Vi är inte ensamma!
Jag vill verkligen poängtera en sak för er alla där ute som känner er ensamma om att känna som ni gör:
NI ÄR INTE ENSAMMA. Det finns någon annan som känner som du.
Använd gärna den här bloggen som ett forum, I really don't mind. Kasta skit fram och tillbaka, hit och dit, fråga varandra saker. Jag önskar att jag visste hur man gjorde ett forum, för om jag skulle kunna det skulle jag göra det och så skulle vi hjälpa varandra.
Men nu vet jag inte det. Så nu använder vi den här bloggen som ett forum. Känn inga hämningar. Ingen vet vem du är här. Här kan vi alla vara anonyma.
guvad underbar människa du gör:O
det är som att du ger ditt enda ställe du kan vara dig själv på till att göra det ett ställe t.o.m. för andra.
Jag tror att många respekterar dig nu:)
det avr underbart gjort du!
Ok så är jag den enda som känner att jag aldrig duger? Never ever...
Fan vad skönt att få skriva av sig. Jag vill vara smaaaal...känner mig just nu som en fet kossa. Jag vill inte gå upp i vikt, men vet att jag måste. Varför måste det vara såhär. Jag vill vara liten, skör och smal igen. Då var jag bra på något. Nu är jag bara dålig på allt. Jag vill vara bäst på att vara smal, för det är något jag kan. Funderar varje dag på hur jag ska bli smalare igen, men känner pressen från andra att äta och gå upp i vikt. Är det någon som känner igen sig? JAg vet att jag inte är stor eller fet, men känslan säger mig att jag är en elefant...fan vad jag hatar det här.
jag är trött, jag är less. i utsidan vill jag dö, men i insidan vill jag egentligen bli räddad. jag känner mig så oälskad, allt jag känner från andra är hat. jag vet inte varför jag försätter med svält eller med att spy. på ett konstigt sätt gillar jag känslan över att ha makt över min kropp. jag är sjuk i huvudet.
jag älskar din blogg och allting du skriver. du verkar vara en sån himla fin människa.
hej paris, en fråga som jag har tänkt på länge, varför hatar modeller kolsyrat vatten? det är ju inga kalorier i det?
DET FINNS INGEN PÅ DENNA JORD SOM JAG HATAR MER ÄN MIG SJÄLV!
jag har suttit i flera timmar nu och läst igenom i princip hela din blogg. Jag är så facinerad av dig och bryter snart ut i gråt för att jag vill lära känna dig, hjälpa dig och bara krama om dig. Jag är 175 och väger ca 54 kg, om någon säger att de väger så mycket skulle jag tyckt et låtit lite, men jag tycker att jag väger ganska mycket. hej träning. Utegångsförbud har jag också, för att jag kom hem försent igår och inte hört av mig, hehe oops.
Jag känner ett sånt hat mot min mamma, most of the time. Jag vill bara ta flyget upp till sthlm och flytta in hos dig och kämpa vid din sida. Du verkar vara en sådan underbar person och även om du är ganska kritisk till livet osv osv. tycker jag ändå att du har en sådan skööön inställning! vettig kommentar, men vad ska man göra när man sitter hemma en lördagkväll? du kan maila mig eller vad som helst anytime. om du bara behöver skriva av dig. Det kan vara skönt att få allting sagt till någon nån gång, även fast det är en total stranger.
massa varma kramar. TEAM PARIS
Jag vill inte bli frisk, jag vill inte bli frisk, jag vill inte bli frisk! Allt jag vill är att bli smal, jag har aldrig bett om något annat, bara att få bli den jag vill bli. Jag vill bli supersmal, men jag hatar att gråta. Varje dag slutar eller börjar i tårar, jag hatar det. SOM jag kämpat, och kämpar med att bli smal, så förstör mina föräldrar och nära det i en enda sekund. Dem ger mig mat och det tvingar mig att äta den. Jag orkar inte en dag till, jag orkar inte en dag till i mina krossade drömmar och mitt krossade arbete. Men jag kan inte heller lämna jorden. Jag är allt mamma har, hon har sagt det själv, försvinner jag tar hon livet av sig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Går jag upp vikt blir jag ledsen, går jag ner i vikt blir hon ledsen. Näe, ledsen är ett dåligt ord, världen rasar är en bättre beskrivelse. När världen rasat måste man bygga upp den igen, vilket innebär fler tårar och mer arbete. Jag ORKAR inte med det. Inte en gång till, en gång till och en gång till. Det är för mycket begärt utav ett ynkligt litet barn. Allt jag vll är att bli smal, varför kan jag inte få uppfylla min dröm? Jag har det nära men alla drar mig bakåt, klämrar sig fast vid mina fötter, gör allt dem kan för att se till att jag inte ens kommer nära min dörr mot drömamrnas värld.
Jag vill inte bli frisk, jag vill inte bli frisk, jag vill inte bli frisk! Allt jag vill är att bli smal, jag har aldrig bett om något annat, bara att få bli den jag vill bli. Jag vill bli supersmal, men jag hatar att gråta. Varje dag slutar eller börjar i tårar, jag hatar det. SOM jag kämpat, och kämpar med att bli smal, så förstör mina föräldrar och nära det i en enda sekund. Dem ger mig mat och det tvingar mig att äta den. Jag orkar inte en dag till, jag orkar inte en dag till i mina krossade drömmar och mitt krossade arbete. Men jag kan inte heller lämna jorden. Jag är allt mamma har, hon har sagt det själv, försvinner jag tar hon livet av sig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Går jag upp vikt blir jag ledsen, går jag ner i vikt blir hon ledsen. Näe, ledsen är ett dåligt ord, världen rasar är en bättre beskrivelse. När världen rasat måste man bygga upp den igen, vilket innebär fler tårar och mer arbete. Jag ORKAR inte med det. Inte en gång till, en gång till och en gång till. Det är för mycket begärt utav ett ynkligt litet barn. Allt jag vll är att bli smal, varför kan jag inte få uppfylla min dröm? Jag har det nära men alla drar mig bakåt, klämrar sig fast vid mina fötter, gör allt dem kan för att se till att jag inte ens kommer nära min dörr mot drömamrnas värld.
Hej, jag tycker att du verkar vara en vacker människa, då menar jag själsligt vacker. Du har så mycket som andra inte har ta vara på det, jag har varit där du är, jag ramlar ibland tillbaka i gamla spår men jag försöker och jag vet hur svårt det är. Men du är speciell, ingen människa är den andra lik och du gör världen lite finare. Tänk på det, du är stark annars skulle du inte vara här.
