My Ana Life

Åh, kan ni bara kolla på den här bilden... fy, varför bor man inte någonstans där medeltemperaturen är 35 grader?!

Förlåt mig för att jag är så fruktansvärt tjejig, men euuuuuuuuw, katten har spytt på golvet. Och det är verkligen JÄTTEÄCKLIGT!

Blä.

Hörni. Nu lugnar vi oss lite.

Jag är en trevlig människa. Väldigt snäll och omtänksam, och jag skriver aldrig något för att såra någon annan. Det verkar som att några av er har föräldrar som har tagit livet av sig, och till er vill jag säga förlåt. Förlåt om jag sårade era känslor. Verkligen.

Till er som säger att jag har dubbelmoral: ta er i röven. Why? För att jag inte har ett litet barn som inte kan klara sig själv. Det jag gör är kanske sårande för folk i min närhet, men inte fan är det oskyldiga barn som inte klarar sig utan mig.

Ett barn har ingen möjlighet att ta hand om sig självt. Dom människorna JAG skadar med min ätstörning är min mamma (som närmar sig 50) och min pojkvän, som är tillräckligt gammal för att kalla sig själv vuxen.

Förstår ni hur jag menar?

Pappa och jag åt middag lite tidigare ikväll, och då var mina ådror extremt tydliga.

JAG: "Kolla mina ådror!"
PAPPA: "Ja... sådär ser jag också ut." (tittar på sina armar) "Ja, eller, när jag var lika tunn som dig vill säga."
JAG: "Jag? Tunn?! Phuh, glöm det!"

Då såg jag att pappa hajade till och stirrade på mig, men jag låtsades inte om det.

Håller ni inte med?

Läste en artikel i dagens Metro om en tjej vars mamma tog självmord. Och jag blir så in i helskotta förbannad.

Hur FAN tänker man när man som förälder till ett litet barn tar självmord? Det är så fruktansvärt egoistiskt att jag blir alldeles matt.

"Min mamma mådde så dåligt..." Men du själv då? Hur bra kan du ha mått när din mamma bara tänkte på sig själv och sket i dig? Det är inte synd om din mamma, det är synd om dig som blir lämnad ensam kvar!

Jag blir så arg. Självmord är den feges utväg! Vad tycker ni?

Dagens confession: jag har inte ätit så bra på sista tiden (surprise surprise!). Och idag var jag på kräftskiva, kom nyss hem, för någon timme sedan.

Det gör så ONT! Det känns som att min mage ska spricka! Jag börjar nästan gråta för att det gör så ont.

Varför måste vi ha så sjuka ideal?

Varför är det fint att vara smal?

Ni har rätt. Som alltid.

Här kan jag ju inte fortsätta sitta och gnöla! Nu sk vi ta tag i det här och äta mat. Jag känner för kinesisk mat, ta den du, anorexijävel.

Jag kan känna för mat utan att bli äcklad av mig själv.
Jag erkänner för mig själv att jag inte blir en sämre person för att jag äter.
Att äta är INTE ett tecken på svaghet - det är ett tecken på styrka. Styrka och vilja att fortsätta leva!

Det här hände nyss - jag lutade mig framför för att ta upp ett klädesplagg som låg på golvet - och får syn på mig själv i spegeln.

Jag höll nästan på att kräkas (höhö). Jag tyckte att jag såg ett organ sticka ut. På ryggen. Det såg verkligen skitvidrigt ut.

Eller nått. Ångesten är så stark att till och med katten känner det. Hon har krypit in i ett hörn och har legat där i flera timmar.

JÄVLA SKIT - ÄCKEL - BAJS - SJUKDOM som förstör så himla mycket!!!

Jag känner mig äcklig. Smutsig på något sätt. OREN. Och hur mycket jag än duschar, hur varmt vattnet än är, eller hur kallt vattnet än är, förmår det inte bränna bort olustighetskänslan.

