My Ana Life

Tack för ert enorma stöd! Ni är helt fantastiska. Åh vad jag tycker om er! <3


Det var verkligen bra att gå till den här doktorn. Han har varit våran husläkare hur länge som helst, och han berättade saker om mormor som fick mig att återigen förstå hur otroligt lika vi var.

Vi kollade längd och vikt (är det här något ni vill att jag ska skriva ut, eller ska jag skita i det?) och han skrev ut recept på näringsdrycker. För, som han sade, det handlar ju faktiskt om att gå upp i vikt också.

Mormor hade också dom här näringsdryckerna. Ibland så har man varken tid eller lust att laga mat, och då är det bra att ha näringsdrycker.

Nu ska jag och Boyie iväg och äta middag, och sedan ska jag iväg på någon tillställning med mamma. Hörs senare, älskade bloggisar.

Jag öppnar dörren för Boyie. Han säger: "du har gått ner i vikt" och sedan börjar han gråta. Han håller om mig länge, länge.

Lite senare, när vi sitter på min säng, så stryker han med handen mellan mina revben, ni vet, i tomrummet där. "Det är alldeles tomt här" sade han sorgset, och jag skjuter olustigt bort hans hand.

Idag ska han bjuda mig på middag.

Jag kan känna det i hela kroppen. Kan ni känna sådant? När ni har gått ner i vikt?
Jag känner mig mer snurrig än någonsin, kan inte fokusera tankarna, och jag känner mig bara fetare och fetare. Det brukar vara tecken på att jag har gått ner i vikt.

Återkommer om en stund när jag har fått i mig lite näring. För just nu känns det som att jag ska dö.

Kul när man stretchar och så får man upp en så sur smak att det bränner i hela munnen. Jag känner hur det brinner i hela halsen och hela magen just nu, det gör så sjukt ont!

Buhu, stackars mig. Det borde finnas ett dygnet - runt - apotek som kan sälja lite Novalucol till mig.

Haha, den här låten har jag letat efter hur länge som helst. Inte konstigt att jag inte har kunnat hitta den - den heter "paralyzer" och inte "paradise". Hur fel kan man höra?!

Det är ju något som är fel när man vaknar på morgonen och kramar om kudden så hårt att armarna har domnat. Jag hade även kört in ansiktet i "nacken" på kudden. Jag vill ha sovsällskap, om än så bara av ett djur.

Det vore trevligt. En liten katt. Eller en liten hund.

Jösses, jag bara gråter och gråter. Såg en video på Oprah, letade upp den på YouTube. Så himla hemskt! Se den!



Nu ska jag baka semlor... om jag kan sluta gråta.

Cravings, som en modebloggare skulle ha sagt.
Jag vet inte varför, men jag blev så himla sugen på juice. Imorn ska jag nog dricka juice.


Förresten, min mamma blev så himla glad när jag berättade att jag hade köpt ingredienser till semlor. Så imorn ska jag baka och så ska vi äta det tillsammans.

Kul att jag för en gångs skull kan göra henne glad! Hon brukar alltid gråta eller skrika när hon pratar med mig annars.

Sanningen om size zero.

Klockan tio. Trean.


I'll be watching.

Jag har lovat mig själv att i år ska jag få äta en semla. Utan dum ångest och utan korkade undanflykter.
Jag hade tänkt göra egna. Imorgon gäller det...


Ska ni äta en semla?

Jag satt och diskuterade en sak med Boyie för ganska länge sedan.

HAN: Kom igen, ät middag hos mig.
JAG: Nej, jag är inte hungrig, men tack ändå.
HAN: Du är alltid hungrig!
JAG: Nej, det är jag inte, jag är aldrig hungrig.


Så kom jag att tänka på det igår. För ni frågar alltid vad jag gör åt hungern som kommer när man inte äter.
Tänk om det är så att jag ALLTID är hungrig? Jag brukar ju jämt säga att jag aldrig är hungrig. Men tänk om mitt hunger - och mättnadssystem är så f*cked up att jag inte ens vet om jag är hungrig längre?