Hoppas att jag kan få dig att känna dig lite mindre ensam.
Massa kramar
Jag önskar någon visste vem jag var.
fan vad gott med chokladpuddig! du borde prova nån gång
Många av er kommer bli chockade när jag berättar dethär. JAg är 20år. oskuld aldrig haft pojkvän aldrig kysst en kille eller något sådant. Jag har bara gått i tjejklasser i hela mitt liv, varit ensamvarg och känner mig bekäm med endast mina tjejkompisar (har inga killkompisar) Känner mig ensamast i världen. En av mina jobbarkompisar blev helt STÄLLD när hon fick veta att jag aldrig haft ses utan kondom (hon skulle bara veta att jag aldrig gjort det överhuvud taget)
NÄR skall jag träffa människor? Antagligen efter detta året då jag börjar en ny utbildning eller nått. Jag har gått upp i vikt och har fått fula bristningar på rimpa, lår och lite på brösten. Jag måste gå ned 15kg, få bort bristningarna och färga håret ljust igen. Jag vill tillbaks till mitt liv och till migsjälv. Detta är inte mig.
Om du känner för att prata med någon som känner detsamma som du: [email protected]
Eller så kan du kika in på bloggen, du är aldrig ensam!
Kramar Mia
http://www.improveme.se/magazine/2094.
http://www.improveme.se/magazine/2096. ..
Vi är inte ensamma. Will never be, det finns så många som känner som jag, som DU. Nu ska vi ta oss igenom det här. Vi ska kunna vakna upp utan den där ångesten vi får när vi blickar ned på våra kroppar som vi anser är för fläskiga eller rentav mulliga.
Vi ska kämpa EMOT det här och inse skönheten i livet och det värdefulla som vi varje morgon går till mötes. Ljusstrimmor genom fönsterrutan ska inge tillräckligt med hopp för att vi ska kämpa oss IGENOM det, vi har fått gåvan att vara vid liv och uppleva det. Och nu är det dags att vi gör det till det fullaste. Då menar jag till det FULLASTE.
Glädjen ska lysa i våra ögon, ansiktet ska sprudla av hälsa och av lycka. Genom innerlig lycka kommer ytterlig skönhet. Ingen kan ta det ifrån dig. Ingen. Hur mycket vi än hatar den som tvångsmatar oss (inom familjen) eller vår omgivning som oavbrutet hackar på oss så är det dem som vi innerst inne alltid kan lita på. Eller hur mycket innerst inne vi än känner oss förråda av dem i den närmaste kretsen, familjen, eftersom de är upptagna av sitt och inte upptäcker eller inser den omedvetna ätstörningen som smyger sig inpå skinnet på oss så ska vi KÄMPA för, ja, vem då? OSS. Det njutningsfulla livet vi all rätt har att uppleva och känna vid.
Du som läser det här och tänker att det inte är något du ska ta åt dig av eftersom just DU absolut inte lider av någon ätstörning, utan endast vill bli lite smalare, så ber jag dig att tänka om.. Snälla, hur många gånger jag har gråtit över min egen hopplöshet, över min förlägenhet när jag ser bilder på barn och människor ifrån U-länderna som kämpar för sitt liv pga mat- och/eller vattenbrist.. och så tycker jag att jag är för tjock eftersom underhudsfettet endast är lite påtagligt.
De allra vackraste människorna är de som har lyster om sig, som har insett gåvan med att vara vid liv och inte räknar kalorierna till varenda måltid de äter. ÄLSKA själen din, låt den inte våndas. Vad har vi gjort som gör att vår själ, vårt inre liv förtjänar sådant psykiskt misshandel? krama om dig själv, livet är alltför kort för att vi ska kunna gräma oss över vikten. Upplev livet, upplev kärleken. Även om du tycker att du inte är i behov av eller inte förtjänar att uppleva någon lycka på grund av din fulhet eller ditt självhat så tar du fel. Lyckan ligger just runt hörnet, ansträng dig bara att gå de extra stegen. I rätt riktning. Jag tror på oss alla.. tro du med<3
och bloggägaren, jag tror absolut på dig. Ta snälla åt dig av min dåligt uppmanande text, du är så nära ljuset! Ta er bara tid till att känna vid det, låt er omringas och andas in den positivitet som väntar på att vi ska upptäcka den..
Jag glömde att påpeka något.. Det du missförstås över, Paris, det du alltid har råkat ut för, missförstånden, besvikelserna i din umgägeskrets och händelserna och vanorna du råkat ut för och därmed fastnat i.. det du saknar, den kärleken som får dig att känna dig hel, uppskattad och viktig i den här för oss kalla världen.. vissa människor uppelever inte ens så mycket under sin livstid. Medan vissa gör det. Orättvisa är en del av vår rättvisesträvande, men hycklande, värld. Du är en fantastisk människa kan jag säga genom bara syftet med din blogg, jag anar en stark vilja och envishet i din själ, samt en koppling mellan själen och din kropp i allmänhet genom din styrka. För du är stark, det läser man mellan raderna på dina inlägg. Din ironi och sarkasm, dina råa skämt som egentligen är på gravfullaste allvar och på snudd i ängslan, i sorgsenhet. Life's worth fighting for, even though u right now have noone beside you.. INGET i världen stoppar dig från att få den kärleken, ömheten, uppskattningen och ljuvligheten i relationer som fattas/fattades i din barndom. Du har äran att få den skatten i livet och låt dig INTE tryckas ned på grund av att du vart miste om den i dina tidiga år. Vissa får finansiell trygghet medan andra barn upplever säkerheten i sina föräldrars tillgivenhet. men DU ska få uppleva all kärlek i världen, du ska andas in morgondagen och känna dig fullständigt vid liv. jag TROR på dig, på er alla. du är så unik och fantastisk. När jag satt på ätstörningsenheten och de uttryckte sig som så att jag kanske var i brist på emotionell mogenhet eftersom jag inte yttrade mig om mina känslor framför psykologen, så insåg jag hur mycket vi människor uppfattas. Det krävs ett en enda liten negativ påpekning eller ögonblick för att hundra positiva framsteg ska raseras inom loppet av en sekund. vi har OSS själva, upplev DIN lycka och fläta den samman med din själ. Du kommer älska livet när kroppen din och ditt inre väsen är i klang. Hur mycket smärta vi människor än åsamkar varandra och hur deprimerad jag än varit så har jag en glödande eld inom mig som rentav skriker på att vi ska kämpa och att livet är så mycket mer än vad vi ser det som. vi ska kämpa! har man tro så har man vilja.
mitt liv: ångest, psykoser, deprission, en pappa som kmr dö snart av sin alkholism, en mamma som jobbar skitmkt, jag har haft en skum uppväxt med övergrepp osv...
nån som känner likadant?
tänkte väl det...
