Läste precis på Kissies blogg... är det sant att det finns bloggare där ute som har hoppat av skolan för att BLOGGA?

Jösses, det kan inte ha varit några smartskaft från början. Vem fan är så dum att h*n vill gå runt och bara blogga, utan utbildning eller något? Jisses.

So long suckers, nu ska jag ut och dricka whiskey. Synd att jag ska upp tidigt imorn - det lär inte bli någon sömn för mig.

Äh, I love it. Party like a rockstar....

Lexus LFA.

Jösses. Jag får gåshud. Jag vill ha. Jag MÅSTE ha.

Pappa?

Jag fick en award av fina Linn:

Det som ska göras när man får en award är:

* kopiera awarden från min blogg
* länka personen som du fått den av
* berätta sju saker om dig själv
* välj sju bloggar som du vill ge den till
* länka till dem
* lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award

Sju saker om mig:

1. Jag drömmer mardrömmar varje natt och vaknar kallsvettig.

2. Kärlek och sex är inte samma sak för mig.

3. Jag har fobi för valar. (Ja, det är sant.)

4. Jag är en fake - skrattare. När jag är själv skrattar jag aldrig högt. Brukar knappt le. Så om jag skriver "hahaha", så betyder det inte att jag skrattar.

5. Jag har gått på alla sporter man kan gå på: karate, innebandy, fotboll, pingis, badminton, balett, streetdance, osv.

6. Det elakaste man kan göra mot mig är att ljuga. Säg hellre sanningen, för den kan jag ta, men att ljuga om småsaker får mig att hata dig.

7. Jag har extremt svårt att lita på folk och har bara sagt det till två människor. Varav en av dom har svikit mig.


Sju bloggar jag vill ge en award:

Här har vi ett litet problem... jag hinner inte följa några bloggar. Kom med förslag!

... hur otroligt irriterande det är att prata med människor som "avslutar" ens meningar, eller upprepar dom?

Ex:
JAG: "Ja, jag är så glad att han får gå i en ny hage."
HON: "... gå i en ny hage, mm, ja, jag med."
JAG: "Han har ju gått..."
HON: "... själv, mm, ja."
JAG: "... själv hela tiden..."

Man känner att man nickar och ler som ett spån fastän man vill slå till den andra människan i ansiktet. "Är det du eller jag som pratar?!"

Måste lära mig av mina misstag: ingen nattbloggning för min del.

Jag har en period mellan fem på eftermiddagen till fyra på natten då ångesten är som starkast. Då jag inte kan få ur mig något vettigt utan bara famlar runt i mörkret och hatar alla.


Nu ska jag åka till stallet. Vad har ni för planer idag? Någon som bor i Sthlms - området och vill leka? (Ja, jag är så desperat på mänsklig kontakt.)

"Se inte dig själv som ett offer..."
Yadi yada.

Jag är inget offer. Det är ju det som är så himla sorgligt. Jag är smart, jag är snygg, jag har pengar. Så vart sjutton kommer offerbilden in i det hela?

Fattar ni inte? Jag har ALLT. Jag har exakt ALLT. Framtid, bostad, karriär, pojkvän, vänner, pengar.
Jag är fast i en bana där jag inte ser någon glädje över något. Jag kommer aldrig behöva anstränga mig för något.

Nu gråter jag... igen. Jag har katten bredvid mig, och jag borrar in näsan i hennes päls.

Jag är så besviken. Jag är trött på andra människor som sviker en hela tiden. Det gör så ont.


Nu åker whiskeyn fram. I hate my life

Jag ligger och jäser i min säng, som en jäkla degklump. Jag vill ha kärlek och min pojkväns varma kropp intill mig.

Jag har funderat lite på det där. Alla mina pojkvänner har sagt att jag är himla svår att älska. Det är nog sant. Jag vill ha kärlek, men bara när jag själv vill ha det. Jag vill ha närhet, sex, kärlek, men bara när jag själv vill. Jag tröttnar fort på killar, och jag hatar att dom ska försöka binda in mig. Jag vill ha min frihet, mitt sex, min kärlek, min närhet, på MINA villkor.

Så ja, jag är nog himla svår att älska. Lägg till en deciliter ångest, en kopp manodepressivitet, en liter anorexi...  nej, jag är inte lätt att älska.

Missade dagens psyk - möte. Känns bra, med tanke på hur stabil jag är för tillfället.

Jag sitter och tittar på Lost (och spelar Bubble Town) och försöker samtidigt jobba lite.



Fy fan vilket värdelöst blogginlägg. Jag har absolut inget att säga... det känns som att idag kommer att bli en apati - dag.

