Hur blir man normal?
Hur blir man normal? Kan ni berätta det för mig? (Snälla?)
Jag vill vara stabil. Jag vill må bra. Jag vill inte åka upp och ner i humöret hela tiden. Jag vill vara normal. Jag vill vara snäll och glad och lycklig.
Är det för jävla mycket begärt?
Normal blir man väl om man släpper strävan efter perfektion? Man ger efter, men känner ändå inte att man halkar efter. Men som sagt, enklare sagt än gjort såklart. Svåra saker kräver tid och tålamod.
Skrev ett inlägg som nuddar lite vid detta i min blogg. Kram! :)
Livet är bara sjukt jävla orättvist. Ibland kan vi inte påverka vårt mående. Vi får lever på hoppet om att efter regn kommer solsken. Men om inte de funkar så FUCK EVERYTHING
Du måste själv vilja! och låta andra hjälpa dig!
Nej, det är inte för mycket begärt, men DU måste ta dig dit själv (jag vet, jävlig mycket lättare sagt än gjort). Vad är det som stoppar dig från att bli så bra du kan vara, för din skull och inte för någon annans? Att reda ut det kan vara en början. Du kan om du vill och vågar, så kör på! =)
Ät mat.
du måste acceptera dig själv som du är, du måste hitta en inre frid hos dig själv
Tänker vara jäkligt filosofisk och skriva; vad betyder normal, det är ju så olika i alls ögon. Du är bra, du är en undebrar person på ditt sätt. Det är din blogg som tar mig igenom vissa dagar. Det är väl ganska normalt, att vara en hjälpande hand. Nästan all behöver det ju...
Jag är inte så bra på sånt här (har inte anorexi) men kanske det är enklare att fokusera på något annat än sig själv^^ Eftersom jag inte har en ätstörning vet jag inte hur det är att ha ana men försöka hitta andra ljuspunkter i livet att bry sig om, ex husdjur m.m
Lycka till iallafall, kram
då är vi två
vet exakt vad du beskriver i dina två senaste inlägg. Min räddning var min medecin... äter sertralin, antidepp är det. Det tar ett tag innan man blir stabil, men efter 2 månadet blev jag relativt stabil. Nu har jag ätit den i 2 år och har aldrig varit mer stabil i hela mitt liv. Mår bra och kan leva normalt. Åt också insomningstabletter, men dom hjälpte mest i början. Jag samtalade med psykolog 2ggr / vecka och hon hjälpte mig mycket. Sen blev jag sjukskriven också.
Men skulle verkligen rekommendera min medicin om du känner dig ostabil. Den har räddat mitt liv, jag hade aldrig orkat leva om jag inte fått den (och jag var extremt labil). Sedan krävs det också massor av vilja för att bli "normal". Det verkar du ändå ha. Det var den sista viljan jag hade, för attjag var så rädd för mig själv och alla hemska/tomma känslor som fyllde mig. Jag ville bara bli normal, annars visste jag attjag skulle tappa kontrollen och ta livet av mig.
Livet har sina upp- och nedgångar, man kan inte alltid vara på topp, tyvärr! Snälla du, var stark, för jag (och alla andra) vet att du kommer att lyckas! Tro på dig själv <3
Massor av kramar till dig <3
var dig själv, gör saker som du tycker är kul, umgås med folk. Sen är är du 'normal' men egentligen finns det inget normalt direkt.
Normal och normal.
Men man lär sig balansera lite bättre. Och vänjer sig vid att det inte är hela världen om man snubblar då och då. För man förlorar inte förmågan att balansera bara på grund av ett litet avbrott. Ibland behöver man vila och då kan ett litet nedfall även vara ett tillfälle att ta en paus och stretcha lite.
Det är bara att prova att balansera lite. Är du inte beredd så är det bara att snubbla och ta en paus och vänta tills du har bättre förutsättningar. Tiden rinner aldrig ut, utan väntar på när du har orken att komma igång, och har inga krav på när det ska ske eller hur ofta.
ja hur gör man??? det funderar jag oxå på
hur ställer du dig inför en eventuell bloggträff?
