Älskade, hatade, Boyfriend
Det finns två saker jag bryr mig om här i världen. Det ena är min Boyfriend. Och det andra är mina hästar.
Boyfriend och jag bråkar hela tiden.
Mina hästar kommer kanske (vaddå kanske? Dom KOMMER) att säljas.
Det känns som att mitt liv håller på att gå i bitar och jag är för svag för att orka hålla ihop det. Jag har varit helt apatisk hela dagen, bara suttit och stirrat in i väggen och legat och gråtit i Boyfriends säng. Till slut tröttnade Boyfriend och blev arg och skrek åt mig, och skjutsade hem mig för att han var så uttråkad.
Jag vill träna!
Var ute på en halvtimmespromenad. Fan, dumma ben som inte orkar någonting, och måste det vara så himla kallt ute?! Jag höll på att frysa ihjäl.
Jag börjar bli trött på att min kropp inte orkar någonting. Det bara knakar och gör ont i benen när jag går, och jag har ständig kramp i axlar och rygg. Jag äter ju bra nu, varför orkar jag ingenting för?
Man kan aldrig vara för smal, för rik eller för brun
Det är en regel som jag levt efter väldigt länge. För mig har det alltid varit sant.
Ingen mat alls igår. Kunde inte. Mådde jättedåligt.
Idag har jag fått kämpa som in i helvete för att orka äta. För oavsett om man vill bli frisk eller inte, så är det otroligt peppande att se vikten sjunka hela tiden.
Jag är sjukt frustrerad. Jag är så trött i kroppen att jag inte kan röra mig. Och ändå ska jag äta som ett mongo för att få min kropp att fungera normalt. Det är så himla orättvist. Jag måste få röra mig!
Och jag saknar mina hästar... så mycket att det gör ont. Allt känns så himla värdelöst just nu. Min mamma hatar mig, min pappa har jag inte pratat med på hur länge som helst, Boyfriend förstår ingenting, inga hästar...
Thank you mother
MAMMA: Vad är det du dricker? (stirrar menande på min burk)
JAG: Cola light.
MAMMA: Jaha...
JAG: Vad då?
MAMMA: (himlar med ögonen) nej ingenting...
JAG: Men VAD? Varför gör du sådär när du vet att jag är känslig?
MAMMA: Men jag blir jätteirriterad på dig. Du sitter där med din sallad och dricker sockerdricka.
JAG: (förtvivlat) Det är inget socker i cola light!
MAMMA: Nehe. Men du vet vad jag tycker om sådant där. Och du är ju lite halvintelligent (!) i vanliga fall men när det gäller sådana där saker är du så oerhört korkad!
JAG: (sitter tyst och stirrar ner i marken, kämpar mot gråten)
MAMMA: Men den här gången kan du ju inte skylla på mig, Paris!
JAG: (tar min sallad och ställer in den i kylskåpet, går ut och smäller igen dörren).
Begravning
Begravning idag. Kände mig hemsk som bara satt och grät och grät, jag kände mig som ett hån eftersom jag inte grinade för min farbrors skull. Jag grät för mormors skull. För all smärta och för all saknad som fanns i det där rummet just då.
Det kändes som att jag skulle brinna upp av ångest och saknad efter mormor. Varför ska alla dö? Det är för många i min närheten som dör just nu. Det är så sjukt jobbigt...
Confession
En sak tror jag att jag måste berätta. Jag vet inte om jag har skrivit det, eller om det är några som har missuppfattat det hela.
Jag har inte varit på Mando på ungefär två veckor. ENORMT gräl med min behandlare och sedan dess har jag inte varit där. Jag drog därifrån. Och jag har fortfarande inte pratat med henne.
En av anledningarna till att jag mår bättre nu också är för att jag kan kontrollera min vikt och VAD jag äter och NÄR jag ska äta. Jag slipper stressen på Mando och jag mår bra för att jag får röra mig och för att jag kan välja vad jag ska äta.
