My Ana Life

Okay, Janssons är typ det bästa jag vet. Gravad lax, tillagad lax, sill i alla dess former, potatis, julskinka med äppelmos, skagenröra, hjortpaté, älgstek, kalkon, köttbullar, prinskorv. Vörtbröd med smör och ost. Julknäcke med julskinka och äppelmos, lussebullar och pepparkakor och choklad. Ris à la Malta, hallonfromage, juleskum, Paradis - asken. Jag kan inte få nog av det. Julmat är det bästa som finns.

Ändå spenderar jag julafton för mig själv. Varför? Jag orkar inte. Mat, folk. Jag vill bara vara ifred. För även om jag sitter med folk slutar det ändå med att jag stirrar in i väggen och känner mig isolerad.


Kanske är dags för mig att köpa mig ett torp ute i skogen och bli eremit på allvar?

Jo då, jag lever. Har bara inte tid eller ork att blogga, svara på telefonsamtal eller sms eller mail, eller Facebooka. (...)

Jobbar dygnet runt känns det som, i tolvtimmarspass. Har gått ner i vikt igen, måste smyga förbi ett varuhus i morgon och tjuvprova deras vågar. Inte så mycket för att jag är intresserad av vikten i sig (framsteg?) utan mer för att hålla lite koll.

Tycker faktiskt själv att jag ser äcklig ut nu. Man ser vissa ben för tydligt, och mina armar som har en tendens att bli till kycklingarmar är snarare som kalkonarmar nu (haha, fattade ni skämtet? Eller är jag för insnöad på kalorier?)

Måste bara säga att om jag ser den där Fabian från Siba en enda gång till så kräks jag på tv - skärmen och smetar ut det över honom. Tre gånger, ja, TRE gånger, sändes reklamen från Siba i EN reklam - paus idag.

Förresten så har jag ätit spaghetti (ganska gott) idag. Men började grina efter det och ringde till min mamma eftersom magen var så SJUKT stor. Den var längre ut än brösten, och jag har STORA bröst.

Min mamma berättade då att hon läst om det där i någon tidning. Det finns ju laktosintolerans och glutenintolerans, men sedan finns det en tredje sjukdom som gör att man har svårt att smälta pasta. Jag kan till exempel äta ris, potatis och nudlar utan några större problem (förutom dom i mitt huvud...) men så fort det handlar om vissa sorter pasta så ser jag ut som att jag är gravid i nionde månaden.


Man kan ju lugnt säga att det kommer dröja ett tag innan jag äter spaghetti igen...

Bella. Började gråta till din kommentar (ni kan läsa den HÄR). G*d, att det finns så fina människor.

Vad har jag gjort för att förtjäna erat stöd? Visst, jag tror mig vara en bra människa. Jag är snäll, generös, ser inte ner på folk, arbetar hårt, är ärlig och så vidare, så jag tror att jag är en ganska bra person per perspektiv. Men fan vad svårt det är att ta emot kärlek. Att faktiskt känna att man förtjänar det.

Just nu är jag inte vän med mig själv.
Just nu hatar jag mig själv.
Just nu är jag världens sämsta vän.

Efter några bra veckor är jag tillbaka på ruta ett igen, känns det som. Äter så dåligt, har gått ner i vikt igen, klarar inte av att umgås med folk. När det svartnar för ögonen hela tiden och jag måste klamra mig fast i saker för att inte ramla ihop så får jag ett lyckorus, det är bättre än heroin.

Jag är arg och grinig mest hela tiden, men samtidigt skuttar hjärtat eftersom jag är så sjukligt trött i kroppen.


Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Min hjärna fungerar inte nu. Känner mig sämst. Värdelös. Vill gråta, skrika, men det har jag inte ork till, så jag sätter mig och stirrar in i väggen en stund till. Har så fruktansvärt ont i magen, ibland är den så tom att jag spyr galla.


Yours truly,
Paris