Liene: :) jag hoppas att folk respekterar mig. Respekt och tillit och pålitighet är det finaste som kan finnas hos en annan människa.
D: Nej. Så känner jag hela tiden. Är mamam arg, då duger jag inte. Får jag inte alla rätt på alla prov, då duger jag inte. Har jag inte smink och rätt kläder duger jag inte. Är jag inte omtyckt så duger jag inte. Jag duger ingenting till, vem ska vilja ha mig och vem skulle vilja stå ut med någon som mig? Jag är ju totalt värdelös på allt.
Minna: Det är sjukdomen anorexi som pratar sådär. Tänk om du kunde lägga all den där energin på att göra något annat? Istället för fokusera på din vikt, fokusera på skolan. Fokusera på något annat än vikten. För det är ju faktiskt inte det som är viktigt i livet... egentligen.
Anonym: Jag vet precis vad du menar. Man straffar sig själv. Man hatar sig själv och stöter bort andra människor, men ändå vill man hitta någon som ser bortom allt det där och ser den du är, och kommer in som en riddare på en vit springare.
V: tack för det. <3 :)
Anonym: det är äckligt :P haha. Nej jag vet inte. kolsyrade drycker fyller ju ut magsäcken mycket mer.
Anonym: Så känner jag också. Jag hatar mig själv så jävla mycket. Jag är ett litet jävla kryp, jag är så äcklig, ful, fet, värdelös. Varför hatar man sig själv så mycket? Jag önskar att det fanns ett svar på det.
A: Snarare Team A. You rock girl ;) <3
Felicia: Då måste jag fråga dig: varför är din dröm att vara smal? Hur gammal är du?
Sandra: Det fick du. <3
Den snabba: Jag vet. Jag önskaratt någon kunde se bakom skådespelaren. Bortpm allt skratt, bortom allt fake. Se den jag är.
m: ja, det är ganska gott :) speciellt fryst.
Mary: den enda som hindrar dig från att träffa människor är du själv. Sök dig till människor som tycker om dig för den du är, inte för den du ser ut att vara.
Det är inte ovanligt att vara oskuld när man är 20. Man får inte se det som en så stor grej. Kysser du någon så kysser du någon, gör du det inte så gör du det inte. Det finns mer i livet än sex, kyssar, killar och utseende.
Det finns så mycket mer... det andra kommer efterhand.
Ibelieve: kunde inte sagt det bättre själv. Vackert skrivet!
Det finns så mycket mer här i världen än bara en själv. På något sätt måste man se bortanför sig själv och se till andra människor och sin omgivning och sluta vända sig inåt. JA, man ska tänka på sig själv, för det är ingen annan som gör det åt dig, men om du tänker för mycket blir det bara till en negativ grej.
Ibelieve: jag vet inte vad jag ska säga. det där var så otroligt... fenonomenalt... underbart vackert skrivet. Jag finner inga ord. Kärlek till dig <3
alma: mitt liv: mamma och pappa jobbade jämt. När dom var hemma samtidigt gaddade dom ihop sig mot mig och skyllde allt på mig. Jag var alltid ensam hemma. Pappa slog skiten ur mig flera gånger och min mamma såg på och gjorde inte ett skit.
Ångest, anorexi, depression, självmordsförsök, knarkproblem, mitt första sex var en våldtäkt, jag lider av panikångest och borderline, samt är manodepressiv.
DU ÄR INTE ENSAM. Det finns många som har det lika jävligt som dig, och det kan vara till en tröst att veta att man inte är ensam. Av 2000 läsare här kan jag med säkerhet säga att minst 80% skulle stötta dig. Jag också.
jag saknar min pappa. varför vet jag inte. han lämnade mig för ett jobb. och han .. slår mig med ord. ord svider. ord påverkar. min syrra behandlar mig som en slav & mamma tittar bara på. hela familjen hatar mig .. de vill skicka bort mig ... jag vill dö .. men som jag skrev tidigare .. egentligen vill jag bara bli räddad. min äs har ... tagit över mig. jag har blivit någon jag inte är stolt över ... varför försätter jag med svält .. jag gillar det ... jag hatar mig själv, jag måste nog dö ...
Jag hittade din blogg igår. Läste dec-april förra året och sept, okt, nov det här året. Ska fortsätta läsa nu...
Jag är som du, fast tjock. En gång smal med oroliga blickar hot och försök till att få mig att äta. En gång långa promenader, naturdieter och timmar på gymmet.
Vad hände? Jag vet inte. Men du skrev något om att bulimiker är utbrända anorektiker. Jag håller med dig där.
Och jag längtar tillbaks så fruktansvärt mycket.
anonym: that i know all about. "Ska du verkligen äta allt det där?" "Vad fort du äter", "Människor som inte blir något är värdelösa", "vinner man inte så är man sämst".
Jag tror inte att din familj hatar dig. Det är svårt att hata blodsband, även om dom blodsbanden har gjort något dumt mot en.
Min mamma sade någon gång: "jag jobbar så mycket för att komma bort från dig, jag står inte ut med dig". Så jag vet hur det är att tro att familjen hatar en.
Man vill bort, bort, bort. Slippa känna. Dagens problem ska vara vilken ögonskugga man ska ha på sig, inte om man ska ta livet av sig idag eller imorgon..
Din ÄS är ditt barn. Du har kontroll på den (fast den egentligen är tvärtom). Den finns där när ingen annan gör det. Det är ditt skötebarn. Du kan koncentrera dig på den och gå in på den när du inte orkar känna mera.
Vad du behöver är något NYTT. Nya vänner, en annan hobby, något annat att koncentrera dig på. Hur gammal är du?
Solen: Don't. But clearly you haven't let it go yet.
Vad är det du längtar tillbaka till? Misär, elände, svält, olycka, bråk, hunger, smärta, ensamhet.
Längta till ett friskt liv istället, där din kropp inte spelar någon roll. Där du kan se ut hur fan som helst och du inte bryr dig ett skit, för du är vacker precis som du är.
