåg din barndom? Ditt liv? När du berättar för dina barn? Känns inte livet "meningslöst" när du bara mår skit.
Det är så jag tänker, när jag mår dåligt.
Hoppas jag inte ger dig fel uppfattning. Du ska leva, Du ska inte dö. men du måste göra ett val, en gång för alla. Om du är villig att ta den striden. Sluta vara ett offer för dig själv.
Hoppas denna kommentar gav dig någon tanke ändå.
Du säger att du inte har tid för någon annan klinik. Men frågan är ju också, har du tid att vara sjuk?
Vad är det som är så viktigt (missförstå mig inte) att det går före ditt eget välmående och kanske även ditt liv, vännen? Varför ger du inte dig själv tid? DU är det viktigaste i ditt liv, DU är den som du ska ägna mest tid åt.
Om du inte lägger tid på dig själv så kommer det inte finnas något "du" längre att ta hand om allt annat som måste göras.
Jag och många andra kan se det här objektivt, du behöver inte träna just nu, det hade vart en sak om du var överviktig eller om du hade en frisk kropp som du ville underhålla, men både du och jag vet att din kropp är sjukligt smal. Den mår bara sämre av träning och det gör du också. Visst är det härligt att träna, men du gör ju det för att "bli smal" eller hur?
Lyssna på mig nu: DU ÄR FÖR SMAL! Du är riktigt jävla MAGER!
Tiden du lägger på att träna kan du lägga på att gå till din psykolog istället, om du inte redan gör det. Läs självhjälpsböcker, öva upp ditt självförtroende.
Ditt självförtroende är det viktigaste och starkaste vapnet i kampen mot din sjukdom.
Du måste ta dig tid för något så viktigt som dig själv. Du är viktigt i mångas ögon, speciellt eftersom du kan bli en förebild för många andra anorexisjuka tjejer/killar NÄR du tar dig ur det här.
Lycka till med din fortsatta kamp! Tror på dig!
<3
jag både håller med dig och inte. kanske kämpar du inte, men att inte kämpa och inte försöka så gott det går är inte alltid samma sak. ingen kan begära med att du gör vad du kan, för din egen skull först och främst, även om det känns som att du inte är värd att må bra (min känsla av hur det känns). för din egen skull, för att få vad du förtjänar, ett värdigt liv finns det inga alternativ än att kämpa. men det är din definition av att kämpa som gör den förändrinig du behöver.
kram
Tid är inget man har - det TAR man sig!
..och JO, jag kan föreställa mig ditt liv efersom jag har varit sjuk i anorexi under flera års tid. Är friskförklarad sedan dryga 2 1/2 år nu och mår faktiskt riktigt bra.
Det handlar om att inse att man har problem och en vilja att ta sig ur skiten, med hjälp av andra. Släpp garden och visa dig lite sårbar så händer det grejer i din omgivning.
Ställ krav på din behandlingsplan och var med och påverka medan du har en hjärna och kropp som fungerar, för så småningom när du gått ner dig för långt har du ingen talan vad gäller ditt liv och din kropp. Då tar familj och sjukvård över och du tvingas till allt!
du har inte tid att bli en frisk människa med ett liv som fungerar och där du behandlar dina nära och kära på ett bra sätt? Det har man ALLTID tid med. Vad det än är för viktiga saker som du MÅSTE göra så är att du blir frisk viktigare. Hade du verkligen velat så hade du tagit dig tiden att gå med på ett behandlingshem och få den hjälp som du så uppenbart behöver.
Förlåt, jag vill inte låta otrevlig eller elak men det där är skitsnack. Det handlar inte om tid, det handlar om vilja och det handlar om att din sjukdom lurar dig att du inte har tid.
tänk på vad du säger att du inte har tid till - att börja leva... <3
Jag har varit där, precis där du är nu, i umgängeskretsar där man ska vara smal, lyckad, duktig, rik och snygg. Där har man inte några riktiga vänner.
Åk bort från Stockholm, börja om någon annanstans, sök hjälp.
