My Ana Life

Och som vanligt, mår man bra en dag så tar Hon över med storm.


Nu sitter Hon och kritiskt granskar varje centimeter av allting, dömmer och fnyser, äcklas och hatar.

Varför kan jag inte bara vara stabil? Varför kan jag inte bara må bra?

Okay, det blev ingen smoothie. Sitter just nu med ett glas rött vin framför mig och gör just ingenting...


Intressant fakta, huh? Vad gör ni? Passa på och ställ lite frågor nu när jag ändå inte har något för mig!

"Fan vad trött man blir på dig. Du ljuger så mycket i din blogg, du var inne på facebook i onsdags och skrev glatt. Din kropp är inte ens smal, och jag förstår inte hur du kan skriva att du går utan mat etc etc när din kropp är ett bevis på att du äter (mer än vad du säger)"

Det här är ett påstående som dyker upp ibland.

Vet du, jag tycker synd om sådana som dig. Jag är 175 cm lång och väger 46 kg. Jag pendlar alltså mellan att ha ett bmi på 14 - 15. Det är inte mitt fel att folk stirrar sig blinda på trådsmala modeller och tycker att jag är fetare än dom.

Dagens ideal är att man ska vara extremt smal, och är man det är man tydligen "normal". Att väga på ett normalt BMI gör dig fet.

Det är ju också det här som orsakar anorexi. Hade jag varit svagare än vad jag är hade jag levt på vatten i en vecka efter en sådan här kommentar. Som det är nu tycker jag bara synd om dig.


Det underbaraste är att du tydligen är en av mina vänner på Facebook, eftersom min profil är spärrad för alla andra.

(Och varför skriver jag glada saker på Facebook, det hör ju till frågan om varför jag är anonym. Jag är anonym därför att jag har ett rykte att tänka på. Jag är ingen person som skriver: "åh, idag mår jag SÅ DÅLIGT" offentligt, vilket ni som känner mig borde veta. Jag HATAR när folk tycker synd om mig.)

Förlåt för dålig uppdatering (jag hatar mig själv litegrann för att jag precis skrev sådär).

Igår låg jag i fosterställning exakt hela dagen, med min katt precis bredvid ihoprullad i en liknande ställning. Till slut åkte nappflaskan fram och jag däckade framför Harry Potter.

Låtar just nu:





Varav den sista lyssnas sönder. Nästan. Förutom det faktum att den fortfarande är hel. Eller...

Märks det att jag har ångest? Jag pladdrar alltid när jag har det.



Girl, you fucked up for the last time

Nya Boyie skrev den.

Ni förstår varför jag älskar honom, eller hur?

I need to stop making my bed. I need to stop making bed so neat and organized. My bed can always look better. My bed will never look as good the next bed. And I will never be satisfied with my bed.

I spend my time fixating with its appearance. I spend my time obsessing about making it more comfortable. I dedicate a part of my life analyzing how I can improve it and planning what I want to do in it. My days go by as I Try to correct all the little wrinkles in the sheets, making sure they are sleek as they possibly can be. And fluffing all the pillows to the point that they almost lure you into taking a nap. I live under the pressure of knowing that everything has to be nice and respectable. I make this effort to impress others. I don’t like showing any faults. I want them to know that I only have one bed and I am making the most of it. I take pride in my bed. I make sure anyone who sees my bed is able to say “now that is a well made bed”.

And that’s when I see it. I feel it. It hits me like a brick wall that paralyses me from the waist down. I struggle to grasp the situation which seems to be sucking the air from my lungs as I tumble helplessly to the floor, unable to breathe. I lay there. I lay there staring into a blank space as my mind fights a battle it cannot win.


Anxiety.

Darkness enters. Darkness spreads. It spreads through me like a virus attacks its host. The last remaining light disappears and I am left alone. I am alone in place where no one can reach me. I am alone in a place where I cannot run from. There is no way out. I cant escape. I cant escape this vast and lonely space as it takes me beyond the realms of my reality and own psychic comfort. Panic.


Its coming. I know its coming. I can feel it creeping up my spine. Slowly I can feel it taking control of my every nerve, my every muscle imposing its brute force so it cant be doubted or undermined. It creeps up until it finally consumes my brain. And then I start to fall. Fear.

My brain fights back. It makes stand. It will not go quietly into the night. It will not give up without a fight. I look up and I see my bed. I see my bed for what it is. I see what it has, what it lacks, what it can be and what it never has been. I stare at it. I stare until I can feel my eyes strain. I see my bed now. I see my bed and I that it is empty.