Det kliar i hela kroppen på mig. Jag skäms över mig själv, jämt och ständigt. Jag är ful, inifrån och ut. Hur mycket eller hur lite jag än väger, så kommer jag alltid vara ful. Jag kommer alltid vara OTILLRÄCKLIG.

Jag vill träna, träna så jag svimmar. Svettas bort det orena. Sedan vill jag duscha så varmt att jag knappt kan andas, för att sedan vrida kranen så att vattnet blir alldeles iskallt. Och när jag hoppas ur duschen är ådrorna uppumpade till max, så jag kan följa deras vackra nätverk över hela min kropp. Min kropp, som jag hatar. Det finns inget vackert hos mig, och det kommer aldrig att finnas heller.

Det här, mina vänner, är en ovanligt klok kvinna / man / flicka / pojke / whatever som har skrivit:

"Vad är det då värt att fortsätta vara anorektiker när du inte ens har ett liv? När du inte ens kan vara ute bland folk och visa upp att du är skitsmal? Vad för vits är de att fortsätta vilja vara supersmal ifall ingen ser? Du lider helt i onödan för ingen annan bryr sig om du väger 20 kg mer men för dig är det hela världen. "


Anonym, du slog precis huvudet på spiken. Det där är anledningen till att jag bloggar, anledningen till att jag inte är pro - ana, anledningen till att jag är negativ till anorexi och ätstörningar... anledningen till varför jag skriver om min misär, varenda jäkla dag: för att ni ska se det och kanske hinna sluta i tid. Och inte sluta som mig, ett darrande vrak som sitter hemma eller inlåst på psyk.

Massa, massa kramar på er där ute. Jag tycker om er! <3

Idag känner jag inte för att ha någon förebild.

Det känns så himla mycket dubbelmoral att sitta här och predika om hur fin Beyoncé är när jag allra helst vill lägga upp sådana här bilder och skriva: "SÅHÄR VILL JAG SE UT, KAN ALLA FATTA DET!!! Kan alla bara låta mig vara!"

Fick lite frågor från DPYKM och Cissi, som jag tänkte att jag kan svara på.

Hur går det med utbildningen?
Jag börjar snart skolan. Vill inte säga för exakt, för då blir det ju så enkelt för er att ta reda på vem jag är, hehe.

Hur går det med hästarna?
Det går bra faktiskt! Min äldsta häst är min bästa vän just nu, en av dom fasta punkterna i mitt liv och det enda som ger mig riktig glädje just nu.

Hur går det med maten?
Inte alls speciellt bra. Jag har inget måttband och jag har ingen våg, men jag kan känna att jag har gått ner i vikt, eftersom det bara snurrar i huvudet och jag känner mig kraftlös. Sedan har jag dubbelt så mycket ångest som vanligt, det brukar betyda att jag har gått ner i vikt.

Vad brukar du äta?
Just nu äter jag ganska mycket, men jag rör mycket mer på mig, vilket betyder att jag ändå går ner i vikt. Jag har lättast för att äta flytande föda.

Hur går det med näringsdryckerna?
Jag dricker fortfarande näringsdrycker när jag orkar, eller när jag har superångest och inte orkar äta lagad mat. Jag har verkligen problem med att äta lagad, varm mat.

Hur går det med Boyfriend? Har ni slutat ha kontakt?
Vi ska försöka vara tillsammans, men vi måste vara ifrån varandra mer. Man tröttnar på varandra om man är tillsammans 24/7, och man går varandra på nerverna. Man måste se till att dom gånger man ses är positiva och fyllda av roliga aktiviter. Vi måste lära oss att inte vara så svartsjuka och att vara två individer med olika intressen, och inte förväxla ett kärleksförhållande med ett vänskapsförhållande... om ni förstår vad jag menar med det.