Det går upp och ner för mig..jag tränade, åt lite, rasade i vikt på bara några veckor..sen fick jag något rus, så jag började äta som fan..har hållt på sådär så länge. vet inte hur jag ska kunna sluta????! vill så gärna kunna äta hälsosamt och träna..inte svälta mig själv-träna som en gnu- gå ner 10kg för att sen börja fetta i mig massa onyttigheter-inte träna nånting-och gå upp 10kg igen för att sen börja svälta mig själv igen. jag vill hitta en balans, men jag vet inte hur!!!! får panik snart, hur jävla SVÅRT ska det vara att bara äta bra och träna hälsosamt???
jag önskar någon sa åt mig att sluta, jag önskar någon vågade fråga hur jag egentligen mår
anonym: det gäller att hitta ett mönster som du kan följa, annars kommer det aldrig fungera. Stressa inte när du ska äta, och planera dina måltider i förväg. Använd sökfunktionen på den här bloggen och sök på "matschema" så får du fram ett matprogram som verkligen fungerar.
micis: jag vet. och ändå ifall man får den frågan så viker man undan. Man dyker undan och låter bli att svara, gärna skratta bort det hela med "jag mår bra, hur mår du själv?"
Det är som en jäkla parodi, alltihop.
Jag har blivit en apatisk människa med åren, kanske en hel livstid av att må dåligt. När man var yngre kunde man inte sätta orden på det där i huvudet och i kroppen, man skrek, skar sig, drack (och gjorde allt annat dumt som kom med alkoholen)Idag kanske man kan sätta orden på det, men det är fortfarande helt ogreppbart. Jag kan se saker som hänt i mitt liv som kan vara andledningar till att jag mår dåligt, men jag vet inte om jag någonsin mått bra.
Att ha 0 självförtronde och 0 självkänsla och folk ber en att kämpa och söka hjälp, vem är det då som sitter utan hjärceller. Hur fan kämpar man för någon som man hatar mest på jorden? När du äcklas så otroligt mycket av den personen, att du kan stänga in dig en vecka i sängen för att ingen ska få se dig. Jag har ALDRIG haft anorexia, ät störningar, ja det har vi väll alla? Jag pendlar i vikt i såsom året växlar årstider. Mitt problem är ångest, dödsångest, panik attacker, GROVA sömnsvårigheter (ibland sover jag inte på tre dygn) min apati, börjar uttveckla torgskräck och så mycket mer som jag inte ens vill nämna trots att jag är anonym.
Jag har förträngt så otroligt mycket saker och ibland tror jag att de är förträngt för en andledning, de ska nog inte tas upp. Har testat psykologer och jag vet redan de dem kommer säga, så varför slänga pengar på sånt när man är hur fattig som helst? Det värsta när man är så här är ju att man då på ett sett hamnar (kanske söker sig till?) ännu värre händelser i livet, inte lika mycket nu som när jag gick i högstadiet. Har så mycket jag vill säga men de går inte, framför allt för jag inte vill, sen om man säger det blir det mer sant & äkta, vissa saker går inte att beskriva i ord och annat har jag inte tagit upp till ytan en, det ligger där nere fortfarande och gror.
Jag är som allt eller inget och denna skam jag bär på gör det inte bättre. Jag skämms så otroligt mycket för jag mår dåligt, vafan, man har tak över huvudet, mat för dagen, gratis skola och till gång till doktor och mediciner när man blir sjuk. Men jag förstår inte hur man kan känna så här mycket och samtidigt ingenting. Jag vill inte dö (har varit självmordbenägen när jag var yngre och legat inne för det) men vet ej fan om jag vill leva heller, men jag har dödsångest. men ser inget nöje i livet. Jag tror jag håller fast vid de dåliga, att må dåligt. För vem är jag utan det? Och jag förtjännar ju faktiskt inte bättre. Så här har du lite av mej, lite ett sandkorn i öknen av känslor (vill inte skriva mer en så för jag vill inte vara "åh vad det är synd om mig" vill inte heller dela med mig så mycket) Men jag tycker du är grym och jag vill ju så hemskt gärna att du ska bli frisk, så du är inte ensam, därför får du lite av mig, så jag kan fortsätta läsa om dig.
Du o jag är som natt och dag. du är smal, jag är tjock, du är rik, jag är fattig, du har djur, jag är pälsallergiker (men på insidan är vi alla lika och bär på samma känslor) Ta hand om dig. Kram/ Jag.
Jag önskar att jag hade en vän.
Det värsta jag vet är när jag väl äter något för då skrattar min mammas sambo åt mig. Han gör det inte för att vara elak men jag känner mig verkligen äcklig när han gör det vilket slutar i att jag inte äter när jag är hos mamma. Först tjatar dom på mig att jag måste äta osv, sen skrattar dom åt mig när jag gör det..? Inte logiskt någonstans. Dom vet dock inte om mina problem, tack och lov så har jag flyttat hemifrån när jag var 15.
Vi är nog alla störda. Fyfan. Här har vi det svart på vitt. Tyvärr är jag inte bättre själv. Jag är långt ifrån den förebilden jag vill vara. Matdagböcker sedan jag har 10. Skippade maten vid 12. Laxerande vid 13. Spy vid 17. 173 - 70kg Grattis. Jackpott. Folk uppfattar mig ibland som en robot, jag fick en fråga vad jag gör av mina känslor? jag ignorerar dem, jag dövar dem jag vill bara bli glad och lycklig. Varför ska det vara så svårt? Istället tar jag avstånd för att inte krossa någon med min äckliga tjocka kropp. Fyfan. Jag vill bara vara perfekt. LOVE
Jag hatar mig själv för att jag är så jävla misslyckad.
Jag klarar inte av någonting. Jag vill bara dö för jag har ingenting att leva för. Hela mitt liv är kaos.
paris: skrivit nu 3 ggr, detta är mitt fjärde. jo, jag är fjorton. du kan kalla mig för halo.
Känner mig så totalt jävla fel. Jag har inte längre msn, jag har ingen facebook, jag har inget annat för den delen heller. Har förlorat så många vänner eftersom jag inte hör av mig. Varför skulle de vilja umgås med mig liksom?
Har haft problem med vikten hur länge som helst. Växlar mellan anorexi och bulemi. Hela min kropp är helt fuckad, darrig, sönder.
Jag har total fobi för att öppna mig och visa mig sårbar vilket har gjort att den enda killen som jag har haft känslor för och som fått känslor för mig inte längre hör av sig. Detta är den första killen jag gick på "date" med, sov med, förlorade oskulden till.
Han har tröttnat. Och ärligt talat förstår jag honom.
Varje gång jag ser mig själv i speglen vill jag gråta. Jag är den tysta tjejen som försvinner in i mängden. Många tycker jag är söt men efter ett tag när de förstår att jag inte pratar eller tar plats förlorar de intresset.