Jag HAR gått ner en del (inte mycket!) sedan jag "slutade" på Mando, men det är under kontroll.
Nu kommer alla skriva och säga att jag är korkad som inte fattar att det är anorexin som styr det hela, men skitsamma ifall det är det. Jag mår bra, för första gången på mycket länge.
Ett tack till er som läser min blogg
Jag blir så himla glad varje gång jag loggar in på publishme.se och ser att någon kommenterat. Det spelar liksom ingen roll om det är någon som hackar på mig eller någon som vill lovorda mig, jag tar till mig allt och läser och funderar.
Jag kan inte säga att det är ni som gör mig frisk, men ni är en stor del av mitt tillfrisknande. Bara att få läsa vad ni tycker, att få höra att det är flera som känner som jag, att få höra att jag är en stor idiot, en stor inspiration... det är helt fantastiskt. Det går inte att beskriva med ord.
Just nu händer det inte så mycket i mitt liv. Det är för första gången ganska stabilt. Min mamma och jag är vänner, jag träffar pappa lite oftare än vanligt (och vi pratas vid i telefon väldigt ofta för att vara oss), jag och Boyfriend har inte haft ett stort gräl på väldigt länge, jag har tagit körkort. Visst, anorexin skriker väldigt ofta på mig. Och nej, det går inte en minut på hela dagen utan att jag tänker på mina hästar. Men på något sätt så har det blivit en... balans av alla saker. Och ni är en stor del av detta.
Så... tack för att ni läser och fyller min dag med värdefulla kommentarer!
Nicole Richie (för hundrade gången...)
Himla intelligent kvinna.
Var kommer anorexi ifrån?
Var kommer anorexi ifrån? Är det för att vi jämför oss med modeller eller kändisar? Är det för att vi känner press från andra i vår omgivning?
Vad är det egentligen som gör att vi drivs till att svälta oss själva? Djuret människan har tre grundläggande behov: äta, sova och fortplanta sig. Anorektiker väljer alltså bort ett av våra grundbehov, något som alla människor behöver.
Jag vet att jag har sjukt höga krav på mig själv, hela tiden. Men dom kommer från mig själv, inte från omgivningen. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att jag är smal och snygg och att andra vill se ut som mig, osv. Men trots det så duger jag inte för mig själv, jag vill alltid vara bättre. Jag tror att det är mina ambitioner som driver mig hela tiden, mina ambitioner och min vilja att vara perfekt.
Ni som har anorexi och läser den här bloggen... vet ni var ni "fick" er anorexi ifrån?
Snurrig och totalt ofokuserad
Hm, dagen igår. Jag åt kvällmelliset alldeles för tidigt, så jag hann med en promenad och en massa tid att bränna bort kalorierna... så jag somnade som vanligt med en hungrande mage. Eller somnade och somnade, hah, vilket skämt. Det går inte att sova när magen värker och det enda du kan tänka på är hur tjock du är och hur mycket du kommer att ha gått ner till dagen därpå.
Idag var jag och Boyfriend ute. Men jag höll på att svimma och ha mig flera gånger, så han fick sätta mig i bilen medan han sprang och gjorde ärenden. Alltid lika roligt.
Och jag lovade mig själv igår att jag inte skulle träna något idag. Jag vet inte om jag kommer kunna hålla det.
Anorexin skriker i mitt huvud just nu
Anorexin skriker i mitt huvud just nu, för att jag har ätit två måltider idag och jag har knappt rört mig något.
Och trots att jag inte har rört mig speciellt mycket känner jag mig så himla trött i kroppen, mitt hjärta slår konstigt och jag får kramp i benen om jag sitter för länge och sedan reser mig.
Jag känner att jag går ner i vikt och jag är så jävla svag att jag inte ens orka stoppa det. Men nu ska jag äta kvällsmellis och slå anorexin på käften, moaha. Får se innan dagen är slut vem som vann!
Hemmakväll med mamma vs anorexin
Fan, vad håller jag på med egentligen? Jag bara förstör och förstör och förstör, hela tiden.