Hur gick det med tvångsinläggningen?
Jag var där några dagar (en vecka? Minns inte riktigt), men sedan fick jag panik och tvingade mina föräldrar att göra något åt saken. Jag grät och lovade massa saker som jag knappt kommer ihåg och sedan fick mina föräldrar prata med överläkaren. Jag hatar att det är så lätt att manipulera folk om man verkligen vill.

Hur hänger det ihop?

Såhär är det: jag orkar inte göra någonting på dagarna. Sitter mest och stirrar. Jag orkar inte göra något, jag orkar inte träffa någon... ångesten är för stark.

Så, därav, inga blogginlägg. För det händer inget i mitt liv just nu förutom en jädrans massa ångest.

Vad fan är grejen med att det är så jävla kallt? Jag sitter och skakar nu.

Ursch, jag fasar inför hösten och vintern. Jag skulle inte ha några problem med att ha på mig en vinterjacka nu.

Nu ska jag till stallet. Och det var det.

Puss.

Vet ni? Inatt sov jag över tolv timmar. Det är läskigt när man ska somna, när hjärtat slår så... långsamt. Eller när det värker i hela kroppen.

Och när man slår upp ögonen  så orkar kroppen knappt vakna till liv, och när man reser sig ur sängen så snurrar allting och det svartnar för ögonen.

Ibland undrar jag vad jag håller på med.

Jag glömmer mig ibland, och det är lika ironiskt varje gång.

Som idag i stallet, när jag hade ridit, och satte handskarna mellan låren för att hålla fast dom där. Problemet var ju bara att det är ett stort hål mellan mina lår, så handskarna ramlade rakt igenom.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Nu har jag gjort det igen. Övertränat. Jag hatar när jag gör det... Den här gången har jag sträckt båda fötterna, så jag kan knappt gå. Hur lyckas man?

Idag ska jag träffa samma vän igen, och trösta och tröstas. Det mesta känns lite lättare när man är två.

Puss på er! <3

Idag har jag varit upptagen med en vän som har mått dåligt över diverse grejer.

Ibland måste man bara vara en bra vän och ställa upp och lyssna och ta hand om andra - även om det innebär att bjuda på mat och äta. För ibland är det viktiga inte kalorierna som man själv får i sig, utan kalorierna som vännen behöver.

Jag älskar verkligen mode av hela mitt hjärta. Det är något jag brinner för...

Väljer jag fel nu? Tänk om jag kommer på att det är mode jag vill hålla på med? Det finns ju faktiskt ett bäst före - datum på mig.

Ja ja. Fundera kan man alltid göra.

Nu ska jag äta frukost. Har verkligen ingen aptit på morgonen, måste vara vaken minst ett par timmar innan jag kan äta något.

God morgon på er!

Det var ett tag sedan vi hade dagens förebild (min hårddisk var ju trasig, minns ni? Tur att man är lite teknisk). Ni är några stycken som har efterfrågat Gwen Stefani, så vi kör på henne.

Det här är stort hörni. Riktigt stort. Det slog mig nyss när jag stod och dammsög.
Jag vet varför jag fick anorexi. Jag vet varför. Det är en helt obeskrivlig känsla, att kunna säga exakt hur det gick till.

Under hela min uppväxt har mina föräldrar sporrat mig till att vara bättre, göra bättre ifrån mig, prestera bättre. Dom sade alltid att jag kunde bli precis det jag ville, om jag jobbade tillräckligt hårt för det.
Ingenting jag gjorde var någonsin bra nog. Jag var alltid näst bäst i klassen (enligt mig själv, jag var kanske bäst, men så såg inte jag det).

Jag ville bli omtyckt av alla. Jag ville vara bäst i allt, även populäritet. Jag började hänga med människor som höll på med droger, och tungt kriminella grejer. Riktigt allvarliga kriminella saker.