Skrattretande hur mycket man kan förstöra för sig själv.
jag suger fastän alla säger att jag är bra, jag är sämst fastän alla säger att jag är bäst, jag är värdelös fastän alla säger att jag är guld värd, jag är tjock fästän alla säger att jag är smal, jag är inte bra på något fastän alla säger att jag är bra på allt, jag är ensam fastän alla säger att dom står vid min sida.
ta hand om er allihopa <3
Mina föräldrar tror att jag är en någonlunda bra tjej. Men jag har provat droger. Gjorde det första gången när jag var 14. Visst om jag hade gjort det om några år... Är rädd för att bli busted eller beroende. Skiträdd.
Mitt liv är ganska tråkit och det känns som om att inget som jag vill någonsin kommer att hända. Jag är rädd för att bli socialt handikappad och oskuld tills jag är 30, tänk om alla mina vänner hinner vara med om en massa saker och inte jag?
jag tycker att det är så fint när du svarar på kommentarer. att du tar dig tid till det. det ger en lite hopp för man tänker att då kanske du verkligen lyssnar och tar åt dig av våra ord och en dag inser du kanske helt och hållet det vi redan ser: att du är fin som du är.
kämpa på.
Jag kan inte säga att jag någonsin haft en ätstörning. Men jag känner igen mig i de flesta tankegångar så mycket att jag börjar gråta. För jag vet inte hur många nätter i mitt liv jag spenderat åt att gråta och inte kunnat sova för att jag känner mig äcklad av mig själv. Vissa dagar är allt jag vill att bli smal igen, vissa dagar inser jag hur mycket tid jag slösat på att må dåligt. Och hur mycket underbarare mitt liv är utan att jag vill ändra på mig själv. Jag vill tro att jag är vacker fast jag inte är smal längre.
JAG VILL BARA DÖÖÖÖ!
Jag har INGENTING att leva för!! Absolut ingenting!! När jag tänker på framtiden ser jag ett mörkt svart hål...ingen glädje, inget liv, ingenting.
Vad ska man ta sig till?
Ikväll, tror jag i alla fall, ska jag berätta för min pojkvän att min hetsätning är en ätstörning.
Är så rädd för vad han ska säga, hur han ska se på mig...
Så rädd att bli lämnad.
Men jag orkar inte gå runt och må dåligt för allt och dessutom vara oförmögen att förklara det. Jag kan (och säger ganska ofta) att "jag mår dåligt" men jag tror inte han förstår på riktigt...
Samtidigt känner jag mig som ingenting. En fejk, wannabe. Jag bagatellisera mina egna problem, jag minns inte hur det är att vara frisk.
Jag har slutat säga vad jag tycker. Jag har slutat klä mig som jag vill. Jag har slutat glädjas på riktigt.
All energi går åt att äcklas över hur fet jag är, hetsa, hata mig själv, avundas andra och tänka på hur allt skulle vara så mycket bättre om ditten eller datten inte var som de är nu.
Hatar att jag är som jag är.
Så rädd för vad alla andra tänker. Hur folk skulle se på mig om de visste om min äs, hur äcklade de skulle bli om de förstod hur mycket äckel jag trycker i mig...
Jag vill att de ska veta, jag vill bli räddad, få förståelse. Men det går inte.... Jag är bara så misslyckad och patetisk...
Jag är så trött på alla! Vill bara försvinna nu! Gång på gång misslyckas jag, med skolan med mig själv. Jag vill så gärna se bra ut så jag bara orkar inte kämpa för att sluta vara så fixerad av min kropp. Jag HATAR den! Jag är tjock, misslyckad och ful. Skulle bara vilja flytta hemifrån, så kan föräldrarna sluta tjata, jag kan bara bestämma över mitt eget liv. det ända jag kan höra är, 10 kg till, sen blir jag lycklig. Men innerst inne vet jag att det där inte stämmer. Men jag vill så gärna att det ska stämma. Kan jag bara få se bra ut?
Tack för att man får skriva av sig här! <3
när jag ser alla andra kommentarer här blir jag både lättad och berörd. Dels för att jag inser att jag verkligen inte är ensam...
Fast själva grejen är ju den... Att jag är helt ensam. Jag menar umgängesvis. Jag har en pojkvän som jag älskar, som jag är orolig inte älskar mig, liksom på riktigt. Jag har tappat alla mina vänner sen jag slutade nian (går nu 2:a året på gymnasiet helt utan vänner) och de enda jag umgås med är min familj som alltid behandlat mig illa. Särskilt mina föräldrar. Min pappa har jag inga band till alls, det känns mer som en person jag helst vill slippa ha i mitt liv. Min mamma liksom.. vet att jag mår dåligt men gör ingenting för att få stopp på det. Redan i nian när jag tappade min bästa vän och allt blev svårt för mig, insåg jag att jag skulle inte hålla. Jag hade ont i magen av att gå till skolan, hade ingen lust att äta (eftersom man inte ville sitta själv i matsalen) och det liksom.. Växte. Sen hade jag ingen lust att äta hemma, ljög för min omgivning och trots det har jag aldrig gått ner så mycket att jag blivit undernärd, men jag har en ätstörning och på något sätt vill jag inte bli av med den för jag vet att jag kommer bli... stor. tjock. När jag försöker se mitt liv framför mig ,som på en film, ser jag dagar som bara rinner ut i sanden genom att jag bara sitter på mitt rum.. Pluggar när jag har ork.. Tänker på hur jag ska kunna gå ner i vikt osv. Jag låter nästan självisk. Jag har börjat inse det. Trots det är jag en person som alltid velat vara den som framstår som den där hjälpsamma, sociala tjejen. Men när gymnasiet tog fart blev jag mer och mer instängd.. Alla mina högstadiekompisar fick nya kompisar, hade inte tid med mig på grund av läxor och annat viktigare. Jag kände mig.. Utelämnad. Sårad. Ensam.
Allt jag har kvar är en pojkvän, som jag tvivlar på verkligen älskar mig. Vi har aldrig bråkat, men jag har berättat för honom att jag tycker det enda han gör är att sitta vid datorn samt prata om sina vänner. Hade jag varit normal och haft vänner hade väl jag också pratat på om mina vänner och varit lycklig, men han vet min situation och jag tycker han hanterar den dåligt..
Och jag vet inte hur jag ska göra.. Hur kul är ett liv utan människor som inte älskar en? Jag har en fruktansvärd familj som alltid bråkar om pengar, inga vänner.. Ingenting. Jag ser inte ens hur jag ska klara mig i framtiden. Jag skulle inte ens klara av att lämna min pojkvän om jag slutade älska honom, just bara för att jag är så rädd för att bli helt ensam..
