Ute (långläsning, haha!)
Har varit ute jättemycket senaste dagarna. Bra mot ätstörningarna. Igår mådde jag skitdåligt hela förmiddagen, men tog mig i kragen och ställde mig i duschen för att sedan träffa Steph.
Man måste det. Om så bara för en tio minuters promenad. Man måste ut och bort, flytta fokus från ångesten och maten.
Sedan är det bra att träffa folk också. Man isolerar sig så lätt när man har ätstörningar eller ångest. Jag gör det. För man vet ju aldrig om det kommer mat in i bilden när man träffar folk. Eller bara på vad man ska säga! "Ja, igår låg jag och grät av ångest, vad gjorde du?" är inte direkt världens roligaste samtalsämne.
Men man lär sig. Och till slut kanske samtalsämnet inte är så svårt. Cheesy, men sant.
För mig är det helt tvärtom.
Håller jag mig sysselsatt och träffar folk/hittar på något så tänker jag inte alls på mat och äter inte något. Tycker inte det är så svårt att tacka nej. När jag bara sitter hemma och degar däremot, tänker jag mer på att jag är hungrig och tillslut cirkulerar allt kring maten.
Bra att höra att du hittat en "lösning" för dig själv i alla fall :)
Kramkram
Både ja och nej. I början isolerade jag mig, men nu har jag lärt mig att klara av det mesta. Liksom man kan ju alltid ta mindre och då blir det aldrig så himla farligt. Fika är till och med bättre än att vara hemma, då räcker det med kaffe eller te. Sedan tänker man på annat och mår så himla mycket bättre.
Precis det du sa med var man gjorde igår, det kan vara jobbigt, men man lär, precis som du sa, sig att hantera frågor och sådant.
Detta är både bra och dåligt. Bra för att sjukdomen får härja lite under bestämda former. Dåligt för att man aldrig blir 100% frisk om man lär sig att kompromissa med ätstörningen.
Bra du skrev, har inte tänk på det på det viset!
/Amanda
Hej!
Nu har jag inte följt dig på ett tag. Im sorry för det!
Kram tjejen!