Om ni inte har något bättre för er just nu, så är tvillingarna Mary - Kate och Ashley Olsen på tv just nu. Trean.

Det verkar som att många missuppfattade mig i det här inlägget. Jag måste poängtera att det inte är JAG som tycker att Mischa Barton är tjock.

På skvallersajten skvallrade dom om att hon var så fet och ful och alla bara höll med.
Dom skvallrade även om att Vanessa Hudgens var trött och ful, men då blir det liv i huset. Alla blev helt galna och började försvara henne.

Jag menade att jag tyckte att det var FEL. Okay, är vi vänner igen?

Skulle vi inte alla vilja glömma? Tänk, det här skulle kunna bota ätstörningar, och få en att glömma bort alla tragiska händelser som har drabbat en.

Men ändå. Det som har hänt har hänt och det har format oss till den vi är idag. Tänk att glömma bort allt man har upplevt... vem är man då?

Artikel 

Mitt hjärta bankar i 190 just nu. Jag är livrädd.

För några minuter sedan ringde det på dörren, och jag trodde att det var någon jag kände, så jag slängde upp dörren. Utanför står en man i kanske 40 - årsåldern, stor och kraftig. Jag känner hur jag bleknar och får en klump i magen av obehag. Jag väger typ 50 kg mindre än honom. Tänk om han får för sig att kasta sig på mig?

Han presenterar sig och säger att han är ifrån våran hyresgästförening (eller vad det nu heter). Och säger att det är en vattenläcka i lägenheten ovanför och att han vill kolla i vårat badrum.

Mitt hjärna gick på högvarv. "Visst..." svarade jag och släppte in honom. Han går in i badrummet och börjar mecka med något som jag inte riktigt kan se, för jag vill inte stå för nära honom.

Haha, nu till det roliga - vet ni vad jag gör? Jag går till köket och hämtar en KÖKSKNIV. Ställer mig med den bakom ryggen. Haha, vad hade jag tänkt göra med den? Stabba honom? Löjligt.

Som tur var gick han och jag såg att det var en vattenläcka, men ändå. Tänk vad korkad jag är, jag kan inte sluta tänka på den där tjejen på Lidingö som blev våldtagen på samma sätt.

Anorexia är inte glamouröst.

Anorexia är att sitta i sex timmar en lördag och prova ett par jeans i storlek 23 och gråta för att man tycker att man är tjock.

Anorexia är att få sådan ångest av två mackor att man måste ut och gå i flera timmar.

Det var ett himla tjat på min mat dom senaste dagarna... från min "familjs" sida.

Jag vet inte varför, men helt plötsligt ska pappa bjuda mig på mat, mamma står och lagar mat hela dagarna och mina släktingar frågar lite skämtsamt: "får du ingen mat hemma?"

Till saken hör att jag har lagat mat själv sedan jag var 9 år gammal. När andra barn kom hem ifrån skolan hade deras mamma eller barnvakt gjort mat åt dom, jag fick alltid komma hem till ett tomt hus.

Inte för att jag klagar, jag tycker bara att det är roligt att dom börjat bry sig. Men frågan är varför dom håller på såhär nu? Har jag gått ner mer i vikt?

Jag var som sagt ute väldigt ofta med mina kompisar, jag var hellre i stan och sprang runt än var i skolan. En av dom dagarna när jag borde ha varit i skolan var det en kvinna som kom fram till mig och sade att jag borde bli modell, och gav mig sitt visitkort.

"Why not", tänkte jag och ringde dit en vecka senare. Dom bad mig att komma förbi, vilket jag gjorde, och fick fylla i ett formulär och ta några poloroid - bilder. Allting rullade på ganska snabbt och jag fick göra en del jobb. Jag fick bilderna skickade till mig och fy, jag tyckte att jag var så tjock. Men jag orkade ändå inte göra något åt det.

Jag var då runt 173 cm lång och vägde mellan 52 - 55 kg.