Jag är dessutom fruktansvärt trött på mig själv.
du verkar vara en såndär vän man aldrig vill släppa taget om, som man bara vill fortsätta att krama tills tårarna slutat rinna. du är en fin människa, en underbar.
Attans vad härlig du är!
Jag måste bara skriva att jag blir så jävla less på människor som springer omkring och häver ur sej saker om andra människor som de själva hittat på i deras egna små korkade huvuden. Det gör mej så jävla förbannad att jag skulle vilja sy igen käften på de små jävlarna. Jag hatar folk som pratar bakom ryggen på andra. Jag hatar att ens så kallade vänner kan va så falska.
.. Detta får mej att gråta! Och jag tycker synd om alla som känner likadant som mej just nu.. Satan i helvetet
jag läser din blogg varje dag. även om jag inte är anorektisk, snarare tvärtom. en fet kossa, hatar att gå ut och visa mig för jag är så jävla ful.
hm jaja.. min pappa är alkoholist och helt dum i huvvet. jag hatar honom så otroligt jävla mycket och får kväljningar bara av att tänka på honom ibland. han ger oss stryk och det har blivit några polisanmälningar från grannar och sånt men ingen gör någonting. min mamma stack när jag var liten, hon hatar oss också. vill alltid ändra på mig. jag duger aldrig åt någon. hatar mig själv så jävla mycket. haha inte ens mina föräldrar tycker om mig, bevis på att jag är helt cpskadad.
jag har försökt flera gånger med att banta och gå ner i vikt, men jag lyckas inte ens med det. går en vecka då jag lever på kanske två mackor varannan dag, och jag är så jävla lycklig när jag inte ätit något annat än vatten på hela dagen. men sedan bara jag börjar äta massor igen, och hatarhatarhatar mig själv. JAG ÄR SÅ JÄVLA SKITÄCKLIG. fan jag är så äcklig jag borde fan dö. stackars människor som måste se mig varje dag. jag har inga bra kompisar och ingen förstår sig på mig. juste vi är alltid panka också, har aldrig några pengar. fan. hejdå.
Jag är en väldigt osäker person, jag önskar att jag kunde stå på mig bättre. Jag hade ätstörningar för ca ett år sedan och nu jag frisk från det, men jag känner fortfarande hur det kan komma tillbaka. Jag kan börja med att säga att jag är 170 cm lång och väger runt 52 kilo, men det är inte det jag vill komma framtill. Jag vill vara så smal som jag faktiskt var förut. Jag ska inte undgå att jag tycker att det vackraste som finns är smalhet. Jag minns i min förra skola, så var alla lärare jätteoroliga. Speciellt en lärare, som ringde hem rätt ofta och ordnade samtal, men sen slutade hon. Jag kommer ihåg att hon besökte vår skola, ett år senare. Och jag mötte henne i korridoren, hon gav mig ett leende när hon såg att jag hade gått upp i vikt och så fortsatte hon. Jag bröt ihop, jag ville nästan att hon skulle ta in mig till ett rum och börja prata med mig att jag fortfarande var för smal (men det var jag ju inte), istället för den där blicken och nöjdheten som hon visade allt för bra.
Jag möter varje dag en tjej vid samma busshållsplats, hon är så sjukt smal. Ben smala som stickor, och varje gång fastnar min blick och jag vet inte vad, jag får ingen bra start på mornarna för allt jag vill är att se ut som henne - det är sjukt men jag vill faktiskt det. Snart ska vi simma med klassen, ångest ångest ångest. Vad ska jag göra, Paris? Allt jag vill är att vara smal, smal och fin.
Ibland brukar jag tänka tanken ”fan att jag blev frisk, om jag inte hade blivit det, så hade jag fortsatt och vart smal. Smal och lycklig.” Vem fan försöker jag lura? Hjälp mig.
FAAAAAAAN, och så går jag och lär ut folk om varför man INTE ska börja tänka tanken att vilja bli smal. jag är 1,62 och jag väger 46 kg cirka. Jag får alltid höra hur jääävla smal jag är. But no way, jag ser att vågen börjar gå upp och upp. I gotta do something. Well, då börjar vi om från början igen. Mission 1: Gå ner till 42. Känns så tragiskt detta. SÅ tragiskt. Vad fan är det med mig? Fucking miffo, jävla sär barn!
Till Mary: är också 20 och oskuld. Har svårt att lita på folk (speciellt killar) och känner alltid att jag inte är värd vänskap. Ljuger alltid om sex, bara en vän vet sanningen. Har en påhittad historia om första gången, hur många killar, pinsamt sexminne osv som jag alltid rabblar vid behov. Hatar det, men vågar inte erkänna.
Känns på något sätt lite skönt att veta att jag inte är ensam, om du förstår?
Till S: Jag testade också droger tidigt för att mitt liv var så händelselöst. Har alltid varit mån om att inte gå miste om något, testa allt och leva det perfekta tonårslivet som alla andra verkade ha. Känns orättvist för det går så enkelt för kompisar: de slipper anorexi-skiten, åker på massa häftiga resor, har fullt av underbara vänner och killar. De slipper kämpa skiten ur sig som jag. Inget av det jag drömmer om går i lås, får alltid kämpa ensam och i motvind.
Önskar bara att du inte fortsätter med drogerna för de gav iaf inte mig det liv jag drömt om. Och jag vägrar ge upp hoppet: någon gång borde jag få vara på topp, ha härliga vänner och få uppleva allt kul som alla andra pratar om! Jag förtjänar det, och du också.
Önskar att jag kunde göra livet lättare för oss allihop här. Man borde inte behöva känna såhär.
jag är 1,73 lång och väger 76 kg. Har så länge jag kan minnas haft problem med min vikt, när jag var liten var jag rejält rund och det höll såklart sig kvar när jag blev äldre. Jag kan titta på tjejer som jag vet är smala och tycka att dom ser tjocka ut, det är ganska obehagligt. Min dåliga självkänsla började nog i 6an när jag började bli mobbad för min vikt, sen i 7an hade jag först massor med kompisar, men när en av dom sen inte ville vara med mig så dumpade dom mig allihopa och jag var helt själv. Jag åt inte lunch för jag hade ingen att äta med och gick själv hela dagarna. Jag bytte skola och nu har jag 4 riktigt nära vänner och massor med nya vänner som jag har riktigt kul med, men känner mig fortfarande ensam. Förstår inte hur man kan känna sig ensam när man har en familj och vänner som älskar en?
