Ensam i min fasa
Jag är ensam. Ensam här och i världen. Ensam i mitt hjärta och ensam i min hjärna. Ensam överallt, alltid, och har varit så länge jag kan minnas. Ensam med min familj, ensam med mina vänner, ensam i ett rum fullt av folk. Ensam när jag vaknar, ensam genom varje förfärlig dag, ensam när jag äntligen möter mörkret. Jag är ensam i min fasa. Ensam i min fasa.
Jag vill inte vara ensam. Jag har aldrig velat vara ensam. Jag hatar det. Jag hatar att jag inte har någon att ringa, jag hatar att jag inte har någon som kan hålla min hand, krama mig, säga att allting kommer att bli bra. Jag hatar att jag inte har någon att dela mina drömmar och förhoppningar med, jag hatar att jag inte längre har några drömmar och förhoppningar.
Jag hatar att när jag skriker, och jävlar vad jag skriker, skriker jag ut i tomheten. Jag hatar att det inte finns någon som hör mina skrik och ingen som kan hjälpa mig att lära mig att sluta skrika.
Jag hatar att det jag har vänt mig till i min ensamhet håller på att döda mig, redan har dödat mig eller kommer att döda mig snart. Jag hatar att jag kommer att dö ensam. Jag kommer dö ensam i min fasa.
/ Tusen små bitar, James Frey
grymt bra bok det där..
jag hoppas att du själv kommer att må bättre.. jag är säker på att du kommer lyckas för du är stark !
det finns många som läser din blogg och som tror på dig. däribland jag.. du känner inte mig men jag har skrivit lite kommentarer då och då. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du kommer finna din styrka.. du klarar det tjejen.
ÄLSKAr den boken och den efter den. Den har varit mitt stöd genom mina ångestperioder och han har på något sätt gett mig stöd att lägga ner drogerna. Älskar James frey. Alla som har eller haft allvarliga psykiska problem kan relatera starkt till allt han skriver och man måste fan beundra hans ärlighet och styrka. Läs min vän leonard om du inte har gjort det redan (uppföljaren menar jag)
Jätte vackert och så sjukt obehagligt att man kan känna igen sig. Det är nog det värsta med texten, att jag känner igen mig. Hur fan gör man för att bli av med det? En fråga som har funnits i mig sen jag var liten...
Hoppas du har fått en bra dag! Kramen!
Vackert. Mycket vackert. Jag tror alla kan, på ett eller annat vis känna igen sig. Jag förstår att även du gör det. Jag skulle bara vilja hålla din hand och säga att allt kommer bli bra. Det kommer bli bra vännen! Det är bara en jävla kamp dit, och den ska på du och jag och jäkligt många andra klara <3
Mycket vackert skrivet!
Kämpa på nu. Du kommer klara det här, du måste tro det. Du är inte ensam!
Vackert, tyvärr alltför träffande för mig själv också. Har i alla fall börjat förstå att jag inte är ensam om att vara ensam. Vi är många, om vi bara kan nå varandra. Vem var det som skrev att vi alla är änglar med bara en vinge, och att vi behöver varandra för att kunna flyga?
GE INTE UPP!!!!
Har du hört låten creep med radiohead? Kom att tänka på dig nyss när jag hörde den låten..
:(
Känner igen mig precis, man känner sig så ensam. Men man är aldrig "ensam", det finns alltid någon där för dig, oavsätt om du vet det eller inte.
Jag befinner mig i samma helvete som du...
Det är bara att kämpa på tjejen! Tänk på allt roligt du kommer få göra.
Have you ever been in a room full of people, screaming on the top of ypu lungs and nobody hears you?
jag önskar mer än något annat att mina föräldrar ska se mig. du vet, VERKLIGEN se mig. jag satt vid fönstret idag och grät och bad min pappa att stanna i 2 veckor, jag bad honom att stanna för min skull. men han åker ändå. sen ritade jag på ett papper, för att han kanske skulle läsa vad jag skrev. jag skrev "i hate myself and i want to die" och han läste men sa inget. jag tog en kaka och då sa mamma "för din del räcker det gott och väl med att du bara äter middag" trots hon vet om min komplicerade relation till mat och vikt.
jag vet att folk brukar säga "jag förstår", fast dom kanske inte gör det egentligen. men jag vill att du ska veta att jag gör det, på riktigt alltså.
den boken, den verkligen.. skär in sig i hjärtat. hur kan en bok vara så bra?