Jag gick en visning på Sthlms modevecka. Vi fick gratis mat, men det var mycket snack. Jag såg att ingen åt upp sin mat och jag ville inte vara "tjejen som glufsade i sig maten". Alla modellerna synade varandra med blickarna, och det kändes som att det var min mammas dömande blickar. Jag var fet, jag var en nolla. Alla andra var vackra och smala och perfekta.

Jag gick ner till 49, 50 kg. Kanske mindre. Mina föräldrar fick nog av matsnacket och att jag använde modell - grejen som en ursäkt för att slippa skolan, så dom ringde till min modellagentur och sade upp mig därifrån.

Jag började ettan på gymnasiet. Killen jag hade varit tillsammans med gjorde slut därför att han tyckte att jag hade "förstört honom". Fick en annan pojkvän, som sade att han aldrig skulle vara tillsammans med mig om jag färgade håret brunt och gick upp i vikt. Jag började även försöka vara seriös i skolan - jag tyckte till och med att det var roligt!

Trots min pojkväns ord så gick jag upp i vikt, till 60 kg. När jag går upp i vikt får jag mer former, på vissa sätter sig fett på ett och samma ställe, men jag är inte alls sådan. Jag får fett överallt, så det ser ändå inte dumt ut.

När jag gick upp i vikt fick jag mer självförtroende. Och jag åt som en HÄST. Jag åt hur mycket som helst, tyckte inte alls att jag kunde gå upp i vikt! Det var så härligt. Jag kunde trycka i mig 200 gram choklad varje dag utan att gå upp ett gram.

Jag gjorde slut med min pojkvän för att jag var paranoid. Jag fick för mig att han var otrogen (vilket han inte var, han har i efterhand sagt att jag var tjejen han skulle gifta sig med... han hade till och med köpt en ring!) så jag dumpade honom. Började gå ut på mer fester, och jag hade så himla roligt. Jämt. Jag var festens mittpunkt, jag syntes och hördes överallt.

Nästa gång, vändpunkten för det som borde ha varit den roligaste tiden i mitt liv.

Hörrni! För en gång skull var jag trött när jag lade mig för att sova!
 
Jag provade på tipsen att inte sitta vid datorn för sent, inte dricka koffein för sent och att inte motionera på kvällen, vilket jag annars brukar göra.

Och jag somnade som en stock vid två, halv tre, och vaknade vid tolv. Yääy!

Ser ni vad det står?

Era bästa tips plus några jag sökte fram på internet! Ska testa dom redan ikväll. Nu måste jag vidare... IGEN. Kärlek <3

Har fortfarande inte somnat. La mig i sängen och var svinhungrig, så jag gick upp och åt två torkade aprikoser och en persika. Fortfarande inte trött dock... och det suger.

Vad har ni för tips för att kunna somna på kvällarna? Jag är trött på (höhö, så lustig jag är) att somna vid fem - sex - tiden på morgonen...

Problemet är att jag inte kan göra något åt min situation. Jag är fastlåst i den. Och mer kan jag inte säga, men ni måste tro mina ord. Det finns absolut inget jag kan göra i dagsläget som tar mig bort från min mamma och mitt liv just nu.


Nu ska jag äta frukost och plugga lite. Yääy

Är det rätt eller fel av mig att vilja anlita en dietist och personlig tränare?

Jag vill höra hur ni tänker kring detta.

Nu har vi kommit till den del där jag började i högstadiet.

Fram till dess hade jag alltid varit i centrum i skolan. Jag var populärast, roligast, alltid med. I den nya skolan var jag en nobody. En nolla. Jag använde inte ens stringtrosor, vilket resten av mänskligheten tydligen gjorde.

Personen som fram till dess varit min bästa vän, började vara mer med en annan tjej i den nya klassen. Jag sökte mig istället till det coola gänget, för jag har alltid velat ha uppmärksamhet, och om det var något vi fick i den gruppen så var det uppmärksamhet. Vi skolkade, tjuvrökte, spelade korkade, hängde ute jämt, ja, gjorde alla dom där dumma grejerna.