Min vikt har jag iaf börjat acceptera, förut slutade jag äta onyttiga saker helt, den längsta perioden jag hade var nog i typ 7 månader, tränade på friskis 2 eller 3 gånger i veckan också, men gick ändå bara ner kanske 3 kilo? så jävla mycket kämpande och inget jävla resultat, alla sa att det syntes men hur fan ska man motivera sig till att fortsätta om man inte märker det själv? så nu tjockis som jag är har jag inte tränat på kanske 3 veckor, alls. Ska börja med friskis igen för det här går fan inte. Men ska börja träna för att det är kul, och för att det är hälsosamt, inte med mål för att bli smal. För det kommer jag aldrig bli.
Till alla som säger att dom inte har något, att dom vill dö osv: Jag antar att de flesta av er är rätt unga, inte för att det spelar någon roll egentligen men när man är yngre har man ibland svårt att se att ens liv kan ändra sig otroligt mycket efter några år, och när man tänker tillbaka så undrar man varför man hade självmordstankar. Alla kan förändra sina liv, många har en olycklig uppväxt men det betyder inte att man inte kan finna lycka i framtiden. Det finns alltid hopp, för alla!
Jag har alltid hatat min kropp. Jag har alltid haft ångest över fettet som är överallt. Ingen vet att jag mår så dåligt över det. Knappt jag själv fattar att jag har problem. Det känns som att när man tjock så får man skylla sig själv, det är rätt åt mig att jag känner mig äcklig. Jag tänker hela tiden på att jag är så jävla äcklig, "hur fan kan du äta det där, du är så äcklig och ful!". Jag får ju skylla mig själv att jag mår dåligt, det är ju mitt fel att jag är äcklig och tjock. Det är ju jag som äter.
Jag har alltid tänkt att allt är mitt ätandes fel. När jag har finnar så är det pga av att jag äter som ett fetto. När mitt hår känns dåligt är det samma sak. När kläderna sitter åt får jag panik och vill bara skära bort min hud från kroppen.
Samtidigt har jag aldrig kunnat sluta äta helt, för att jag blir så rädd att jag ska tappa kontrollen. Jag är ett kontrollfreak, jag vill själv kunna kontrollera hur jag ska se ut. När jag äter har jag ångest, när jag inte äter får jag tillslut ångest.
Jag tror jag hade bulimi ett längre tag. Jag tränade som en galning, svälte i flera dagar och sedan åt jag allt mellan himmel och jord. Efter det spydde jag. MIna händer blev såriga av bitmärken och min hals gjorde så ont.
Sedan gick jag in i väggen, led av panikångest och depression och blev sjuksriven som 19åring. Under det året var jag så deprimerad och kunde inte ens tänka på mat eller vikt. Jag var i princip apatisk.
När jag kom ut ur min depression fick jag en ny medecin med amfetamin i, den tar bort hungerskänslor. Jag var överlycklig över detta. Min psykolog visste givetvis ingenting om min problematik kring viktfixering. Det finns ingen som vet om mina problem och ingen får heller veta. Jag har gått ner 10 kg, men får ändå ångest för att det känns inte som att det är jag som gått ned i vikt. Jag har inte varit duktig och haft kontroll, jag har ju egentligen fuskat med medecinen. Jag är fortfarande samma äckliga människa inuti.
Jag har aldrig varit anorektiskt smal, det minsta jag vägt som 175 cm är 53 kilo. Jag skäms över att jag aldrig varit anorektiskt smal med tanke på hur mycket börda och energi jag lagt ned på att vilja bli modellsmal. Jag känner mig sjukt misslyckad.
Alla mina vänner från gymnasiet har alltid varit modellsmala. Det var sån himla hets att man skulle vara smal att jag blev helt sjuk i huvudet. Min syrra hade anorexi och så fort hon blev arg så kallade hon mig för fetto och äcklig. Mina föräldrar har alltid koncentrerat sig för att få henne frisk eftersom hon åtminstone var "lyckad" anorektiker.Dem har inte märkt hur dåligt jag mår över min vikt. Min pappa brukade säga till mig "ska du verkligen ha dem där byxorna? ärdu inte lite för tjock?" bla bla. Jag har fått höra att jag kunant bli modell om jag gick ner 10 kg osv. Har verkligen mått skit över sånna små kommentarer och de har fastnat.
När jag gick ned 10 kg fick jag så himla mycket beröm av mina vänner, att jag var så snygg och att dem ville se ut som mig. Jag skäms över att säga det, men jag mådde så himla bra utav det. Så fort jag såg en snygg tjej på gatan så behövde jag inte känna mig ful, för jag visste att hennes lår var tjockare än mina.
Jag vet att jag har gått upp lite i vikt, kanske 3 -4 kilo eftersom jag har börjat en ny skola med lunch och jag vill inte att nån ska misstänka matproblem hos mig. Men däremot blir jag nervös av tanken på att väga mig. Eller att träffa mina gamla vänner som tycker jag var så perfekt när jag var smalare, den tanken blir jag sjukt nervös av.
Varje dag kompenserar jag mitt ätande, äter jag ngt onyttigt så hoppar jag över en måltid. Jag kan inte smörja in mig med bodybutter osv, för att jag tror att det sjunker in i huden och blir fett. Är det inte en sjuk tanke?
Eftersom jag börjat äta lunch i skolan så ska jag köpa gymkort... Lat som jag e så har jag inte tränat sen min bulumiperiod, är så rädd för hets. Innan jag började skolan åt jag bara middag och kanske nån frukt på dagen. Om jag skulle skita i middagen så skulle mina föräldrar märka direkt. Men nu äter jag både lunch och middag! Det känns så mkt!
Jag har mått så dåligt så länge. Men jag vill inte söka hjälp. Jag ser inte det här som ett problem egentligen, det känns bara som att när jag väl får 100% kontroll så kommer ångesten försvinna. Om någon skulle komma med "hjälp" och ändra mina rutiner eller försöka ändra mina tankar känns det som döden. Jag kan inte ens föreställa mig hur dåligt jag skulle må om någon skulle tvinga mig äta flera mål om dagen och om jag inte ens får kompensera bort dessa kalorier. Det skulle bli panik och kaos. Mitt liv skulle rasera. Det känns som att hela jag skulle försvinna. Jag tänker bara på min syrra, hon har blivit tjock nu och hon bryr sig inte ens. Jag kan inte förstå hur hon orkar det.
Nu när jag typ skrivit längst av alla i det här "forumet" så inser jag nog att jag har problem. Lustigt, för jag har alltid undrat om jag ens har problem. Jag har bara tänkt att allt är mitt fel. Jag fyller 21 snart och det här är bara en liten bit av alla sex år av viktfixering.