Jag har gått runt hela dagen och sagt att jag ska ha en hemmakväll med mamma, nu när hon för en gångs skull är hemma och Boyfriend är bortrest. Och ändå så sätter jag på mig vinterjackan och skorna så fort jag ätit mitt kvällsmellis. Jag lämnar min mamma ensam hemma framför tv:n när hon har sett fram emot att vi ska lägga ansiktsmasker framför Sex and the City. För vad? För några ynka kaloriers skull.
Det värsta är att jag vet att jag har gått minus kalorimässigt idag, och ändå kan jag inte låta bli. Fyfan för mig! FAN vad jag hatar mig själv!
Jag vill ju bara vara perfekt
Varför kan jag inte bara få vara perfekt?
Jag är död
Jag hatar död.
Jag har inte pratat med min behandlare på flera dagar. Jag har inte varit på Mando på flera dagar. Just nu vill jag bara vara hemma och leva ett normalt liv med min familj. Och om det är ett liv i anorexi - träsket, må så vara, för det är här jag mår bra. Jag mår inte bra på Mando.
Visst, jag ska bli frisk. Men just nu är Mando det sista stället i världen jag vill vara på. Även fast jag saknar er, speciellt dig Helenis Penis <3!
Jag orkar inte tänka på mat just nu när min familj mår så dåligt och behöver mitt stöd. Det räcker med en fajt i taget, om ni förstår vad jag menar? När det här är klart, så ska jag gå tillbaka till Mando.
Till dig som ville ha tattoon
Till dig som ville ha tatueringen med blommor kring midjan: https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/340904/images/2008/tattoo22_17382911.jpg.
Gå in på länken, där kan du spara bilden.
Nu ska jag ut och gå.
Farbror
Min farbror är död. Begravning om två veckor...
Jag orkar inte. Jag vill bara vara med min pappa. Men han vill inte vara med mig.
På Mando är jag tjock och äcklig.
Hemma är jag sur och ivägen.
Enda stället som är bra, är när jag är ute och går. Då bränner jag kalorier.
Och det känns jävligt bra.
Listen up, anorexics
Snälla... sluta medan ni kan. För vad fan spelar det för roll om du väger 30 eller 50 kg? Den enda skillnaden är att om du väger 50 så orkar du göra mycket mera.
Fortsätter ni svälta så kommer ni DÖ. Era organ äts upp från insidan, utan att det syns. Kroppen tär på reserverna när man svälter.
Och att spy är ännu farligare. Det krävs en enda misslyckad gång för att man ska dö.
Så snälla - sluta redan idag. Inte imorn. Inte efter tre kilo. NU.
Fortsätter ni svälta så kommer ni DÖ. Era organ äts upp från insidan, utan att det syns. Kroppen tär på reserverna när man svälter.
Och att spy är ännu farligare. Det krävs en enda misslyckad gång för att man ska dö.
Så snälla - sluta redan idag. Inte imorn. Inte efter tre kilo. NU.
Det där om mått
Jag blir så trött på anorektiker (inklusive mig själv, ja). Vi står där och måttar med våra decilitermått och vaje gång försöker vi ta mindre. Varje gång så är det någon behandlare som måste gå på oss för att vi ska fylla måtten ända upp.
Varje gång måste någon pusha en för att man ska våga ta ett päron istället för ett äpple.
Varje gång måste någon säga åt oss att skynda på.
Varje gång måste någon säga åt en att börja.
Varje dag måste någon säga åt en att äta något annat än fisk.
Och ändå, vid varje måltid, spelar vi lika dumma... som att den här måltiden är våran första. Vi lurar, spelar, trixar, låtsas, leker, bestämmer, för folk bakom ljuset. Anorektiker är fanimej världens bästa skådespelare. Och det gör mig så trött, varför ska det vara så svårt att sluta?
Varje gång måste någon pusha en för att man ska våga ta ett päron istället för ett äpple.