Jag fick en ny bästa vän. En tjej som var hysteriskt utseende - besatt. Hon åt frukost, ett mål mat i skolan och sedan åt hon en skål fil på kvällen, med lite viktväktarmüsli till. Hon gjorde sjuka grejer för att gå ner i vikt. Hon var 10 cm kortare än jag var och vägde runt 10 kg mindre än jag gjorde.

Inte var jag fet, men jag var inte heller underviktig. Jag blev glad när någon sade att jag hade gått ner i vikt, men mer var det inte. Jag köpte och åt alla dom där nyttiga grejerna som min tjejkompis åt, men samtidigt tränade jag väldigt mycket, så jag brydde mig inte riktigt om det där.

Jag började gå ut mer och mer, på fester. Killar tyckte att jag hade en snygg kropp och jag var ganska nöjd med den, men jag kände som dom flesta andra att jag skulle vilja gå ner ett par kg eller så.

I nian gick jag upp några kilon, till kanske runt 60. Men jag var väldigt vältränad, så det var i princip bara muskler. Jag var fortfarande inte allt för fixerad vid vikt. Ja, jag var osäker på mig själv, men det gällde mest mitt utseende. Alla sade ju att jag hade snygg kropp, så jag trodde dem.

Gymnasiedelen, när anorexin verkligen tog fart, kommer senare.

Grejen är att jag ska göra ett mindre arbete inom dyslexi, jag har två frågeställningar och skulle behöva tips och hjälp med detta.

Om ni orkar, kan ni inte maila mig? [email protected] ? Gulligaste, bästaste, underbaraste <3

Något jag stör mig på är slöseri. Vad det än handlar om.

Jag hatar att handla för mycket mat, och så ligger den och ruttnar eller så bli man jättestressad och det känns som att man måste äta den bara för att den inte ska ruttna. Jag hatar att köpa kläder eller saker som bara hänger i garderoben / ligger i lådor.

Det finns en ny sak jag stör mig på, och det är människor som skriver om sina "PT":s. Sina personliga tränare. "Haha, min PT har ringt och jagat mig i flera veckor nu, hihi".

Vadfan, betalar man pengar för det så får man väl resa sig ur soffan och anstränga sig lite? Det är sådant slöseri, det är lathet... alla sådana saker jag stör mig på. Betalar man en annan människa för att hjälpa en med sin träning, ska man låta bli att svara då? Korkat.

Såhär ser det ut efter att ha varit borta sju timmar ifrån datorn. Konstigt att jag hinner med mer än att läsa bloggar? Man skulle kunna tro att det enda jag gör är att sitta och läsa bloggar. Jag borde ha Karins jobb...

Jag satt och pratade i telefon med en vän igår, och sitter vi och snackar vikt (tragiskt, ja, men jag ville snoka lite).

JAG: Godis är väl gott, men jag kan inte äta det för jag blir alldeles hyper och kan inte sova och mår jättedåligt.
HON: Sedan blir man ju fet av det också.
JAG: Ja...
HON: Fast man måste unna sig det ibland.
JAG: (lite ledande) Ja, för man vill ju inte bli sjuk... man måste ju kunna äta allt.
HON: Precis! Man måste äta av allt.

Och såväl känner jag henne så att jag vet att hon inte ljuger. Jag har känt henne i över 15 år. Det känns bra.

"Jag log mot min kompis och drog fram en klubba ur godispåsen jag hade i fickan. Min kompis log tillbaka och tog några fler chips ur Estrella - påsen hon precis köpt. Jag öppnade pappret kring klubban och stoppade in den i munnen. Samtidigt sprang det en ekorre över vägen där vi gick, och vi båda brast i skratt åt ekorrens förskrämda min. Min vän och jag krokade arm och började sjunga och svänga med armarna. Vi skrattade lite till och jag kände hur sockret sakta  smälte i min mun. Jag lekte med klubban i munnen en stund och sedan började det bränna i magen. Jag drog ur klubban ur munnen och spände med oroliga ögon blicken i min vän.

'Du...' sade jag.

'Mm...' muttrade hon till svar, med munnen full av chips.

'Berätta inte för min mamma om det här... att vi köpte massa godis och äter det nu.'"