My bed is made. It looks comfortable. It feels comfortable and yet no matter which way I turn I am greeted with nothing more than a wall, for my bed may be neat but it is also empty. My bed is made but I am the only one in it.

I need to stop making my bed. When my bed is made you are never here to see it. I cant take it any more. I have not the strength you seem to possess. I cant stand being away from you and yet I am force to on a daily basis.

I want to believe what you say. I fall aimlessly head over heels when display your affection for me just as fall every time you leave. I don’t understand your reasons but I want to believe they are true, but I cant understand how could ever leave if you felt the way I do.

But just know that my weird mind wonders and my brave heart breaks, I have achieved some milestones but I do make mistakes. I have a lot of faults that are very easy to hate. I see your beauty to which I cannot compare. I look at you in awe and fail to see what I can give, I'm just a average skinny kid who knows that a life without you is one I do not wish to live. I ll love you to the moon, I ll love you to the sun, I ll love you to end just as I loved you when this first begun. So if you can see me for who I am, and who I will become take my hand forever we will be one.

Take my hand and fly away with me, so alone again we will never have to be. Every moment away from you is a moment that I dread, so please come find me. I ll be laying in my Unmade bed.

Jag har nu druckit en massa champagne och firat min pojkväns födelsedag.

En dag, typ idag, önskar jag att jag var icke - anonym, och vill lägga ut massa bilder på mig och min pojkvän.





I Love you, M. <3

Jag har fått ett erbjudande om att delta i det här.

Vad tycker ni? Skulle ni vilja ha möjligheten att ringa upp mig?

Som någon gissade, ja det var London. Och Brit Awards. Och Jay Z:s  efterfest.

Nu tittar vi framåt på helgen. Imorn ska jag fira min pojkväns födelsedag, och eftersom jag vet att han läser det här så kan jag inte säga något om det, men jag lovar att berätta alla detaljer sedan!

(Nu håller jag på att bli som alla dom där irriterande bloggarna som skriver om saker men aldrig berättar något, men håll ut!)

Åh, OMG. Förlåt för fjortisuttrycket, men jag missbrukar inte Hans namn, så därför får det bli den korta versionen som lika gärna kan stå för Omöjligt Magra Greker, Oljiga Massiva Getter, Oändligt Materiella Glitterflickor... ja ni fattar.

Ja, jag babblar! Jag är så himla HÖG på mina framtidsplaner! Om allt sker som det ska tillbringar jag imorgon natt i min favoritstad. Och gör en vidrigt rolig grej. Med nya Boyie.

Åh, hoppas, hoppas, hoppas!!!

Det här är faktiskt väldigt vanligt - jag tror jag har läst någonstans att ungefär 90% av anorektiker övergår till att bli bulimiker.

Jag har själv haft jätteproblem med det här - spelade ingen roll vad jag åt, så fort något näringsrikt åkte ner i magen kom det upp direkt, och magsyran vad så stark att den nästan frätte hål i halsen på mig (jag får rysningar bara jag tänker på det här, det är så obehagligt).

Många anorektiker övergår till att bli bulimiker för att dom får i sig för lite näring. Jag hade en vän som gick ner till 30 kg på en månad, hon åt absolut ingenting. En dag tog det bara slut i hennes hjärna och hon gick till kylskåpet och bara vräkte i sig.

Kroppen har vissa försvarsmekanismer, och om du kommer under en viss gräns så kommer den att säga ifrån. Det gäller att få i sig TILLRÄCKLIGT med kalorier. Jag pratar inte om att överäta, men en skillnad på 300 kalorier kan göra underverk.

Mat som jag äter när jag känner att jag är på väg att hamna i den där fällan igen:

Glass



Yoghurt



All Bran flingor + hälsosam yoghurt (typ Activia, A - fil, osv)



En skål med bär (blåbär, hallon) + fil



Smoothies




Allt tungt och ångestladdat, lagad mat, sur mat så som juice, bröd osv, allt sådant är bara att glömma. Bara saker som är bra för magen och som lugnar ner magsyran.

Sedan kan jag tipsa om sättet dom gjorde på Mando: ät en bestämd mängd mat och gå sedan och lägg dig under varma täcken. Se en film, läs en bok, minst en timme. Under den här tiden får du absolut inte spy, inte under några omständigheter. Det ger kroppen tid att hämta upp näringen och ge dig tillräckligt med kalorier för att inte hetsäta och / eller spy.