Det var så skönt att skriva av sig, tack paris! Jag har följt din blogg sen första början. Jag hängde också på den där hemsidan, om du vet vilken jag menar. Ta hand om dig! Kram
fyfan va stört.
stört att alla har det så jävla dåligt, att det finns så himla mkt skit...! det gör ont i kroppen att läsa alla andras smärta...
paris, eller vad du nu vill bli kallad, det du har varit med om är sjukt. egentligen.
som liten blev jag sexuellt utnytjad i 2 år, min pappa är som sagt alkholist, han har aldrig sagt jag älskar dej till mej. mamma jobbar mkt, men jag får inget för det. jag har som jag sa psykoser, deprission, ångest, panikattacker, ångestattacker, eller panikångest, sömnproblem, ätstörningar, jag är självdestruktiv osv osv....
min diagnos är dubbel, jag är psykotisk med en djup deprission.
mitt liv suger.
ditt liv suger.
men vafan ska man göra för att ändra på det?
inlagd har jag varit så många ggr, sjukhus och ambulanser är vanligt, psyket är jag ofta på och samtal har jag flera ggr i veckan. kul.
jag vill inget hellre än att bli frisk, vad det nu än innebär så låter det bra.
jag vill vara glad, lycklig!
men det går fan inte.
171 lång, 57 kilo tjock. Jag får panik snart, hur gör man för att bli sådär uuuunderbart smal så att revbenen reflekteras under tröjan, och så att nyckelbenen syns alltför tydligt? I två år har jag kämpat, och sedan fallit tillbaks. Jag blir så äckligt jävla trött.
Ps. Du verkar helt underbar som person, Paris. Bara så du vet.
Tack för en sjukt bra blogg! Min kompis har ätstörning och jag har aldrig riktigt förstått hur jag ska bete mig när jag är med henne, eller nånsin förstått varför hon inte äter, men nu förstår verkligen hur jobbigt hon har det. TACK! Du är en fin människa, kämpa!! <3
Jag har ingen familj. Jag har inte några vänner alls. Jag hatar mig själv och jag hatar min kropp. Jag går aldrig ut om jag inte måste (inte alltid ens när jag måste går jag ut) bara för jag hatar mitt utseende och är så jävla obekväm/äcklad av mig själv och vill inte att någon ska se mig. Men om ett halvår börjar jag gymnasiet och hoppas kunna hitta någon vän i alla fall, ska tur nog flytta till en annan stad (mina föräldrar betalar hyran för en liten etta bara för att slippa ha mig hemma)..
Anonym/Jag: Jag tror att problemet är att man snöar in sig själv för mycket. jag säger inte att du tycker synd om dig själv, jag menar bara att man måste lära sig att se att allting inte är svart eller vitt. Det är inte antingen eller.
Hitta glädjen i att resa bort en weekend på spa, skaffa FB och prata med lite människor, njut av långa bad, läs böcker, gör yoga. Men framför allt: SET A GOAL. Finns det något du vill göra? Resa, plugga, jobba, gå utanför dörren, stiga upp ur sängen? Sätt små mål och tillåt dig själv att bli stolt över dig själv!!
Anonym: jag är din vän. Min blogg är din vän. Och genom bloggen är jag din vän.
F: Families sucks. Jag brukar alltid säga att man inte föds in i familjer, man bygger sin familj själv. BRA gjort av dig att flytta hemifrån så tidigt, STARKT av dig. From here u can only go forward. BE STRONG.
M: lite det här jag vill komma fram till. Vi är inte störda. egentligen är det här så himla normalt. 55 kommentarer från olika människor som känner samma sak. och jag lovar dig att minst 1200 andra personer sitter och läser dom här inläggen och får tröst och stöd i det vi skriver.
Du är bra som du är, jag lovar. Spelar ingen roll hur du ser ut, det viktigaste som finns är insidan.
Idag fick vi tillbaka matteproven. Prov på förra kursen, skulle visa att vi hade tillräckligt med baskunskaper för att klara den här kursen.
Jag fick 7% rätt...
Blir så arg. Vill skära sönder huden, svälta, hetsa. Göra nånting bara för att få bort ångesten som dunkar i kroppen och sliter i hjärtat.
När jag kom hem blev min pojkvän arg på att jag gått tidigare från skolan för ett matteprovs skull. "Världen stannar inte för ett misslyckat prov".
Vill knappt hålla om mig ens. "Tycker jag synd om dig så skärper du dig inte".
"Du mår ju alltid dåligt".
Fy fan vad ont det gör....
Du är min gud från och med nu.
jag har växt upp med mobbing, missbruk och bråk i min familj och de sätter djupa spår.
efter att ha varit mobbad för att jag var mullig och inte tyckte eller såg ut som alla andra flyttade jag över hundramil hemifrån. visst jag har vänner kvar hemma som aldrig någonsin har svikit mig och dom är mina bästa vänner någonsin och jag har skaffat nya vänner här uppe som jag med älskar men jag kan inte prata med dom när jag mår dåligt och när jag hade skruit mig så var de som om dom drog sig undan och blev rädda och tyckte jag var konstig. eller så kanske jag bara inbillar mig, men nu är de så att jag känner att dom gör massa saker utan mig och bara struntar i mig och vill inte ha så mycket med mig att göra dom frågar mest för att dom känner sig tvungna, förutom en tjej som verkligen är så jävla underbar rakt igenom. men hon bor med en annan som är en jävla överklassfitta. men även om jag har vänner och en familj som älskar mig känner jag mig så jävla ensam att de inte finns! hur går de ihop?
ta mig då jävla aneroxi, ta mitt liv, ta allt jag äger, allt jag har, dra ner mig i skiten, jag orkar fan inte stå emot längre. jag vill bestämma mig, jag vill döda den jäkla rösten som hela tiden trycker ner mig som säger att jag inte duger, lite till kom igen, tryck ner mig kom igen lite till, snälla gör nått så jag känner att jag lever.
jag vill så fruktansvärt gärna bli av med den jävla rösten som gör att mitt liv kretsar runt mat. jag vill bli levande. gör mig levande. och jag hoppas så innerligt mycket att du också kommer bli frisk. för fy fan vad jag vill hjälpa människor från att bli nedragna i denna skit. 172 cm, 47 kg. jag är sjuk. jag har aneroxi. men sluta säga till mig att jag ser ut som en modell då. varför tar jag inte mig själv på allvar? saknar min mens, mig själv. tänker inte låta aneroxin ta över längre. tänker inte låta den göra så jag går under. vill bara kasta bort. skratta den rätt i ansiktet. varför låter jag inte mig själv göra det? bara skratta rätt ut, bara vända ryggen till och gå. snälla sluta förfölja mig. nu.