Så träffade jag Boyfriend. En kille som verkade vara för bra för att vara sann. Han var blyg, snäll, gullig, drack inte, rökte inte, höll inte på med droger. Han festade inte, han hade en perfekt familj.
Men skenet kan bedra. Först fick han mig att må bra, eftersom det var han som fick mig att sluta med droger. Han satte alltid mig först och fanns alltid där för mig.

Så är det inte längre. Nu när jag tänker tillbaka på det, så verkar allting så klart. Han sade åt mig vilka jag fick umgås med (ingen), han sade åt mig vad jag fick göra (inget) och vem jag fick prata med (ingen). Till slut blev jag så isolerad att jag bara hade honom. Någon gång under den här processen slutade jag att äta, för att jag ville vara perfekt. Jag ville vara perfekt för honom, för att han inte skulle tröttna på mig och inse vilket freak jag är på insidan.

Nu när jag väl gjort allting han bad mig om, så är det inte lika roligt längre. Jag duger fortfarande inte för honom. Jag är fortfarande inte perfekt, nästan 30 kg och många vänner mindre.

Förstår ni hur det hänger ihop? Jag har under hela min uppväxt fått höra att man alltid ska ge allt. 100% i allt. Och det gjorde jag i det här förhållandet. Sedan att det blev just mat har säkert med min pappas fobi för socker och fett och min mammas viktnedgång att göra. Men det kunde lika gärna blivit något annat, typ alkohol.

Fan vad läskigt.

Tittar på Tyra Banks Show nu, handlar om feta människor.

Allt handlar egentligen om samma sak. Alla ätstörningar är tecken på att personen inte mår bra, oavsett om det är anorexi, bulimi eller övervikt.

Jag önskar att jag kunde hjälpa alla. Vi känner oss så ensamma, men ändå är det så himla vanligt. Jag önskar att jag kunde samla ihop alla människor och få alla att känna sig omtyckta precis som dom är.

Kram på er därute, alla ni som känner er ensamma, rädda eller vilsna!

Jag är så jävla arg! Nu har hon inte bara tagit min våg, utan även mitt måttband!


Fan, jag är så jävla förbannad! Jag skulle kunna slå sönder något!!!

Mamma har min blogg bokmärkt bland favoriterna på sin laptop.

Kul, verkligen. Ursch, jag har ingen lust att sitta och blogga när jag vet att hon läser. Som att blotta sin dagbok. Jag känner mig naken och äcklad.

Sitter framför datorn, skriver ett blogginlägg, ångrar mig, raderar allt.
Stirrar ut i luften, stirrar på tvn.

Rastlös men ändå trött. Jag känner mig tjock. Och samtidigt vet jag att när jag känner mig tjock betyder det oftast att jag har gått ner i vikt igen.

Ändå orkar jag inte bry mig om det. Apatin som har satt in nu är faktiskt ganska skön, jämfört med dom dalar och toppar jag brukar ha.

Sitter och gråter med katten i famnen. Jag är så ensam, jag får panik.

Hatar den här dumma ångesten. Och jag tycker om min katt.

Såg ni det här? Det var det vackraste jag har sett på mycket, mycket länge. Jag började gråta när jag såg det - ser ni att hon börjar gråta själv?

Kvalitén på videon suger men ni ser ju grejen i alla fall. Och ni kan höra. Slut ögonen och lyssna. Det är vackert!

Mamma satte sig ner framför mig imorse när jag satt och drack kaffe vid frukostbordet. Hon lade sina händer över mina och såg mig djupt i ögonen.

"Du äter väl medan jag är borta?" frågade hon med en orolig blick och ängslan i rösten.

Jag slog ner blicken, men kände hur det ryckte i mungiporna. Anorexin spann som en belåten katt inom mig. En vecka, med mina regler. En vecka av ren och skär svält. En vecka utan någon som ger en dåligt samvete, en vecka utan någon som tvingar en att äta.

"Ja" svarade anorexin. Och så har jag återigen ljugit för mina nära och kära.