Godmorgon.

Det gör ont... ont, ändå in i hjärtat. Smärtan, jag står inte ut, jag kan inte andas, jag kan inte tänka.

Jag vill bara försvinna, lätt som en fjäder, genomskinlig som en skugga, vacker som en ängel.



Det gör så ont.

Varför finns det så mycket smärta i världen?

FAN OCKSÅ! Sluta gråta, Paris! SLUTA gråta!!! Sluta...

Jag får oftast samma frågor av folk som mailar, så jag tänkte sammanställa ett litet inlägg här, med vanliga frågor och svar.

Hur lång är du?
175 - 176 cm.

Hur mycket väger du?
För tillfället runt 46 kg.

Hur drabbades du? Hur gammal var du och vilka tankegångar var det som utvecklade sjukdomen hos dig?
Jag och min psykolog har kommit fram till att det började ungefär vid 13 års ålder MEN att tankegångarna alltid har funnits där. Det var många faktorer som påverkade att jag blev sjuk, bland annat:

1. Min pappa var träningsnarkoman/äta - nyttigt - narkoman.
2. Min mamma gick ner en väldig massa i vikt när jag var yngre.
3. Jag har aldrig känt mig älskad eller omtyckt.
4. Jag har bara känt att jag har dugit när jag har presterat - varit bäst.
5. Jag har extremt höga standards, mål osv för mig själv.
6. Jag har i princip bara haft dåliga förhållanden, som har brutit ner mig ännu mer.
7. Jag har i hela mitt liv varit uppvuxen i en värld där utseende betyder allt (även om detta är en liten del av det hela har det ändå bidragit. Jag lovar, det är inte kul att vilja glufsa i sig en McFeast medan resten av ens vänner sitter på Sturehof och surplar champagne och petar lite i deras skaldjursplatå.)
 

Hur har dina anhöriga drabbats av din sjukdom?
Jag har drivit dom ifrån mig. Jag har skadat dom, hatat dom, skrikit åt dom, slagit dom, ljugit för dom, stulit från dom. Lurat dom på så många sätt. Sårat dom på ännu fler.

Vad var det som fick dig att söka behandling? Blev du tvingad eller sökte du dig dit frivilligt?
"Tvingad". Och tvingad.

Vad fick du för bemötande på de behandlingshem du varit på? Tycker du att du fått en bra behandling och hur har du svarat på den?
Psyk var inte kul. Massa blekfeta människor med död blick och tysta psykologer som nickar åt en. Det var hemskt.
Mando var lite bättre - mest för att man fick så mycket stöd av alla ätstörda runtomkring sig. En del av sjuksystrarna där var helt okay också. Behandlarna var - enligt min uppfattning - inte bra. Det behandlade en som ett litet barn.

Vad finns det för allmänna attityder mot ätstörningar?
Att vi är korkade. Att vi gör det för att vi är utseendefixerade. Att vi kollar på modeller och tänker "åååh, så vill jag också se ut...". Det funkar inte riktigt så.

Jag HATAR min kropp. Jag hatar den av hela mitt hjärta. Jag kan aldrig förlåta den för det den har hamnat i, och vad den har gjort mot mig, och hur svag den är. Det har inget att göra med hur Heidi Klum ser ut.

Tror du att jag har någon slags ätstörning, eller att jag helt enkelt bara är rädd för att gå upp i vikt, och att det inte är så farligt?
Lyssna nu på mig. Så länge du har ÅNGEST över mat, rädsla över att gå upp i vikt, försöker träna bort maten / spy upp maten, funderingar kring mat, ångest över din kropp, eller tar det här med bantning för långt, undviker vissa typer av mat, undviker olika tillfällen så som släktträffar, tjejmiddagar, bio, fester, alkohol osv för att det kan innebära mat, då är svaret JA, du har en ätstörning. Sök dig till Capio, Mando, SCÄS, BUP, vuxenpsyk, ungdomsmottagningen eller en privatpsykolog för att göra en ätutredning och vad du kan göra för att förebygga framtida bekymmer.

Iris, du skickade ett mail till mig. Jag vill bara säga: varsågod. Och TACK.

Tack för att ni orkar skicka mail och berätta om hur mycket mitt bloggande betyder för er - det betyder SÅ mycket för mig.

KÄRLEK <3

Ja.. hihi. Jag var på efterfesten på Berns med Wolfmother.

Han var riktigt gullig. Men det här med att suga på hakan fattade jag inte. Kanske var det en "jag - tycker - om - dig" - grej.

Han har en tjej han älskar. Och jag har en kille som jag älskar. Så var det med det. Inget hände.