Varje gång måste någon säga åt oss att skynda på.
Varje gång måste någon säga åt en att börja.
Varje dag måste någon säga åt en att äta något annat än fisk.
Och ändå, vid varje måltid, spelar vi lika dumma... som att den här måltiden är våran första. Vi lurar, spelar, trixar, låtsas, leker, bestämmer, för folk bakom ljuset. Anorektiker är fanimej världens bästa skådespelare. Och det gör mig så trött, varför ska det vara så svårt att sluta?
Jag är tjock
Jag är så jävla tjock, så berätta för mig varför i HELVETE jag måste sitta och trycka i mig så jävla mycket kalorier?
Andra kan liksom lämna halva sin Risifrutti, men jag måste skrapa tallriken varje gång? Det är så sjukt orättvist. Varför måste jag som är fetast äta mest kalorier?
Andra kan liksom lämna halva sin Risifrutti, men jag måste skrapa tallriken varje gång? Det är så sjukt orättvist. Varför måste jag som är fetast äta mest kalorier?
Jag vill ut och busa
Åh, jag vill ut och busa. Jag vill GÖRA något, blir galen av att sitta här. Har precis ätit middag (ja, den tog ungefär två timmar) och ska snart äta kvällsmellis. Funderar på att kasta i mig det och sen springa ut och göra något kul.
Haha, fast när jag "kastar" i mig något, tar det typ en timme att äta.
Blodsockerfall?
Fan vad arg jag är. Jag är jättesjuk och är hemma, bara för dagen.
Jag är HEMMA, så kan folk sluta tjata på att jag måste äta?! FUCK OFF och låt mig bara vara ifred! FAN, ska det vara så jävla svårt att förstå?!
Ett inlägg tillägnat er på Mando
Jag måste bara skriva ett inlägg till er som är på Mando med mig.
Tack för att ni hjälper mig så otroligt mycket, ni är mitt ljus i tunneln! Allting blir så otroligt mycket lättare när man får skrika ut sin ångest, och ni bara är där och tar emot och delar med er av era egna erfarenheter. Utan er hade jag nog dragit för länge, länge sedan.
Ni vet vilka ni är. I love you, tack! <3
Tack för att ni hjälper mig så otroligt mycket, ni är mitt ljus i tunneln! Allting blir så otroligt mycket lättare när man får skrika ut sin ångest, och ni bara är där och tar emot och delar med er av era egna erfarenheter. Utan er hade jag nog dragit för länge, länge sedan.
Ni vet vilka ni är. I love you, tack! <3
Achmed the dead terrorist
Haha, fyfan vad han är bra. Man måste skratta lite ibland.
Idag var jag hemma på förmiddagen, så jag har alltså bara ätit tre - mellis och middag idag. Men vet ni vad? Det har gått bra. Jag behövde få vara hemma och återfå lite motivation. Och även ifall det innebär att jag inte kommer äta sex mål mat idag, så får det vara så, för dom målen har (och kommer) gå bra!
Förresten, vad glad jag blir när ni kommenterar att jag skriver bra. Tack så jättemycket, det värmer så himla mycket! <3
Dagens matdagbok
Idag har jag fått panik som vanligt och slängt i princip all mat. Jag har gått, tränat som vanligt.
Sedan rymde vi. Jag och två andra tjejer från Mando. Vi körde till Heron City och sprang runt - det behövdes. Att få göra normala grejer, har ni en aning om hur bra det känns? Uppskatta allt ni får göra hemma. Bara att få möjligheten att titta på vilket TV - program ni vill titta på (berättade jag att Hip Hip Hora är censurerad? Vi fick inte se den när den gick på TV igår...)!
Sedan till middagen satt jag med en skitbra behandlare som peppade mig utan att stressa mig. Och jag fick i mig hela portionen mat, bra va?!
Nu har jag i och försig ångest som heter duga. Och jag är jävligt trött på att gråta, snora och skrika. Varför finns det inga piller som gör en bra, bara sådär? Det vore fanimej fantastiskt.