Egentligen är det svårt att säga hur det hela började. Och att det är svårt är ju en sak, men det är också fel att säga att min anorexi har en specifik orsak.

Min uppväxt var varken olycklig eller lycklig. Jag var precis som alla andra. Visst, ibland verkade det som om att alla andras föräldrar brydde sig mer om sina barn än vad mina brydde sig om mig, men det gjorde inget. Jag fick ju vara ifred och göra det jag ville.

Mina föräldar bråkade en hel del. Eller, extremt mycket. Min mamma jobbade i princip dygnet runt, och det gjorde pappa tokig. Hon brukade säga till mig att "det är på grund av dig och din pappa som jag jobbar såhär mycket, för att komma bort från er."

Och det var ungefär mamma i ett nötskal. Dom gånger hon faktiskt var där brydde hon sig inte. En gång, när pappa hade slagit mig för någon korkad anledning, sprang jag uppför trapporna med tårarna strömmande nerför ansiktet. Högst upp möter jag henne, hon har dragit på sig ytterjackan och ska precis gå ut. Hon tittade på mig och vände bort blicken, mumlade något och försvann ut.

Jag var alltid själv när jag var liten. Pappa skrek och gormade mest hela tiden och mamma vände alltid kappan efter vinden när det gällde honom. Om jag fick ändra en sak i min barndom så hade det varit att hon var så otroligt feg. Hon sade aldrig emot honom.

Pappas beteende kom att bli, precis som i många andras fall när det gäller deras pappor, mitt pojkvänsideal. Jag har haft killar som varit otrogna, jag har haft killar som behandlar mig som skit, jag har haft killar som slagit mig... you name it, I have had it. Men det kommer egentligen lite senare i den här berättelsen.

Jag började på dagis, och jag älskade det. Jag märkte ganska fort att om man syntes och hördes så fick man uppmärksamhet, något jag aldrig fick hemma. Jag hade hur mycket kompisar som helst. Jag var rolig, jag var smart, jag var påhittig, jag hade en pappa som alltid hade nyaste bilen och en mamma som alltid gav mig pengar.

Och allt det där fortsatte fram till sexan. Jag var populärast, inte snyggast på något sätt, men jag fick folk att skratta. Alla tyckte om mig.

Det här är ganska kul faktiskt.

Jag brukar alltid läsa alla era kommentarer, ibland fram och tillbaka och upp och ner (ja, men ni förstår vad jag menar i alla fall). Överanalysera.

Och ibland kliar jag mig i huvudet och frågar mig själv: vad fan skriver dom egentligen? Jag förstår ingenting. Är dom korkade?

Och så går jag in och läser inlägget för att kunna se vad ni menar. Och då börjar jag gapskratta åt mig själv. Jag är så himla virrig ibland. Inte undra på att ni tycker att JAG är korkad... jag låter ju som värsta miffot. Stenpuckad. Och stavfel. Ursch. Att ni står ut. Haha. Kram på er <3

Great. Mat, jättemegaångest.

Nu sitter jag och hoppar och far och vet inte var jag ska ta vägen. Hyperaktivitet, någon? Mitt hjärta går i 290, jag är superstressad. Känns som att jag kommer få en panikattack när som helst.

Oh G, jag vill dö.

Vilket underbart väder! Måste bara säga det, så att ni vet varför jag inte sitter här och bloggar.

Nu ska jag äta frukost och njuta av det underbara vädret... kram på er!

Hallå, det här var ju jättesmart. Varför har ingen sagt det tidigare?!

Nu har jag i alla fall precis vaknat (jag vet... tragiskt) och ska äta frukost. Vill bara tipsa om en sak först.

Läkerol Split. I smaken päron/mint. Så SJUKT GODA. Dom smakar helt underbart.
Wild strawberry/mint smakade mest Bamse - tandkräm.

Okay, lite nya förändringar.

First: Följ min blogg med bloglovin. Eller klicka på ikonen under min profibild.
Second: Ska försöka ordna upp litegrann med kategorierna. Det behövs.