En tallrik med yoghurt är inte så farligt om man jämför med allt man kan trycka i sig under en hetsätningsattack.

I fucking hate it.

Fan, nu gör ni så jag sitter och bölar igen. Tårar av glädje, i och för sig.

Jag gick in på bloggmailen och hinner bara läsa ett par mail innan tårarna sprutar. Ni är så fina.


Mamma kom in nyss och gav mig en bit nybakt baguette, med gurka och en skiva ost. Först tänkte jag vägra, men ni är så fina att jag vill kämpa. Kan jag så kan ni! Baguette med smör, salami, brie, here I come!

Ibland får jag sådan ångest att jag knappt kan andas.

Jag missade flera möten i fredags för att jag inte kunde ta mig ut ifrån hemmet. Jag satt och försökte få luft hela dagen: jag var som en fisk på land, kippandes efter luft.

Jag har varit ett vrak i ett par dagar nu, först igår kväll började jag må lite bättre.

Och nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Jag kan inte få min hjärna att tänka mer än ett par tankar åt gången.

När jag ändå inte har något för mig utom att må dåligt så sitter jag och stirrar mig blind på småsaker.

Jag börjar tröttna på denna mörka design. Någon som gör bloggdesigner?

Borstade min katt för en stund sedan. Snacka om hatglädje, hon älskar det men hon visar sig inte på timmar efter "misshandeln".

Nu sitter jag här med superångest och tusen saker att göra. Så många saker att jag bara har ångest inför allt som måste göras.

Jag vet, jag vet... jag hatar mig själv.


Men det gör fortfarande fruktansvärt ont. Så aj. Och blä på dig *lipa*.

Vad är det med sådana här byxor som gör mig helt kollrig av lycka?

Något är det i alla fall, för varje gång jag ser en kille i snickarbrallor (och helst bar överkropp) så börjar mitt hjärta att fladdra.

Va fan?
Ni vet tån bredvid stortån, pekfingertån? Jag har typ stukat den. Och det gör ont.


Och det fanns absolut ingen mening med det här inlägget, jag vill bara ha lite medlidande. För ont gör det, och gör det ont blir jag som en kille - jag har så ont att jag nästan döööör av smärtan.

Nu ska jag återgå till sista avsnittet på säsong fyra av LOST.

Fan, jag blir så förbannad.

Jag har kollat runt på en hel del bloggar nu, mest för att jag inte haft något bättre för mig. OCH FAN I HELVETE vad jag blir förbannad när jag läser.

Folk är så sjukt gulli - gulliga på sina bloggar. Det är så kul när man känner folket i verkligheten och vet hur jävliga dom egentligen är.

Den här gången ska jag inte nämna några namn, men jag kan säga att det är samma som jag störde mig på förra gången.

Mitt ex håller på och terroriserar mig, är det någon som vet hur man gör när man skaffar besöksförbud?

Ett besöksförbud som dessutom innebär att han varken får prata med mig eller NyaBoyie?

Jag kände för att skriva om ett ämne, men kände direkt hur tvivlet greppade tag om mig.
Det enda jag kunde känna var: "varför? Vad är det för mening att skriva något om det?"

Snacka om att vara inne i apati - zonen.

Läste precis på Kissies blogg... är det sant att det finns bloggare där ute som har hoppat av skolan för att BLOGGA?

Jösses, det kan inte ha varit några smartskaft från början. Vem fan är så dum att h*n vill gå runt och bara blogga, utan utbildning eller något? Jisses.

So long suckers, nu ska jag ut och dricka whiskey. Synd att jag ska upp tidigt imorn - det lär inte bli någon sömn för mig.

Äh, I love it. Party like a rockstar....

Lexus LFA.

Jösses. Jag får gåshud. Jag vill ha. Jag MÅSTE ha.

Pappa?

Jag fick en award av fina Linn:

Det som ska göras när man får en award är:

* kopiera awarden från min blogg
* länka personen som du fått den av
* berätta sju saker om dig själv
* välj sju bloggar som du vill ge den till
* länka till dem
* lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award

Sju saker om mig:

1. Jag drömmer mardrömmar varje natt och vaknar kallsvettig.

2. Kärlek och sex är inte samma sak för mig.

3. Jag har fobi för valar. (Ja, det är sant.)

4. Jag är en fake - skrattare. När jag är själv skrattar jag aldrig högt. Brukar knappt le. Så om jag skriver "hahaha", så betyder det inte att jag skrattar.