Boyfriend och jag håller på och glider isär... och det gör ont, och det gör det hela mycket svårare. Fan, varför kan det inte bara vara LÄTT?
Sedan rymde vi. Jag och två andra tjejer från Mando. Vi körde till Heron City och sprang runt - det behövdes. Att få göra normala grejer, har ni en aning om hur bra det känns? Uppskatta allt ni får göra hemma. Bara att få möjligheten att titta på vilket TV - program ni vill titta på (berättade jag att Hip Hip Hora är censurerad? Vi fick inte se den när den gick på TV igår...)!
Sedan till middagen satt jag med en skitbra behandlare som peppade mig utan att stressa mig. Och jag fick i mig hela portionen mat, bra va?!
Nu har jag i och försig ångest som heter duga. Och jag är jävligt trött på att gråta, snora och skrika. Varför finns det inga piller som gör en bra, bara sådär? Det vore fanimej fantastiskt.
Boyfriend och jag håller på och glider isär... och det gör ont, och det gör det hela mycket svårare. Fan, varför kan det inte bara vara LÄTT?
Ick
Anorexi är i grund och botten en uppmärksamhetssjukdom. Alla (och jag hör även till den kategorin ibland) som säger annorlunda ljuger eller vet inte bättre.
Jag vet att jag är sjuk - men hur kul är det att få det slängt i ansiktet sjutusen gånger om dagen? Hur kul (och sannolikt...?) är det att den jämförs med cancer?
Det jag känner: Jag VÄLJER själv att inte äta, jag väljer själv att träna mycket och jag väljer själv var, när, hur och VAD jag äter och tränar.
Sanningen: Det är inte JAG som väljer. Det är min sjuka, vrickade sjukdom/hjärna som väljer det.
Sanning nummer 2: Ju mindre man äter, desto mindre näring får hjärnan så att det kan fungera. Till slut tar det stopp. Man får katastrofalt minne. Hjärnan orkar inte med att tänka, och ju mer av hjärnan som "försvinner", desto större plats tar sjukdomen. Man kan säga att ju mer jag tränar och ju mindre jag äter, desto mindre blir min förmåga att tänka, och desto större plats tar sjukdomen i min hjärna.
Jag vet att jag är sjuk - men hur kul är det att få det slängt i ansiktet sjutusen gånger om dagen? Hur kul (och sannolikt...?) är det att den jämförs med cancer?
Det jag känner: Jag VÄLJER själv att inte äta, jag väljer själv att träna mycket och jag väljer själv var, när, hur och VAD jag äter och tränar.
Sanningen: Det är inte JAG som väljer. Det är min sjuka, vrickade sjukdom/hjärna som väljer det.
Sanning nummer 2: Ju mindre man äter, desto mindre näring får hjärnan så att det kan fungera. Till slut tar det stopp. Man får katastrofalt minne. Hjärnan orkar inte med att tänka, och ju mer av hjärnan som "försvinner", desto större plats tar sjukdomen. Man kan säga att ju mer jag tränar och ju mindre jag äter, desto mindre blir min förmåga att tänka, och desto större plats tar sjukdomen i min hjärna.
Är det någon som fortfarande tvivlar?
Jag ÄR inlagd.
Jag rymde. Har ni en aning om hur lätt det är här? Jag har gjort det flera gånger.
Det är ändå ingen som bryr sig, så varför i helvete ska jag göra det?
Tror ni att jag ljuger, är det därför ni frågar? Verkar jag inte må tillräckligt dåligt för att vara inlagd?
Man säger att man ska ut och röka om någon frågar. Sedan hetsar man iväg.
Man säger att man inte kan äta. Dom sätter en i ett ätlabb. När dom går, tar man sin mat och slänger den.
Man grinar och säger att man mår illa, inte kan äta. Dom ger en näringsdryck, sätter en i labb. Man slänger den.
Man tar tillräckligt lång tid på sig, dom går iväg. Man smiter.
