Anorexia gör dig korkad
"...Sen såg jag ju även att jag blir smalare och smalare, och nu älskar jag att se mina höft, och revben komma fram mer och mer. Men ju längre tiden går, så kan jag koncentrera mej allt mindre. Jag är lixom med på det jag ska göra, med kroppen.. Medans min hjärna inte kan tänka, eller någonting. Jag kan knappt vara närvarande när jag ska göra någonting längre. Flera gånger har jag brytit ihop och nästan gråtit bara för att jag inte kan tänka på det jag gör. Har det här med att jag inte äter att göra? Eller kan det vara någonting annat tror du?"
Fick en intressant kommentar. Ni som har följt bloggen under en tid vet ju att jag ofta skriver att jag inte är korkad för att jag har anorexi. Att få en sjukdom gör en inte korkad, jag är inte ointelligent.
Sanningen att säga så är min största rädsla att bli korkad. Ja, jag är livrädd för att bli dum. För att bli ointelligent.
Min psykolog förklarade det här för mig:
När man inte får i sig tillräckligt med energi (kalorier) går kroppen in på sparlåga för att överleva. Det vill säga, den energin som du får i dig går till hjärtat för att det ska kunna slå, lever och njurar. Kroppen prioriterar inte hjärnan.
Det läskiga är att om du inte får tillräckligt med energi till kroppen, så att hjärnan får sin del, så kommer din IQ att sjunka. Det som är ännu läskigare är att när du sedan börjar äta igen (för antingen börjar du äta eller så dör du) kommer inte IQn att höja sig igen.
Så: anorexia gör dig korkad. Det sänker din IQ och gör dig dum. Tyvärr. Börja ät i tid!
usch vad läskigt:S
jag hoppas du tar till dig det du själv skriver. Annars är det riktigt korkat o skriva det.
Intressant faktiskt. Hm..
prata till dig själv också.<3
Oj. Den sved... kanske är dags att börja äta nu om man inte vill förbli dum. Fan också, jag som trodde att det inte gjorde nån skillnad:/
Kvinnan på bilden var grymt vacker xD
av allt du har lärt dig av dina år som sjuk kanske väger upp en del av den rå-smartheten som IQ ger. För du har mycket att berätta om på vissa områden.
kram
Kroppen prioriterar visst hjärnan, för det är den som ser till att hjärtat, lever och njurar fungerar överhuvudtaget! Kallas viscerala nervsystemet.
Hjärnan drar ungefär 20% av hela kroppens energibehov för att fungera som den ska. Det förklarar hela saken om man knappt får i sig någonstans i närheten av tillräcklig näring och energi över en längre period...
Och hjärna består till störst del av fett - dvs tillför du inte tillräckligt med fett och energi i allmänhet till kroppen så JA - det bryter ner hjärnan.
Utan energi så fungerar ju inte hjärnan.
Vad gör hjärnvävnaden när den inte blir stimulerad eller används? Vävnaden självdör, eller utvecklas aldrig från första början.
Det är t ex därför vuxna blinda människor aldrig kan lära sig att se, även om själva blindheten inte sitter i hjärnan utan "på vägen" dit.
IQ har förresten ingenting med riktig intelligens att göra, btw. Är ju samma sak som med BMI - missvisande som fan. Och alla delar av hjärnan används inte till "intelligens" - tänk på t ex det centrala nervsystemet som får hjärtat att slå och lungorna att fungera. Eller alla hormoner och signalsubstanser som inte skapas...
Jag har haft anorexia för ungefär ett år sen. det som hjälpte mig ur sjukan var att en helt främmande person kom fram till mig och sa, du skulle vara grymt vacker om du började äta. (först tyckte jag att han va en idiot bara)Jag insåg sen att o själv inte tycker att minkropp blir finare även fast jag går ner så mycket i vickt, varför inte gå åt andra hållet.
Hoppas du klarar dig ur denna hemska tid innan det är försent.
Du är vacker och stark,
Jag sitter och gråter nu av hel dåligt samvete för jag har ätit kakor!mer än jag borde ,well man bör ju bara njuta av en heter det ju men jag njuter efter ett paket eller 3-4 st winerbröd gärna big size i det fallet,,jag känner mig grisig fet och äcklig måste svälta mig nu i en vecka tills jag känner hungern svida igen,,,sådan är jag vännen min och jag är nu 42 år,,,,,,,hatar mig själv när jag trillar dit.
Det är rätt att kroppen prioriterar de livsviktiga organen när den går på sparlåga. MEN med de livsviktiga organen menas både hjärtat och hjärnan. Det är precis lika viktigt att det syresatta blodet kommer till hjärnan, som till hjärtat..
Jag har blivit dum.
Jag brukade vara i toppen utav klassen i skolan, på toppen utav toppen i hela skolan. Tills jag började med att svälta mig själv. Jag har varit anorektiker, jag har varit bulemiker. Min anorexi blev inte så illa att jag fick riktiga läkare på mig, men skolsköterskan kontrollerade mig varje vecka. Jag vägrade äta och tappade i vikt hela tiden. När det var som värst åt jag en fjärdedels portion mat per vecka. Inte förrän en väldigt oväntad och skrämmande kommentar skakade om mig började jag äta nästan normalt igen. Istället utvecklades jag till att bli bulemiker och höll ofta det helt för mig själv, inte många lade märke till min ätstörning. Folk slutade upp med att oroa sig över mig då jag gick upp i vikt och till slut såg "normal" ut. Ingen kände till eller förstod att jag levde lika mycket på laxermedel som jag gjorde på mat, ibland ännu mer laxermedel. Jag gick aldrig och pratade med någon om det hela, ingen läkare fick nys om mina dåliga vanor. Nu pratar jag öppet om det och det enda som jag fortfarande har problem med är mitt hetsätande. En vecka äter jag inget, en annan svullar jag i mig bröd. Det är hela tiden sådär. Jag stannar ofta hemma och är "sjuk" de veckor då jag svullar så att personer i min närhet märker bara av mina svältveckor och de klagar jämt över dem. Men jag äter ju, riktigt mycket också... varannan - var tredje vecka.
Jag har haft ätstörningar i tio år nu. Jag har svårt med att komma ihåg saker, svårt att fokusera och har ofta svårt med att tala ordentligt. Jag känner mig ofta dum då det ofta "står still" i mitt huvud. När jag var yngre var jag full utav fantasi och kreativitet, men under de senaste åren har jag tappat nästan alltihop.. Det är inte roligt. Inte roligt alls. Jag mår jämt dåligt. Jag blir ofta deprimerad, orkeslös, viljelös och gråter nästan varje dag enbart för att jag är så ledsen. Allt känns hopplöst och jag bryter ihop hela tiden. Jag får ofta panik och ångest över de mest enkla saker. Jag blir panikslagen när jag skall träffa folk. Dels för att jag fortfarande oroar mig över mitt utseende, och dels för att jag är så rädd för att inte kunna göra ett gott intryck på dem då jag har blivit så dum och har svårt med att vara social.
Jag började äta för sent..