Psychic - think "psycko - cko + chick - k" there's a rebus, peeps!
Mig händer det hela tiden. 3 - 4?! Vilket JÄVLA skitsnack. Beror ju helt på var man står i livet, vilka man har nära och vilka som är villiga att hjälpa. Okay, mellan första och andra anfallet var det kanske ett halvår, men sedan eskalerade det och nu kan allt snäppa på en dag. Typ lycklig - BAM - något händer och jag stirrar in i väggen och klarar knappt av att le.
Det där tror jag är individuellt. Får du hjälp av duktiga och legitimerade människor borde det inte bli så. Dom är där för att hjälpa. För mig - som inte fått någon hjälp - har det eskalerat och eskalerat. Som sagt, kan sitta och skratta i ena sekunden och vilja dö av panikångest.
DETTA VAR SÅ SJUKT ATT LÄSA! Jag upplevde det senast idag. Jag har onda energier som förföljer mig (ja, jag vet vad ni tänker... "jävla flummare", men aldrig varit inne på den skiten. Däremot var jag intresserad av magi när jag var liten. Ni vet, Spells, Vit Magi, salvia är den renande örten och om du brände den med... nej nu tappade jag visst bort mig. Ni förstår vad jag menar.)
Jag har alltid känt mig förföljd. Men aldrig av något levande. Jag har bara ett väsen som "är där". Typ som när man gjorde "Svarta Dam" och trodde att man skulle dö för att man skrivit hennes namn i spegeln. Men mitt väsen fanns är tidigare. Och det blev värre och värre, obehagligare och obehagligare. En dag läste jag om meditation, och för att göra historian kort satte jag mig framför datorn och mediterade. Ett plötsligt medvetande tog över mina händer. Jag skrev, och "det" skrev. Det blev virvlande, osammanhängande.
En kort period var jag övertygad om att jag hade en Daimon (Philip Pullman (googla själva era lazy motherfuckers)) och trodde att jag pratade med den. Men allt blev snabbt obehagligare. Jag hade inte bara goda energier i min närhet, utan även onda.
Jag har flytt från dom. I mitt första hem, fanns dom där. Det var då jag började kommunicera. Sedan blev allt ondskefullt, och vi flyttade. I mitt nya hem var jag trygg med att andra inte brukar flytta med en, och allt var gott ett tag. Men några år sedan kom dom ifatt mig igen. Samma obehagliga känsla av att någon tittar på en. Vi flyttade, jag flyttade, och tills idag har dom inte funnit mig. Men när jag stod i duschen idag såg jag en skugga av en man, sedan något örnliknande.
Nu när jag tänker efter. Det örnliknande kan ha varit min Daimon? Och mannen den ondskefulle? Fast jag har även sett kvinnor. I gamla klänningar med höga spetsar, svart sammet och royalistisk uppsyn.
I know I sound crazy. Och jag vet att polisen förmodligen kommer att knacka på min dörr imorgon och fråga varför jag allierat mig med Anders Breivik. Jag vet också att många av er tror att detta är min sjukdom, att min hjärna är så tydligt uppdelad i galenskap och intelligens, andra kommer tro att linjen är så hårfin att ni knappt själva vet var gränsen går.
Jag vet vad sunt förnuft säger mig. Jag vet också vad min hjärna säger mig. Jag vet vad min magkänsla säger mig. Och även mitt hjärta. PUBLICERA: Nej, för i helvete. Nej, för i helvete. Nej, för i helvete. Ja, för i helvete. Om du kan få en person att känna sig mindre ensam.
Så jag lyder mitt hjärta och låter er in åt ett av mina mest sjukaste minne, men också kanske humanaste beslut.
Till hon som skrev kommentaren: Jag har ett arbete på 5 sidor om bipolär sjukdom, framför allt typ 2 men även en del om typ 1 och om borderline. Min närmsta vän i hela världen fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2, dock är den ändrad nu till borderline, men arbetet utgick från honom och jag har även en intervju med honom i det. Vill du läsa? Jag kan skicka det till dej om du vill, hör av dej till mej via min blogg i så fall.
Och detta inlägget var förövrigt väldigt intressant läsning!
Vad fan! Jag skrev en tio meter lång kommentar igen men allt försvann då jag skulle skicka :/ Jag uppskattar verkligen detta inlägget och hoppas på fler liknande! Du vet att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin, bipolär sjukdom kan vara både en förbannelse och en välsignelse, om du förstår hur jag menar? Har man energin kan man inte bli av med den, men den kan brukas åt både kreativitet och utbildning liksom destruktivitet...
Antar att skrovens läng är individuell, för mig håller både depressioner och manier i sig i månader, däremellan kan jag också vara hyffsat normal ett, två år. Jag har sällan upplevt det där parandoida som du beskriver, tack och lov. Under manier kan jag känna all energi i "hela världen", kärlek och och allt är vackert, lätt, enkelt. Men vem vill vara "normal" då man vet hur det är att verkligen må bra?
Ändras dina energinivåer också på dagligbasis? Eller är det bara humör-ångest-eufori?
Paranoid big time!
Herregud! Jag känner igen mig med det där att du ser "andar/spöken" eller vad man ska kalla det, men aldrig att nån tatt över en kroppsdel av mig(har ingen sjukdom heller:)) det var ett väldigt intressant inlägg att läsa, även fast det var mycket jag inte fatta eftersom jag inte hört talas om visa va dom sjukdomarna! Tack å hej :)
Jag ser också saker, ingen örn dock.. Men en katt har jag sett ett antal gånger och i min förra hus så kunde jag inte gå ner för trappan, jag var tvungen att springa för jag visste att någon skulle komma ifatt mig annars, förstår du hur jag menar? Jag brukade vakna på de mest underliga ställena också, under trappan, på golvet i köket. Jag vet att jag inte gick i sömnen, för känslan när man vaknade av detta var hemsk, det kändes som att någon satt och tröck ner en mot golvet så att man inte kunde flytta på sig. Även så gick det inte att gå in i vissa rum, det tog bara stopp i dörröppningen.. Gick man in ändå så fick man världens ångest.. Förlåt om det är osammanhängande, hoppas du förstår! Kram <3
du är inte galen, onda och goda energier är ett faktum!
Intressant läsning, kan också känner igen mig i det där... Känslan av att någon ser en, väntar på en, ska ta en, så man får springa. Trots att det är i ditt eget hus! Eller hur jag i ena stunden kan må hur bra som helst, och andra stunden sitta o h stirra ut i ingenting, utan någon större anledning...
Men du, kan du inte någon gång berätta mer om magin du trodde på som mindre? Det lät intressant!
u are not crazy <3
själv har jag upplevt det i huset jag växte upp i, där bor jag fortfarande. Redan som liten vågade jag inte gå runt själv, speciellt inte om det var mörkt i huset. det handlade inte om vanlig mörkerrädsla hos barn, utan jag kände av dom då.
folk runt omkring mig kallar mig galen, men jag vet att dom finns. Ofta när jag har flyttat runt till andra ställen har det varit rätt lugnt. men minns en gång då jag skulle sova borta två nätter. jag sov inte ett skit. det var så hemskt. Då var dom värre än någonsin.
Jag är bipolär och ser/känner också såna saker. Jag tror att vi som lutar åt det bipolära är lite mer känsliga, spirituella av oss och använder säkert någon procent mer av hjärnan. Vilket iofs gör att vi helt enkelt får stå ut med att folk inte förstår oss för att vi är så smarta. ;)