My Ana Life

Kampen mot anorexin

Jag är ingen bra vän.

Jag kom på varför jag inte kan ha vänner förresten.

Om ni hade en vän, och ni bestämde på dagen att ni skulle ses sju på kvällen... och tjejen smsar dig klockan halv sju och säger: "jag kan inte. Förlåt.", skulle ni väl också sluta vara med den människan?

För det är så jag jobbar. Jag får ångest och ställer in allt. Det värsta är ju att jag vet att jag mår bättre när jag väl kommit ut, men ändå klarar jag det inte. Jag vet hur förbannade folk blir av detta, därför inser jag att det inte är någon idé att bestämma något med någon.

Jag tror riktiga vänner förstår. Och om du har en vän du verkligen kan lita på, till slut skulle du kanske våga umgås med henne/honom ändå? Med ångest? det vet jag ju såklart inte, med av egen erfarenhet så vet jag att är man vänner, och man vet om att du är trasig, så förstår man.



Ta hand om dig finaste du!

jag är exakt likadan...

Fast jag lever i en annan värld. Vänner har jag ju aldrig haft egentligen, bara sådana som man kan hänga med om man är vän med rätt människor, om du förstår. Vem man syns med spelar stor roll. Status är det enda som spelar roll, och skitsnack är det enda man pratar om.



Ta hand om dig med, Belle :) <3



Anonym: haha, jag tänkte skriva: "ska vi bli vänner?" men det hade ju varit totalt värdelöst.

Jag skulle lungt vara din vän. Har du förståelse för mina knäppar så har jag förståelse för dina. Dock har jag kommit till det stadiet då jag undviker att planera saker i förväg i händelse av ångest. Men om du vill ha någon att planera/ställa in saker med - I'm your girl.

På senare tid har du blivit mer öppen här i bloggen, eller så är det bara jag som har inset hur sjuk jag faktiskt är och börjat känna igen mig i det du skriver. Jag har följt din blogg i flera år.



Tack för att jag får känna igen mig i någon, det känns plötsligt inte som att jag är helt ensam och lämnad.



Kram

Jag är precis likadan, det är hopplöst att bestämma möten med mig.

Sådär är jag också. Mina vänner är förstående även om jag inte förklarar något för dem. Fast jag fattar ju att de inte kommer orka hur länge som helst. Och jag kan inte kräva det av dem. Jag menar JAG skulle antagligen inte orkat med en sådan vän i längden, som i långa perioder struntar i att höra av sig, som avbokar och inte svarar i telefonen. Jag pratade om det här med min närmaste vän för ett tag sen, om min rädsla att förlora dem som betyder så otroligt mycket för mig. Hon höll min hand och sa "Du kommer aldrig att förlora mig, om du ignorerar mig, om du säger åt mig att du aldrig vill se mig igen så kommer jag inte lyssna. Jag kommer alltid finnas i ditt liv vad som än händer. Jag älskar dig." Vi satt på golvet i hennes rum och höll om varandra, båda grät. Jag tror att jag aldrig känt mig så tacksam som då, även om jag vet att jag inte förtjänar en vän som hon. Jag hoppas att du Paris också får uppleva sådan vänskap, det förtjänar du. Jag har läst din blogg länge men aldrig kommenterat, du verkar vara en fin människa.

Men om du vantrivs så mycket i den ytliga världen (där vem man syns med spelar sådan stor roll), kan du inte ta avstånd från den? Jag menar definitivt inte att det skulle vara lätt, speciellt då du säger att din värld är fylld av skvaller. Men om du vantrivs så, så försök? Kan det verkligen bli värre? Tänk vad du kan vinna på det!

Du behöver ju inte drastiskt ändra på allt! Du kan kanske skaffa dig smygvänner via bloggen ;)

Men viktigast av allt: Tro på dig själv! Bry dig inte om vad andra säger. Det viktigaste är Du!

Lustigt.. Jag är precis likadan.. Jag ställer in ALLT,.. Allt är alltid bara på mina vilkor. För jävligt.