Frågor och Svar
Fick lite frågor från DPYKM och Cissi, som jag tänkte att jag kan svara på.
Hur går det med utbildningen?
Jag börjar snart skolan. Vill inte säga för exakt, för då blir det ju så enkelt för er att ta reda på vem jag är, hehe.
Hur går det med hästarna?
Det går bra faktiskt! Min äldsta häst är min bästa vän just nu, en av dom fasta punkterna i mitt liv och det enda som ger mig riktig glädje just nu.
Hur går det med maten?
Inte alls speciellt bra. Jag har inget måttband och jag har ingen våg, men jag kan känna att jag har gått ner i vikt, eftersom det bara snurrar i huvudet och jag känner mig kraftlös. Sedan har jag dubbelt så mycket ångest som vanligt, det brukar betyda att jag har gått ner i vikt.
Vad brukar du äta?
Just nu äter jag ganska mycket, men jag rör mycket mer på mig, vilket betyder att jag ändå går ner i vikt. Jag har lättast för att äta flytande föda.
Hur går det med näringsdryckerna?
Jag dricker fortfarande näringsdrycker när jag orkar, eller när jag har superångest och inte orkar äta lagad mat. Jag har verkligen problem med att äta lagad, varm mat.
Hur går det med Boyfriend? Har ni slutat ha kontakt?
Vi ska försöka vara tillsammans, men vi måste vara ifrån varandra mer. Man tröttnar på varandra om man är tillsammans 24/7, och man går varandra på nerverna. Man måste se till att dom gånger man ses är positiva och fyllda av roliga aktiviter. Vi måste lära oss att inte vara så svartsjuka och att vara två individer med olika intressen, och inte förväxla ett kärleksförhållande med ett vänskapsförhållande... om ni förstår vad jag menar med det.
Hur gick det med tvångsinläggningen?
Jag var där några dagar (en vecka? Minns inte riktigt), men sedan fick jag panik och tvingade mina föräldrar att göra något åt saken. Jag grät och lovade massa saker som jag knappt kommer ihåg och sedan fick mina föräldrar prata med överläkaren. Jag hatar att det är så lätt att manipulera folk om man verkligen vill.
Snacka om att det är en extremt negativ cirkel.
Du får ångest "jag är tjock" och går ner i vikt. Får ännu mer ångest "måste gå ner mer" och går ner mer i vikt. Får ÄNNU mer ångest och det slutar med att du svälter dig själv så extremt att du kollapsar...
Du skriver att du har svårt för varm, lagad mat. Är det så illa att du inte klarar av det alls och får ångest eller går det i små mängder? För då har du ju något att jobba med, att vänja dig vid (till en början) små portioner hemlagad mat. Du vet själv att du blir stark av att göra framsteg! :)
(Förresten så är det jätte sött av dig att länka till min blogg ^^)
Snälla sök hjälp! Oss kan du inte manipulera!
Snälla! Kämpa! Du måste försöka klara det här! :)
hei
kan jeg stille deg et spørsmål? når man har flyttet inn i et kollektiv, med folk man ikke kjenner. hvor godt tror du de legger merke til spisevanene mine?? jeg er redd, vil ikke at de skal se det jævla kaninforet jeg spiser til middag. etter at jeg begynnte å få et psyko forhold til mat vet jeg ikke lenger hvor mye folk legger merke til om man spiser normalt eller ikke. forrige stedet jeg bodde satt jeg på rommet mitt og hørte at noen der ute komenterte at jeg ikke spiste liksom. fikk så sinnsykt gråteanfall. hvor mye skal til for at de legger merke til det tror du??
vet ikke hvorfor jeg spør deg om akurat dette, men du virker fornuftig og så liker jeg så godt å lese bloggen din, klem :)
Okej. Så.. Varför äter du inte bara?
Säg inte att du inte "kan". Att "stå emot" det biologiska behov vi (självklart, och vilket till och med en treåring förstår) har är betydligt jobbigare än att bara ge efter och äta, så vad hindrar dig?
Du VET att det är dåligt för dig att inte äta, att då inte göra det kan väl endast beskrivas som korkat?
Att folk är överviktiga är en helt annan sak. Mat är gott, det vet alla människor.
Att äta för mycket är, precis som att äta för lite, också dåligt för en, men det kan alla relatera till. Det är naturligt att vilja har mer av något som man gillar.
Kanske finner du detta okänsligt. Men jag vill verkligen, verkligen ha svar på en fråga jag alltid undrat;
VARFÖR äter ni inte bara?
Och du vill säkert enlighten me!
hoppas det går bättre med maten och att du finner livsglädje:)
Du borde ha Marilyn Monroe som dagens förebild nångång =) stay strong.
varför länkade du till en pro ana-blogg?...
Jag blir så GALEN på alla som bara säger "Varför äter du inte bara?".
Om det vore så enkelt så skulle sjukdomen aldrig utvecklas hos en person från första början.
Det handlar om kontroll, ångest, trygghet (i benkotor, vitnedgång mm.). Man identifierar sig med sjukdomen det blir allt man är. Det blir ens grund och utifrån den anorektiska grunden kan man vara någon annan.
Om den grunden rycks ifrån en, vad har man då? Man har ju bara anorexian. Allt rasar... Även om anorexian är ett helvete så är det värre att försöka ta sig ur den.
Man blir påmind varje dag om hur fet man är och hur lite man förtjänar att leva.
Går det verkligen att överklaga LPT?
MÅSTE bara kommentera Fia J´s kommentar...
Det är inte bara att äta när man har anorexia pga att hjärnan spelar ett spratt man får tvångtankar och ångest..
Du skriver att du fattar dem som är överviktiga men e ju knäpp allvarligt det förstår du enbart för att du själv gillar mat..
Men att äta sjukligt stora mängder mat är ju minst lika kontigt dem äter inte heller för att det är GOTT utan för att dämpa ångest och för att dem mår bra när dem äter men inte när dem slutar!
Jag har själv haft anorexia och det är inte lätt det är inte bara att äta man blir helt fixerad och får spykänslor och mår dåligt!