Dom ringer, hotar med att ringa polisen. Man ber om ursäkt. Sedan är det över.
Är det någon som fortfarande tvivlar? Och vad var det där om att jag "låtsas" bli sjukare? Jag är INTE sjuk. Låt mig vara!
Knäckemacka
Tio - mellis: 1 knäckemacka + en frukt.
Tog ett halvt päron, skar bort så mycket jag kunde, och fem vindruvor. Ändå fick jag vrålångest och kastade mig ut på promenad och sprang uppför massa trappor, upp till åttonde våningen, upp och ner. Ursinnigt och besinningslöst. Anorexin vrålade i mitt huvud: "du är TJOCK, äcklig och VÄRDELÖS, spring FORTARE, spring, spring, spring!"
Jag höll på att svimma när jag kommit uppför alla trappor för sista gången. Jag trodde att jag skulle spy, maten var på väg upp och det svartnade för ögonen på mig. Jag bara darrade i hela kroppen: vad fan håller jag på med?
Körkort
Vet ni vad jag har gjort?! Jag har tagit körkort idag! Fyfan vad jag är bra! Jag är så jävla bäst!
Kul, verkligen, eller inte.
Kul att bara för att det gick bra i förrgår så gick det skit på kvällen och hela dagen idag. Verkligen SKIT.
Igår grät jag hela dagen, ångest, och hade sådan kraftig panikattack att jag dunkade huvudet i bordet några gånger. Så nu har jag en bula i huvudet, snyggt va?
Idag har jag haft en morot. För om jag inte klarade dagen idag så skulle jag inte få följa med på en utflykt som Mando anordnar (så idag har jag bara gråtit ungefär fem gånger, jämfört med dom vanliga 20 gångerna).
Igår grät jag hela dagen, ångest, och hade sådan kraftig panikattack att jag dunkade huvudet i bordet några gånger. Så nu har jag en bula i huvudet, snyggt va?
Idag har jag haft en morot. För om jag inte klarade dagen idag så skulle jag inte få följa med på en utflykt som Mando anordnar (så idag har jag bara gråtit ungefär fem gånger, jämfört med dom vanliga 20 gångerna).
Majs
Vet ni vad? Idag har det varit en okay dag. Boyfriend besökte mig. Och jag blev glad, så glad.
Vet ni en annan sak? Jag har kommit på att jag GILLAR majs.
Jag tror att det var flera år sedan jag sade att jag gillar mat.
Vet ni en annan sak? Jag har kommit på att jag GILLAR majs.
Jag tror att det var flera år sedan jag sade att jag gillar mat.
Ensam i min fasa
Jag är ensam. Ensam här och i världen. Ensam i mitt hjärta och ensam i min hjärna. Ensam överallt, alltid, och har varit så länge jag kan minnas. Ensam med min familj, ensam med mina vänner, ensam i ett rum fullt av folk. Ensam när jag vaknar, ensam genom varje förfärlig dag, ensam när jag äntligen möter mörkret. Jag är ensam i min fasa. Ensam i min fasa.
Jag vill inte vara ensam. Jag har aldrig velat vara ensam. Jag hatar det. Jag hatar att jag inte har någon att ringa, jag hatar att jag inte har någon som kan hålla min hand, krama mig, säga att allting kommer att bli bra. Jag hatar att jag inte har någon att dela mina drömmar och förhoppningar med, jag hatar att jag inte längre har några drömmar och förhoppningar.
Jag hatar att när jag skriker, och jävlar vad jag skriker, skriker jag ut i tomheten. Jag hatar att det inte finns någon som hör mina skrik och ingen som kan hjälpa mig att lära mig att sluta skrika.
Jag hatar att det jag har vänt mig till i min ensamhet håller på att döda mig, redan har dödat mig eller kommer att döda mig snart. Jag hatar att jag kommer att dö ensam. Jag kommer dö ensam i min fasa.
/ Tusen små bitar, James Frey