Du blir inte frisk på en månad om du söker hjälp, så du behöver inte vara rädd för att förlora din bästa vän och din enda identitet på en natt. Du kommer hinna lära känna det verkliga du och hitta en vän som inte heter anorexia.
Det är bara DU som kan förändra DIN situation, så om det inte blir några framsteg så betyder ju det att du inte kämpar på riktigt och att ditt "kämpande" inte är ärligt och äkta.
Varför väljer du att vakna med ångest, varför väljer du det liv du lever?
Varför inte bara förändra?
Att ta tag i sitt liv är lättare sagt än gjort. Tro mig, jag har själv suttit i samma sits. Man måste få en självinsikt. Du leker med döden. En människas liv är ovärdeligt, men det varar inte för evigt. Vill du slösa bort ditt enda liv på att ständigt tänka plågsamma tankar kring mat. Att själv ta ansvar och kontakta en ätklinik är näst intill omöjligt. Finns det inte någon i din närhet som är villig att hjälpa dig? Jag hoppas verkligen att du blir bra! Att allt löser sig.
Lycka till!
det är många andra som kommenterat och skrivit det ena och det andra.Jag vill bara tala om för dig att jag själv har varit sjuk i fem år pendlat upp och ner i vikt hela tiden och haft det precis som du.. All tankeverksamhet går åt att fundera över hur många kalorier maten innehåller eller hur många gram man ska äta av allting för att inte äta för många kalorier på en dag. Jag har tidigare varit inskriven på enheter men känt att dom inte sett personen inuti min kropp utan att dom bara sett den där sjuka anorektiker kroppen som behöver gå upp i vikt. människan inuti brydde dom sig inte om.Jag känner igen allt du skriver om ångest oro och allt sådant. Det enda som jag vill att du ska veta att det går visst att bli frisk men inte så länge man ser på sin livssituation som du gör just nu, för just nu tycker du att allt är hopplöst tvångstankarna styr ditt liv och allt är förmodligen skit. Det enda sättet att bli frisk på att att bestämma sig själv för att det är nog..det gjorde jag, en dag började jag trotsa sjukdomen göra saker den inte tyckte var okej, typ börja äta olika frukostar med flingor,fil frallor och började käka luncher ute jag aldrig egentligen skulle vågat äta allt för att trotsa sjukdomen och mota bort den. En ny jobbig uppgift varje vecka bara för att bli frisk och den uppgiften kan bestå av allt från att äta bulle till att äta hamburgare.Jag har självklart även pratat med en psykolog och har även kontakt med en utbildad kvinna som har hållit koll på min kroppsliga status så som vikt och dylikt med bia mätningar som för övrigt är något bra för anorektiker att göra för man ser vad viktuppgången består av i kroppen, vad som är vätska,fett och muskler. Det har varit bra för mig eftersom jag alltid trott att mat automatiskt förvandlades till fett. Så man kan göra sig själv frisk om viljan och framförallt hoppet om något annat liv som inte består av tvångstankar finns där. Jag har hållit på hela våren och sommaren med min kamp om att bli frisk och i dag äter jag mycket jag inte kunde drömma om bara i maj månad och jag mår så mycket bättre. Och det värsta av allt jag har bara gått upp 1.5 kg jag förstår att du tycker jag låter dum som tycker det är hemsk att jag gått upp för lite men som jag slitit och ätit och haft ont i magen den här våren och sommaren och så går man upp jättelångsamt..helt plötsligt börjar man undra varför man var rädd för mat egentligen.. Men jag hoppas Viljestyrkan finns hos dig med ingen vill ha det som du har det just nu, men bara du kan ändra på det. Lycka till..
Fint och bra skrivet av Alexandra! Hoppas många blev inspirerade av att läsa det. Det är ju skitsamma att du bara ökat 1.5 kg, huvudsaken är att du kämpar!
Tror också det är lättare att ta åt sig av någon som vet hur det är att sitta i skiten.
Kämpa på båda två!