My Ana Life

På riktigt. Bitchslapade mig själv mentalt för en stund sedan.
Mitt ex har skaffat drömbilen deluxe. Min ultimata sportbil. Den med stort D. Ja ni fattar.

Grejen är att jag inte har någon kontakt med den killen för att han är alldeles för ostabil psykisk för mig, vilket får mig att må dåligt, därför har jag exkluderat honom ur mitt liv. Och för en sekund när jag såg att han skaffat MIN bil, så tänkte jag "åh... ska jag kanske...?"

Jag tänkte alltså på fullaste allvar (i en sekund, men ändå) att jag skulle bli vän med honom igen. Enbart för att få köra den bilen.


FAN VAD JAG SKÄMS ÖVER MIG SJÄLV. Så jävla hemskt tänkt. SÅ. JÄVLA. HEMSKT. Jag lovar, jag skäms som en hund för att jag tänkte det i ens en sekund.

Nu bakar Paris kladdkaka. Sjukt produktiv när jag själv är sjuk. Eller inte... men en kladdkaka och några muffins blir det. Har slickat skålen och jäääklar vad god den blev. Hoppas den blir perfekt... ni vet, krispig på utsidan och alldeles flytande på insidan? Åååh...

Nu inväntar jag sockerchocken som borde följa eftersom jag i princip aldrig äter något med socker.

Min mail har blivit avaktiverad för att jag inte loggat in på tre veckor. HORA. Verkligen!!!

HÄR kan ni läsa hela mitt inlägg som jag alltså skrev i november för två och ett halvt år sedan.

Jag kommer ihåg vad jag kände då. Förvirring. "Är det här verkligen sant? Menar hon allvar?" Jag var förvånad. Sedan dess har jag ändrat mig till att jag själv är mycket mer sparsam. Jag slänger aldrig matrester till exempel, utan jag gör en matlåda. Förut kunde jag slänga hur mycket som helst.


Jag har varit en bortskämd barnunge, det har jag. Jag har aldrig sett det som konstigt att äta ute varje dag, att äta dyra luncher och middagar, att shoppa dyra saker. Det har liksom alltid varit självklart för mig, eftersom jag är uppväxt så. Jag har tvättat kläder och efteråt upptäckt att "oj, hade jag en 500 - hundring i fickan? Hoppsan." och inte känt mer än så.

Så fungerar jag inte längre. Sedan jag flyttat hemifrån och brytit mer med min familj HAR det blivit annorlunda. Sedan jag börjat träffa andra människor och börjat jobba så har jag upptäckt att det systemet är väldigt få förunnat.


Och det är jag jävligt glad för.

Jag vet inte vad som har hänt med mig, jag har egentligen aldrig varit ytlig eller utseendefixerad, men på senaste tiden har jag till och med NJUTIT av att shoppa. Jag har alltid varit typen som ser en outfit som jag tycker är snygg och så skaffar jag dom klädesplaggen, men fort ska det gå och jag tycker inte att det är KUL att göra det.

Fy så hemskt. Hoppas att det är en fas.

Kan ni fatta denna outfit. Mums. Hej jag blev precis 20.000 kronor fattigare.

Men jisses. Läste precis dom senaste inläggen här i bloggen. Kan man bli mer deppig? Fy helvete. Nu går jag och köper en pizza och rycker upp mig. Detta melodramatiska vansinne kan inte få fortgå.

Jag vet, jag vet. Sämst på att blogga, eller hur?

Går i 180 just nu, sitter aldrig vid datan längre. Får så mycket gjort dock. Massa research och bakgrundsarbete till min bok, så snart kan jag sätta igång = snart är den klar. Jag tror så mycket på denna, jag vet att den är bra.

Jobbar och sliter. Hinner knappt äta. Skönt att vara igång så mycket, men det är ohållbart. Är nere på 46 kg nu. Min farbrors fru tog ett allvarligt snack med mig (hon är den enda som vågar göra det i min familj - i min familj sitter vi och stirrar stenhårt åt andra hållet eller stoppar huvudet så långt ner i sanden att vi kvävs). Jag vet ju själv om att jag har gått ner, och ärligt talat tycker jag inte om det. Ser faktiskt inte bra ut.


Det var väl den uppdateringen. Hörs igen om, låt oss säga en vecka? Närå. Ska försöka uppdatera oftare. Lovar.

Okay, Janssons är typ det bästa jag vet. Gravad lax, tillagad lax, sill i alla dess former, potatis, julskinka med äppelmos, skagenröra, hjortpaté, älgstek, kalkon, köttbullar, prinskorv. Vörtbröd med smör och ost. Julknäcke med julskinka och äppelmos, lussebullar och pepparkakor och choklad. Ris à la Malta, hallonfromage, juleskum, Paradis - asken. Jag kan inte få nog av det. Julmat är det bästa som finns.

Ändå spenderar jag julafton för mig själv. Varför? Jag orkar inte. Mat, folk. Jag vill bara vara ifred. För även om jag sitter med folk slutar det ändå med att jag stirrar in i väggen och känner mig isolerad.


Kanske är dags för mig att köpa mig ett torp ute i skogen och bli eremit på allvar?

Jo då, jag lever. Har bara inte tid eller ork att blogga, svara på telefonsamtal eller sms eller mail, eller Facebooka. (...)

Jobbar dygnet runt känns det som, i tolvtimmarspass. Har gått ner i vikt igen, måste smyga förbi ett varuhus i morgon och tjuvprova deras vågar. Inte så mycket för att jag är intresserad av vikten i sig (framsteg?) utan mer för att hålla lite koll.

Tycker faktiskt själv att jag ser äcklig ut nu. Man ser vissa ben för tydligt, och mina armar som har en tendens att bli till kycklingarmar är snarare som kalkonarmar nu (haha, fattade ni skämtet? Eller är jag för insnöad på kalorier?)

Måste bara säga att om jag ser den där Fabian från Siba en enda gång till så kräks jag på tv - skärmen och smetar ut det över honom. Tre gånger, ja, TRE gånger, sändes reklamen från Siba i EN reklam - paus idag.

Förresten så har jag ätit spaghetti (ganska gott) idag. Men började grina efter det och ringde till min mamma eftersom magen var så SJUKT stor. Den var längre ut än brösten, och jag har STORA bröst.

Min mamma berättade då att hon läst om det där i någon tidning. Det finns ju laktosintolerans och glutenintolerans, men sedan finns det en tredje sjukdom som gör att man har svårt att smälta pasta. Jag kan till exempel äta ris, potatis och nudlar utan några större problem (förutom dom i mitt huvud...) men så fort det handlar om vissa sorter pasta så ser jag ut som att jag är gravid i nionde månaden.


Man kan ju lugnt säga att det kommer dröja ett tag innan jag äter spaghetti igen...

Bella. Började gråta till din kommentar (ni kan läsa den HÄR). G*d, att det finns så fina människor.

Vad har jag gjort för att förtjäna erat stöd? Visst, jag tror mig vara en bra människa. Jag är snäll, generös, ser inte ner på folk, arbetar hårt, är ärlig och så vidare, så jag tror att jag är en ganska bra person per perspektiv. Men fan vad svårt det är att ta emot kärlek. Att faktiskt känna att man förtjänar det.