Nu ska jag mysa med mamma. Om hon är på bättre humör, vill säga. Hatar när hon skriker och är arg, men jag vet att det är för att hon är frustrerad över min ätstörning.

Det är skillnad. Självförtroende är det du visar utåt, och självkänsla är att du vet att du är värdefull, oberoende yttre av faktorer.

Jag har bra självförtroende. Andra människor som träffar mig tror att jag älskar mig själv. Det jag måste träna på är min självkänsla - det vill säga, jag måste säga till mig själv: "jag är bra som jag är. Jag duger bra precis som jag är, jag måste inte bevisa något för mig själv".

ALLA är värdefulla, och ALLA duger precis som dom är. Man måste inte ha allt för att betyda något, och man måste inte ha allt för att må bra.

Det var nu dagens Buddha för er.

Jag är verkligen inte det.

Jag har fjärilar i magen. Skakar i händerna. Nu ska jag träffa Boyie - som inte längre är min Boyie. Och det måste jag tala om för honom.

Det här var min mammas glass. Jag kan säga att efter att ha smakat den så tycker jag att den blev lite väl tjock, jag hade nog kanske inte tagit fullt så mycket grädde eller blandat ut den med något.

HÄR har ni receptet på en annan glass, som är lite nyttigare för oss fjantar som ojjar sig över grädden.

Den frågan tror jag att många frågar sig själva när dom ska söka hjälp. Capio, MHE, Mando, SCÄ... det finns många olika sorters kliniker för hjälp mot anorexi, bulimi och UNS.

Det jag kan säga rent generellt är att man måste själv vilja bli frisk för att få någon hjälp. Annars spelar det ingen roll var du hamnar, för om motivationen inte finns där, så kan personalen inte hjälpa dig.

Jag har bara hört bra saker om MHE. Mando och Capio är också bra kliniker, däremot så har jag hört en hel del skit om Stockholms Center för Ätstörningar. Men återigen, det är en motivationsfråga!

Mamma har gjort egen glass, som jag tänkte äta av snart. Om ni vill kan jag slänga upp receptet?

Älskar när det är såhär varmt ute. Då fryser man ju för en gångs skull inte. Lovely!

Tänkte bara tipsa om dagens kvällsmål, som blev knäckebröd (frukost) med fetaost på.

Ja, fetaost är fettigt, men lägg av nu. En gång i veckan kan man väl unna sig lite fett.

Djur kan verkligen få en att må bra. Har en liten kissekatt här hemma just nu, och det är otroligt hur mycket bättre ens humör blir av det.

När hon skuttar omkring och leker eller när hon ligger och myser, vad hon än gör så får hon en att le.

Bara för det kommer hon säkert snart försvinna på något sätt. Allt och alla jag älskar brukar alltid lämna mig, förr eller senare.

Den kommentaren fick jag igår.

"Du ser ut att träna en hel del". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Vill bara att ni ska veta att det inte är lätt att sminka sig när man bryter ihop var tredje minut och börjar störtböla.

Jag bara skakar i hela kroppen.

Är så rädd för att bli lämnad. Lämna mig inte. Snälla.

Fy, jag vill inte äta. Jag vill inte, jag vill inte. Kallsvettas för att jag har sådan ångest.

Min tjejkompis ska ha middag ikväll hemma hos sig... skakar i hela kroppen när jag tänker på det.
Det lär ju bli så att jag stannar hemma eller går ut och springer istället, som vanligt.

Värdelösa jävla anorexi.

Är ni också besatta av ådror? Jag är det. Jag älskar när dom syns tydligt och ifall dom inte syns känner jag mig som en tjockis. Vet inte ens vad det beror på?

Jo, det gör jag. Jag sade till mamma för länge sen att jag hade fått kärringhänder, ni vet när ådrorna syns tydligt på händer och armar. Hon skrattade och svarade: "men det är ju för att du har så himla lite underhudsfett knäppskalle!"

Så nu känner jag mig fet om dom inte syns.