A mothers love
Jag vet att den här bloggen verkar vara ett enda stort klagomål på min mamma... men allvarligt, låter den här situationen normal för er?:
Jag har varit ute hela dagen, inte ätit och knappt druckit något. Jag kommer innanför dörren nu, lite innan nio. Och möter min mamma som ockuperar köket och fräser åt mig och ger mig jordens elakaste blickar, som vanligt. Jag verkligen hatar dom blickarna, det är som att jag är ful och tjock och äcklig i hennes ögon.
Så nu sitter jag här, vrålhungrig men jag vågar inte gå till köket för där sitter mamma med sina kommentarer och blickar. Hon tycker att jag är äcklig, och äckliga barn får inte äta.
då får visst äta! hon borde inte låta sitt dåliga humör gå ut över dig. och innerst inne kanske det handlar om att hon är orolig för dig? föräldrar har svårt ibland att erkänna sina brister.
japp, full normalt för mig med, jag skolkar,gråter och klipper mig i armarna pga henne
Jag tror inte din mamma tänker så.. Jag tror snarare hon är så rädd att förlora dig så hon inte vet vad hon ska göra/hur hon ska bete sig. Så råkar det bli såhär.
Jag känner inte din mamma eller nåt så jag vet inte, men jag skulle tro att det är dina hjärnspöken som säger att hon tycker att du är äcklig. Hon tycker inte det!
Jag tror att du är för sjuk för att inse att din mamma är orolig över dig och att de där blickarna inte är så elaka som du ser dem. Take care!
Din mamma är inte bara mamma - hon är en vuxen människa oxå. Vilket du oxå är. Prata med henne, skäll på henne, vad som helst för att få en dialog. Ens föräldrar må vara skitstövlar eller bullmammor. Det bestämmer man inte själv. Men DU kan GÖRA något åt saken. Inte tycka synd om dig själv - utmana din morsa. Säg hur du känner. Vänder hon dig ryggen, har du i alla fall gjort ett försök. Ta då dina saker, ditt vuxna arsle o flytta hemifrån. Med kärlek; Simone
det är inte upp till din mamma om du inte käkat eller druckit något på hela dagen.
hur gammal är du egentligen? di kan stoppa saker i munnen själv eller hur?
hela den här situationen är helt och hållet något skapat av din anorexi. öppna ögonen människa. du letar efter skäl till att tycka synd om dig själv och känna dig hatad för att slippa äta hela tiden.
en fullt frisk 18 år gammal tjej äter frukost lunch och middag, kommer hem och bryr sig inte om köket.
men ditt liv kretsar kring köket, du är där hela tiden varje sekund och varje minut även om du inte äter något och du kan fortsätta ditt liv på samma sätt om du vill. fullkomligt besatt av något du hatälskar. mat. sä jävla onödigt.
Varför är du hos henne då? :( Eller hon hos dig? Jag förstår dock att man inte alltid vill vara ensam.. Men om det bara får dig att må värre.. ?
kram
känner igen det med mamma där du...jag flyttade när jag va 17år till en idiot kille men det va fan bättre en hennes sjuka psyke elaka blickar och komentarer...
hej
ufff jag tycker synd om dej stakare , min mamma tvingar mej nästan att äta hon är helt tvärt om , hom säger att jag är benig mager och ser ut som en speta,,, bra blir det nog för dej
Men gud det låter ju helt sjukt! Kan du inte flytta därifrån? Det låter som att du skulle må bättre av det..
(Användarnamn och lösen till min blogg: Marias)