5. Jag har gått på alla sporter man kan gå på: karate, innebandy, fotboll, pingis, badminton, balett, streetdance, osv.

6. Det elakaste man kan göra mot mig är att ljuga. Säg hellre sanningen, för den kan jag ta, men att ljuga om småsaker får mig att hata dig.

7. Jag har extremt svårt att lita på folk och har bara sagt det till två människor. Varav en av dom har svikit mig.


Sju bloggar jag vill ge en award:

Här har vi ett litet problem... jag hinner inte följa några bloggar. Kom med förslag!

... hur otroligt irriterande det är att prata med människor som "avslutar" ens meningar, eller upprepar dom?

Ex:
JAG: "Ja, jag är så glad att han får gå i en ny hage."
HON: "... gå i en ny hage, mm, ja, jag med."
JAG: "Han har ju gått..."
HON: "... själv, mm, ja."
JAG: "... själv hela tiden..."

Man känner att man nickar och ler som ett spån fastän man vill slå till den andra människan i ansiktet. "Är det du eller jag som pratar?!"

Måste lära mig av mina misstag: ingen nattbloggning för min del.

Jag har en period mellan fem på eftermiddagen till fyra på natten då ångesten är som starkast. Då jag inte kan få ur mig något vettigt utan bara famlar runt i mörkret och hatar alla.


Nu ska jag åka till stallet. Vad har ni för planer idag? Någon som bor i Sthlms - området och vill leka? (Ja, jag är så desperat på mänsklig kontakt.)

"Se inte dig själv som ett offer..."
Yadi yada.

Jag är inget offer. Det är ju det som är så himla sorgligt. Jag är smart, jag är snygg, jag har pengar. Så vart sjutton kommer offerbilden in i det hela?

Fattar ni inte? Jag har ALLT. Jag har exakt ALLT. Framtid, bostad, karriär, pojkvän, vänner, pengar.
Jag är fast i en bana där jag inte ser någon glädje över något. Jag kommer aldrig behöva anstränga mig för något.

Nu gråter jag... igen. Jag har katten bredvid mig, och jag borrar in näsan i hennes päls.

Jag är så besviken. Jag är trött på andra människor som sviker en hela tiden. Det gör så ont.


Nu åker whiskeyn fram. I hate my life

Jag ligger och jäser i min säng, som en jäkla degklump. Jag vill ha kärlek och min pojkväns varma kropp intill mig.

Jag har funderat lite på det där. Alla mina pojkvänner har sagt att jag är himla svår att älska. Det är nog sant. Jag vill ha kärlek, men bara när jag själv vill ha det. Jag vill ha närhet, sex, kärlek, men bara när jag själv vill. Jag tröttnar fort på killar, och jag hatar att dom ska försöka binda in mig. Jag vill ha min frihet, mitt sex, min kärlek, min närhet, på MINA villkor.

Så ja, jag är nog himla svår att älska. Lägg till en deciliter ångest, en kopp manodepressivitet, en liter anorexi...  nej, jag är inte lätt att älska.

Missade dagens psyk - möte. Känns bra, med tanke på hur stabil jag är för tillfället.

Jag sitter och tittar på Lost (och spelar Bubble Town) och försöker samtidigt jobba lite.



Fy fan vilket värdelöst blogginlägg. Jag har absolut inget att säga... det känns som att idag kommer att bli en apati - dag.

Godmorgon.

Det gör ont... ont, ändå in i hjärtat. Smärtan, jag står inte ut, jag kan inte andas, jag kan inte tänka.

Jag vill bara försvinna, lätt som en fjäder, genomskinlig som en skugga, vacker som en ängel.



Det gör så ont.

Varför finns det så mycket smärta i världen?

FAN OCKSÅ! Sluta gråta, Paris! SLUTA gråta!!! Sluta...

Jag får oftast samma frågor av folk som mailar, så jag tänkte sammanställa ett litet inlägg här, med vanliga frågor och svar.

Hur lång är du?
175 - 176 cm.

Hur mycket väger du?
För tillfället runt 46 kg.