Det är sjukt.
jag vill bara ge dig en kram
Hej AnnaP
Jag hoppas att du förstår att du aldrig är ensam. Du pratar om att ingen var där för dig när du kände dig nere. Eftersom jag inte känner dig så kan jag varken hålla med eller säga emot. Det jag kan säga är att du har hjälpt mig att få förstående för ana.
Min närmsta vän går igenom samma sak och jag har alltid känt mig hopplös inför hennes hopplöshet. Men du har hjälp mig att förstå och därmed hjälpt henne att må bättre!
Jag vill tacka dig för din blogg och för att du vågar berätta om dina känslor och hjälpa andra att kämpa!
Kram MB
Vet hur det är! Tog slut med min pojkvän sen två år tillbaka i lördags. Då menar jag slut på ritkigt inget skämt liksom.. så känner hur mia/ana börjar krypa fram igen nu när jag är ensam, när ingen ser eller märker. Det känns så otroligt jopbbigt och jag vet inte var jag ska göra av mig själv.
Men andra klarar det så jag ska försöka jag med, Vi förtjänar att vara lyckliga!!
oj. det är precis hur jag känner, precis hur jag känner. Jag svär. fyfan.
lycka till med allting anna
<3
Hur mycket har du gått ner under det år du bloggat... enligt din matdagbok borde du typ inte längre vara vid liv, eller har du ätardagar som du inte redovisar?
tack så mycke alltid kul med en komplimang :)
det är sant i det du säger om att inte överdriva fokuset på vad man äter för då går det nog lätt över till att all mat blir ond.
det hugger i hjärtat när du beskriver din ensamhet och smärta, hoppas det löser sig med BoyF och att du får fler "räkk okey dagar" på mando
kramar!
Anna, GE INTE UPP. I recognize the feeling, och allt BLIT bättre, även om det inte verkar så nu! DO NOT GIVE UP!
ge inte upp..skriv positiva saker istället för negativa..du dras ner i träsket mer annars..
älskar boken, så mycket.
kämpa på anna
EXAKT så känner jag, blää :(
Jag känner också igen mig, men vet ni vad det fantastiska är? Det kanske låter dumt, men vi är ju faktiskt aldrig ensamma...titta bara på alla som har skrivit här...vi har ju varandra...så vi kanske kan vara ensamma fysiskt, men mentalt så kan vi se att det finns andra i samma situation och att det finns en massa människor som älskar oss och som tycker om oss...Det viktiga är att kämpa, och jävlar vad man kan få kämpa ibland, men att inte ge upp fast allt känns motigt och tufft är att visa verklig styrka....och KOM IHÅG - DU ÄR INTE ENSAM!!!
Ta det lungt och föreställ dig att det faktiskt suger att bara vara med omgivningen och ingen att prata med på riktigt om allt det man tänker och har uppfattningar om. Om du vill ha någon att prata med så är det bara att maila mig. Annars är det bara att hålla i sig och ge uttryck till människor man faktiskt möter och sen får man se om dom är något att ha! Fysisk kontakt är verkligen kärlek. Kroppar som möts och ord som kommer nästan automatiskt.!jag skulle spricka om man inte hade nån som ville ge en kärlek, nån som man verkligen ville ha.Men så är livet, annars kontakta det spirituella förbindelsenätet du når med dina tankar och öppna nån eller några dörrar till möte eller bara för att ha mysigt, och på så sätt kan du komma dom personerna närmare och till slut möts ni i verkligheten. Bra, va! Betänk på någotsånär vilka du vill ska beröra ditt sinne och din kropp, för annars blir det tamefan krig mot dom.Börja med att höra vad du kan få ut av det du har omkring dig och samtala med saker o så så oftast får du mycket bra svar som du verkligen kommer att gilla! Nåväl, lycka till med din röst och försök tänk mera kärleksfullt så har du många du kan välja mellan och då blir du till slut lycklig, sådär när det verkligen matchar. Mvh CHristoffer T.