My Ana Life

Det enda tipset jag har är att äta regelbundet. Ät var tredje timme eller så, och se till att bestämma i förväg exakt hur mycket du ska äta. Sedan när du ätit klart så ser du till att göra något helt annat, gå en promenad eller liknande. Sätt dig i en situation där det är omöjligt att hetsäta, typ ställ dig i duschen och tvätta håret eller gå ut ifrån huset.

Jag vet känslan av att inte kunna sluta äta, och just det här systemet har hjälpt mig otroligt mycket. Det är bättre för kroppen eftersom att hetsäta sätter kroppen i stress, och att hetsäta ofta leder till att man spyr. Se bara till att ta ordentliga portioner så att din kropp får i sig det den ska!

Hahaha. Jag vet, jag suger på att uppdatera. Men jag känner att jag måste koncentrera mig på mitt liv och vad jag vill göra i framtiden och försöka skapa mig en karriär, så just nu jobbar jag dygnet runt. Jag har inte tid att sitta och blogga längre, helt enkelt. 

När det släpper med karriären, då kan jag koncentrera mig på att blogga igen, men just nu hinner jag inte. Jag måste få lägga fokus och tid på mitt "riktiga" liv och leva det fullt ut istället för att sitta framför datorn.

Kram!

Jodå, jag lever, och jag mår bra, men vikten är nere på stadiga 45kg. Och är man så lång som jag är så kan man ju lugnt säga att det inte är en så bra kombination. Folk som jag inte ens känner kommenterar mina smala ben, och ändå försöker jag ha på mig så mycket kläder som möjligt så att folk inte ska se hur smal jag är.

Det enda "positiva" med att väga som jag gör är att jag själv tycker att jag ser äcklig ut. När jag tar av mig alla kläder när jag ska duscha och ser mig själv i spegeln vet jag inte om jag ska kräkas eller gråta av lycka. Benen sticker ut överallt, och ändå kan jag få ett lyckorus över mina knivskarpa höftben. 

Faktiskt så är det så att jag verkligen har ångest över sommaren och att ha på mig bikini. Jag orkar inte höra från fler människor om hur smal jag är - det vet jag ju själv om! 


Åh vilket rörigt och osammanhängande inlägg. Ni får ursäkta. Det blir så mycket när man ska sammanfatta ett par veckor i ett blogginlägg. Jag får återkomma...