Sad and disappointed
Sov ett par timmar på förmiddagen. Huvudet känns tungt och ögonen alldeles svullna - great. Jag måste ställa in alla möten idag för jag orkar verkligen inte sitta som en zombie och stirra utan att ha något att säga.
Det känns som att alla är besvikna på mig, vad jag än gör. Ingen tycker om mig längre... och jag VET att det är så.
Nu ska jag kolla klart på Rachel Ray. Kram.
Det är som att läsa ur sitt eget liv här på din blogg, helt sjukt. Känner precis som du..på gränsen till allt..ska jag -ska jag inte? Hatar mig själv men vill leva för att se om det är värt det.. Ingen fattar och tror jag som ser bra ut o har jobb o lägenhet har det bra..oj vad feel dem har! tycker du ska skaffa hund, ger så himla mycket glädje!!! Sköt om dig gumman så hoppas vi på lycka iaf =)
Du måste söka hjälp. Ätstörningen är för stark för att du ska klara det på egen hand. Kan du inte tänka dig att ge någon annan kontrollen? Jag vet att det är svårt, dock kan det bli din utväg från sjukdomen. Även om det inte funkade bra på mando så får du inte tro att det är så överallt.
Du har så mycket på att vinna. Det tar tid även efter man börjat äta men med tiden så kommer det bli lättare. Du kommer inte vara som alla andra utan måste passa tider för lära dig att äta. Ungefär som en som har asbergers sjukdom, dom lär sig att hantera sociala situationer även om det inte kommer naturligt. Det finns bara en väg mot friskheten.
Du e stark och det märks att du kämpar!
kram
Inget illa menat, måste bara citera detta:
"Ta detta från en som var anorektiker i 4 år, det är inte värt det. Det är inte snyggt att vara sådär smal, det ser äckligt ut. En vacker kropp är en hälsosam kropp, och en anorektisk kropp är ingen hälsosam kropp. Jag vet att ni blir VANSINNIGA över att höra "Men ät då". Gudarna ska veta att jag exploderade av att höra dem orden. För det är inte så lätt, det funkar inte så. Det är svårt att äta när man är sjuk, och folk som inte haft anorexi kan inte förstå det. Tack och lov för det, för ni behöver höra "Bara gör det, bara ät". Tusenfemtimiljoner gånger, tills era öron skrumpnar av orden! Ni ska njuta av att vara unga, och inte kasta bort det på anorexi. Förr eller senare kommer ni bli tvugna att återvända till verkligheten, och den består inte av att svälta sig och vara besatt av mat. Då kommer ni ångra att ni slängde bort åren på att leva i en fantasivärld. Gör inte samma misstag som jag gjorde. Ta det från en som "been there and done that", det är inte värt det"
Många säger att dom förstår, att dom oxå har vart med om det här. Men ingen nkan känna preci som du eller någon annan gör. Alla är olika.
Kämpa <3
jag ville bara säga att du verkar vara en underbar person! jag har funderat länge på vad som kan vara lösningen till hur man kommer ur en ätstörning... vad jag har hört och upptäckt är att ätstörningen aldrig riktigt försvinner och kan vara ett återkommande problem under hela livet som kommer speciellt när man mår dåligt!
tänker på dig!!!
styrkekram
Jag är en tillfrisknad anorektiker- jag vet inte hur jag blev frisk, det var inte så att jag bestämde mig en dag utan det började med att jag "tappade kontrollen"=gick upp i vikt från 41 till nu 52. Det finns tider när jag mår hur bra som helst, vad skönt att kunna umgås med kompisar och fika utan att behöva komma på en "ursäkt". Men samtidigt finns det dagar då jag bara inte vill äta för jag känner mig så fet.
Sammanfattningsvis så har jag nu 30 bra dagar 1 dålig, förut var det 30 dåliga, 1 bra, och då menar jag inte i matvägar utan i psykiskt, jag vill inte längre dö, jag är inte perfekt och det kommer jag aldrig bli så hellre att äta och inte vara perfekt än att inte äta och fortfarande inte vara perfekt.
Jag tycker om dig, även fast jag inte känner dig så tycker jag om dig :) Hur ensam du än känner dig så är du aldrig ensam, vi är så många här ute som går omkring med samma problem och jag tror den bästa hjälpen är att ta hjälp från någon med samma problem. Jag finns här för dig, hör av dig, lova det!
Godnatt kram
Du är så stark! Du är verkligen det. Livet har sina stormar och du har fått vara i din för länge men du, det kommer bli bättre! Även om du inte tror det. Du kommer bli starkare än vad du är och låt inte livets svek göra så att du stänger dörren. Snälla, ge aldrig upp!
Skulle vara överlycklig om jag vägde som du, jag vet att jag väger mer än dig, med tanke på att jag väger närmare 70 kg...fatta hur dåligt jag mår:(