Jag vet inte alls hur det är för dig, men jag är en sån som fastnar i det dåliga och destruktiva för att det känns tryggt och bra. Vad jag egentligen måste göra är att bestämma mig för att nu jävlar VILL jag må bra och jag ska sträva ditåt. Det är skitsvårt för man faller bakåt hela tiden. Jag tror det är för att man är van vid att må dåligt och det känns tryggt. Är man glad och mår bra har man så mycket mer att förlora. Har mycket filosofier om det där men som sagt vet inte alls om det är så det fungerar för dig.. =)
Normal finns inte. Alla är sinnessjuka, vissa döljer det bara bättre.
du vet redan att en stor del av att må bra är att äta. din hjärna BEHÖVER fett, kolhydrater, protein - MAT. klart att du inte kan må bra när din kropp knappt klarar sig. men det vet du redan, du är inte dum. och ingen har sagt att det är lätt att börja äta, men du är skyldig dig själv att försöka och kämpa, vareviga jävla dag. inga jävla sallader på sallad och gurka. MAT. du behöver mat.
Snejana är så jävla vacker...
jag tror inte att normal existerar riktigt, det är väl bara en annan befängd lögn som mänskligheten har hittat på? tja, en befängd lögn som nu har blivit vår falska sanning .. eller ah. men honey, för att vara stabil .. måste du tyvärr find a way out of this mess <3
Normal är nog ingen om du frågar mig. Normal är ett ord som inte borde få finnas. Men stabil och med jämnt humör går att påverka, framförallt med bra mat och sovvanor. Kan tipsa om att du kan prova frigörande andning. Funkat toppen för mig men det är ingen enkel grej att ge sig in på. Envishet och tålamod är ett måste för det. Googla på det vettja!
Det är så jävla svårt. Men det går, tror jag.
Jag tror att man verkligen måste vilja må bra helhjärtat och är beredd att ta konsekvenserna för det.. Att bli av med ästörningen alltså (vilket sannerligen skulle få oss alla att må bättre).
Jag vet inte det är svårt att kämpa emot när allt i ens huvud säger åt en att forsätta. Men om du verkligen vill bli frisk önskar jag dig all lycka<3
har ställt mig samma fråga hela mitt liv...
www.myownhardway.blogg.se
Är du bipolär (tidigare känt som manodepressivitet)? Det finns ju antiepileptika för detta som fungerar bra i många fall...
så länge du inte äter någorlunda bra, kommer inte heller ditt humör att bli någorlunda bra. det som drabbas mest när man är undernärd är just sinnet och man blir väldigt lätt knäckt, och även väldigt lätt glad igen om något går bra, men det händer ju inte så ofta då .. för man inte tillåter det. äh, svårt att förklara, men du fattar nog
Ingen är normal, ingen kommer aldrig bli normal. Det är hemskt hur vår "mall" för hur vi ska vara, ser ut. Men det gäller att försöka hitta kraften i sitt eget liv, hitta det som ger livet mening, att man får en känsla av kontroll och välbefinnande, lycka och styrka! Jag hoppas du kommer hitta det och finner en väg ur anorexin. Se dig inte som ett offer!
Jag vet inte. Det finns väl bara ett sätt, och det är svårt. Att säga hejdå till henne. Sätt henne på ett tåg på väg till andra sidan jorden och hoppas på att hon aldrig kommer hitta tillbaka. Hon kommer såklart skicka vykort och så, men försök att stå emot tanken på att läsa dem. Hon kanske ringer också, då blir det svårare, för hon har dolt nummer. Men då får du lägga på så fort du hör att det är hon. Och så bara försöker du leva ditt liv utan att sakna henne så mycket. Med tiden, när du börjat bygga upp ditt liv på nytt kommer du kunna bära med dig din avslutade vänskap som en erfarenhet.
fråga dig frågan, vad är meningen med mitt liv? varför lever jag och alla människor? lever jag för att gå ner i vikt , är det därför jag andas , är det därför mitt hjärta slår? endast för att gå ner ännu 2-3kg elr vrf inte 10 kg...
nej gumman! du lever inte för att gå ner i vikt.
försök inse det och hitta sanningen med ditt liv , ta reda på vem du är!
jag hoppas allt blir bra med dig, och att ditt inre lyses upp med ett ljus som ingen och inget i världen kan släcka. <33kram
Du ska nog inte lyssna helt och hållet på mig för ja är inte så bra på sånt här men en sak som är väldigt viktig är att äta bra enligt tallriksmodellen o så men det vet du väl egentligen redan. O sen att du gör bara sådant som du tycker är kul och njuter av och vill utan att tänka på vad andra tänker och tycker. Du skriver att du vill vara snäll, jag tror att du kommer bli det automatiskt om du mår bra, för det är väldigt svårt att vara snäll om man inte mår bra själv, fast ja tycker faktiskt att du verkar vara väldigt snäll. Lite för snäll kanske, tänk på att om du råkar göra någon lite ledsen så är inte det hela världen. Det viktigaste är att du kan må bra för du mår antagligen ändå så mycket sämre än de du råkar såra!