Hur drabbades du? Hur gammal var du och vilka tankegångar var det som utvecklade sjukdomen hos dig?
Jag och min psykolog har kommit fram till att det började ungefär vid 13 års ålder MEN att tankegångarna alltid har funnits där. Det var många faktorer som påverkade att jag blev sjuk, bland annat:

1. Min pappa var träningsnarkoman/äta - nyttigt - narkoman.
2. Min mamma gick ner en väldig massa i vikt när jag var yngre.
3. Jag har aldrig känt mig älskad eller omtyckt.
4. Jag har bara känt att jag har dugit när jag har presterat - varit bäst.
5. Jag har extremt höga standards, mål osv för mig själv.
6. Jag har i princip bara haft dåliga förhållanden, som har brutit ner mig ännu mer.
7. Jag har i hela mitt liv varit uppvuxen i en värld där utseende betyder allt (även om detta är en liten del av det hela har det ändå bidragit. Jag lovar, det är inte kul att vilja glufsa i sig en McFeast medan resten av ens vänner sitter på Sturehof och surplar champagne och petar lite i deras skaldjursplatå.)
 

Hur har dina anhöriga drabbats av din sjukdom?
Jag har drivit dom ifrån mig. Jag har skadat dom, hatat dom, skrikit åt dom, slagit dom, ljugit för dom, stulit från dom. Lurat dom på så många sätt. Sårat dom på ännu fler.

Vad var det som fick dig att söka behandling? Blev du tvingad eller sökte du dig dit frivilligt?
"Tvingad". Och tvingad.

Vad fick du för bemötande på de behandlingshem du varit på? Tycker du att du fått en bra behandling och hur har du svarat på den?
Psyk var inte kul. Massa blekfeta människor med död blick och tysta psykologer som nickar åt en. Det var hemskt.
Mando var lite bättre - mest för att man fick så mycket stöd av alla ätstörda runtomkring sig. En del av sjuksystrarna där var helt okay också. Behandlarna var - enligt min uppfattning - inte bra. Det behandlade en som ett litet barn.

Vad finns det för allmänna attityder mot ätstörningar?
Att vi är korkade. Att vi gör det för att vi är utseendefixerade. Att vi kollar på modeller och tänker "åååh, så vill jag också se ut...". Det funkar inte riktigt så.

Jag HATAR min kropp. Jag hatar den av hela mitt hjärta. Jag kan aldrig förlåta den för det den har hamnat i, och vad den har gjort mot mig, och hur svag den är. Det har inget att göra med hur Heidi Klum ser ut.

Tror du att jag har någon slags ätstörning, eller att jag helt enkelt bara är rädd för att gå upp i vikt, och att det inte är så farligt?
Lyssna nu på mig. Så länge du har ÅNGEST över mat, rädsla över att gå upp i vikt, försöker träna bort maten / spy upp maten, funderingar kring mat, ångest över din kropp, eller tar det här med bantning för långt, undviker vissa typer av mat, undviker olika tillfällen så som släktträffar, tjejmiddagar, bio, fester, alkohol osv för att det kan innebära mat, då är svaret JA, du har en ätstörning. Sök dig till Capio, Mando, SCÄS, BUP, vuxenpsyk, ungdomsmottagningen eller en privatpsykolog för att göra en ätutredning och vad du kan göra för att förebygga framtida bekymmer.

Iris, du skickade ett mail till mig. Jag vill bara säga: varsågod. Och TACK.

Tack för att ni orkar skicka mail och berätta om hur mycket mitt bloggande betyder för er - det betyder SÅ mycket för mig.

KÄRLEK <3

Ja.. hihi. Jag var på efterfesten på Berns med Wolfmother.

Han var riktigt gullig. Men det här med att suga på hakan fattade jag inte. Kanske var det en "jag - tycker - om - dig" - grej.

Han har en tjej han älskar. Och jag har en kille som jag älskar. Så var det med det. Inget hände.

Någon som gillar Wolfmother här?

---

Update: Någon som såg dom igår på Berns?

Men för i h*lvete. Skärp er, på riktigt.

Många av er förstod vad jag menade i inläggen längre ner. Men för er som fortfarande är så tröga och inte förstår ska jag göra det i punktform:

1.) Det ÄR synd om gatubarnen i Afrika.

2.) Det är INTE synd om min tjejkompis som inte hade något att sätta på sig i fredags och därför ville "ta liiiiivet av sig".


Lär dig läsa innan du kommenterar. För att utveckla det hela så att ni förstår: det är synd om folk som blir våldtagna framför sina familjer och sen blir tvingade att skjuta ihjäl sin lillebror. Det är synd om unga pojkar som måste prostituera sig för att försörja sin familj.

Men kom fan inte och säg att det är synd om dig för att du inte har en pojkvän, för ärligt talat, om du tycker synd om dig själv för det... det finns viktigare saker i livet än att ha en pojkvän.