Förlåt, dethär lät säkert jättekonstigt men ja tror att det kan ligga något i det. Tänk på det <3 Kram
Det viktigaste är att vara lycklig, normal det kan man strunta i! Kram
Ta vara på den tanken! Att du vill. Det som krävs är tufft, jobbigt och stundtals vidrigt. Men det går, och DU kan klara det.
Och du... det är verkligen inte för mycket begärt!
Kram till dig.
det finns inget som heter "normal". Inget är normalt, inget är perfekt.
Dock, det finns något som heter "frisk" och "lycklig". Och det är inte för mycket begärt, hoppas du kämpar dig dit!
kram.
så länge du lider av undervikt och näringsbrist så kommer det nog vara väldigt svårt för dig att känna dig stabil och harmonisk
Man blir inte lycklig av att sitta och begära att bli det. Vet du vad lycka är? Har du upplevt det, i längre perioder? Isåfall är du mer normal än mig, för jag har aldrig varit riktigt lycklig någon gång. Så grattis till att vara normal!
Snälla ni som inte har en aning... skriv inget! Man behöver inte vara dum och inte fatta HUR man egentligen borde äta för att ha ana...
låter urfånigt, det jag säger. Jag hade ganska lätt och samtidigt svårt för att ta steget bort från min ätstörning.
Men jag har alltid älskat att simma, vara i vattnet och låta min puls följa havets/vattnets rytm.
Så dagen efter min första terapi lade jag mig på sängen, och det regnade förbaskat mycket. Då tänkte jag mig hur jag sårade alla omkring mig, hur mycket jag sårade mina föräldrar.
Så jag spände hela kroppen, som jag gör när jag simmar... (att spänna kroppens muskler så hårt att det nästan gör ont) och slappnade av sedan. Jag släppte taget om min anorektika jag. jag struntade i hon tjejen som hatade sin kropp.
jag undvek spegeln i en veckan. försökte bara kolla på mitt ansikte. Sen efter, tänkte jag mig som smal, och där stog jag. helt annan person, jag började bli "normal".
och hur svårt det än är, har jag mina så kallade skinny jeans istället för vågen som bara visar en idiotisk siffra som vi överskattar så jävla mycket.. vi anorektiker är jävligt rädda för att gå upp i vikt. så när jag mår dåligt, får någon jävla ångest över mina fula ben, tar jag mina skinny jeans som jag hade när jag gick i fyran, och märker att de passar mig.
jag blir lugn, går bort från spegeln och tar något att dricka.
sen, man måste hjärntvätta sig. låter urfånigt. men man kan faktiskt stänga av sina tankar, bara man övar.
istället tänka maten som en plåga som gör en fet (i våran tankar, som vi tror) kan vi tänka det som en bränsle.
kram, och förlåt att det lät lite konstigt, är inte bra på att förklarar.
du KOMMER att klara dig, jag vet det. kämpa. <3
Om du börjar äta normal portioner, visst, det ger dig sjukt mke ångest från början, men det kommer gå ner sig, och när du har gått upp i vikt kommer ångesten också att sjunka. Samtidigt som du äter så gott du kan går du i behandling där du får prata en massa skit om dina tankar, när du är uppe i normalvikt och det rullar på rätt hyffsat får du börja jobba med tankarna i ungefär ett år. Sen är du på god väg till att vara fullt frisk och normal. Jag lovar!
Du vet nog själv att mycket av det hänger i din anorexi, du måste våga släppa taget, prova nått nytt, våga göra fel, bestämma dig för en sak och göra det fullt ut! T ex om du verklgen har bestämt dig att nu fan ska jag bli frisk en gång för alla, då måste du göra det fullt ut, hela vägen och inte sluta förens du vet att du kan stå på egna ben igen. Du måste våga låta din ångest komma äver dig och vänta tills den släppt taget av dig utan att börja träna, spy m.m. Du måste möta alla jobbiga tankar, alla hemska minnen, du måste en gång för alla gå igenom ditt liv från början till där du är idag utan att stanna på vägen, du måste våga släppa in andra i ditt liv som vill dig väl. Jag vet att du kan, jag tror på dig! Ge aldrig upp!
Känner EXAKT sådär...
Jo, tydligen så är det för mycket begärt har jag märkt. Men du förkänar att må bra.
älskar din blogg btw <3