Hur man stoppar någon från att bli anorektiker
Hur stoppar man någon från att bli anorektiker? Frågade en anonym bland kommentarerna.
Ja du, den frågan ställer vi oss alla. Vad JAG hade önskat är att någon hade varit där för mig, satt stopp för det hela och VISAT att dom brydde sig om mig. Dragit med mig ut på grejer och sagt åt mig att sluta larva mig när jag klämde på mitt fett eller stod och läste på innehållsförteckningarna. Hade någon bara sagt: "skärp dig Anna, du är för fin för att hålla på sådär" hade jag nog gjort det. Men ju mer jag gick ner, desto mer drog sig folk undan och på ett annat sätt så fick jag en ny sorts uppmärksamhet. Och jag gillade det.
Från början var det bara jag ensam. Sedan fick jag en vän - ana. Jag var så ensam, och hon gav mig en trygghet. Och nu är det försent.
PRATA med din kompis, mamma, syster, bror, vem det nu än är som har en ätstörning. Att omgivningen drar sig undan ökar bara ätstörningen.
Klokt inlägg.
Bra sagt! Men det är inte bara upp till omgivningen, ibland måste man fatta detta beslutet själv.. att nu får det FAN vara nog!!! Men förstår dig, att tycka synd om någon hjälper inte!!!
Från det ena till det andra, solen skiner idag, så hoppas du får en fin dag :D
Kram
Smart inlägg. Hopaps allt går bra för dig och att du blir "fri". Kämpa på<3
vem är det på bilden? Vet du hur lång tid det är emellan bild 1 och bild 2?
det är inte försent :) och du är lätt för fin för att hålla på såhär!
det är INTE försent. det är aldrig försent. det är bara svårt att komma tillbaka men du är inte kroniker du har inte varit sjuk i flera år. du har jättebra förutsättningar att hitta tillbaka.
jag har varit på dig som en igel hela tiden men när man är i skiten är man inte motttaglig på samma sätt.
ana är din värsta fiende, hon vil dig bara ila riktigt illa. men om du fattat det är du rean på god väg!
för det första sluta posta massa anrexibilder hela tiden fokusera på att bli frisk nu. du anar inte hur lätt månader kan bli till år och sen är hela din ungdom borta och du kommer ångra dig bittert.
kämpa jobba ÄT!
du fixar det här!
du behöver ju inte ge upp dig själv, fokusera på de du blir glad av sen kanske maten bara hänger med iochmed att du blir gladare?
Vi håller på dig anna :)
Lycka till!
Min kompis är bulimiker. Vi stöttar varandra. Men grejen är den att hon vill inte bli hjälpt nu. Hur mycket man än försöker så ger hon inte sig och hon säger helatiden att hon VILL VERKLIGEN INTE bli hjälpt. Hon måste få göra detta till hon själv inser vad fan det är hon håller på med. Jag låter henne, men det känns så jävla dumt. Hon går ju djupare ner i skiten. Men hade jag försökt göra något åt det hade hon bara ångrat sig att hon från början litade på mig och berättade och hon hade blivit så jävla sur på mig och undvikit mig. Det är min bästa vän, jag vill inte bli ovän med henne. Fastän jag vet att jag isf gör hennes bästa. För det kanske är för sent för henne att ta sig ur det när hon väl själv insett vad hon håller på med. Hur fan gör jag? Jag vet att jag måste hjälpa henne om hon går över gränsen. Jag finns där och hon vet om hur mycket jag hjälper henne om det är någonting. Och jag håller ögonen på henne! mer kan jag inte göra.. Eller? snälla Anna.. What to do?
du kanske bara ska skita i att tänka på maten, tänk inte jag får inte äta men inte heller jag måste. fokusera på vad du tkr är roligt, som ridningen och annat. så kanske som en i en annan kommentar sa det kommer av sig självt lite mer. jag äter normalt men hade jag tänkt på hela tiden vad jag åt hade jag också fått ångest för om jag gjorde rätt lr fel :)
vart går egentligen gränsen för mellan ätstörning - anorexi? vart börjar det? hur va tankarna då? när ska man sätta stopp innan det går förlångt
förlåt för alla frågor..
Jag tror man måste vara vaksam på kompisar/döttrar/systrar som börjar leva väldigt kontrollerat - exempelvis skriva listor över vad de ska göra varje minut på dagen och städa som galningar. Om de sen också börjar klaga på sig själva och undvika situationer där man äter - ja då är det fara å färde.
Och då måste man våga fråga, våga säga till. "Mår du bra?", "Kan jag göra nåt?", "Häng med ut ikväll!".
Det tar lång tid att bli sjuk, så man har tid även när man ser de första tecknen, både hos sig själv eller hos någon annan.
Sen tycker jag att vi alla tjejer ska komma överens om att sluta säga "åh vad fin du är, har du gått ner i vikt?", som att det finaste och bästa man kan göra är att gå ner i vikt, och den finaste komplimangen man kan ge till nån är att säga att de gått ner i vikt.
Tänk om någon hade frågat mig hur jag mådde och tagit tag i mig. Då hade jag sluppit TRETTIO år av ätstörningar, först anorexia och sen bulimi. Suck!!!
Familjen/vänner/nära kära....betyder mkt... som ett stöd. Men jag tror inte att alla (som har problem) har dåligt relation dem. Problemet sitter nog i oss själva.... det djupate självförtroende hos oss. Vi måste tycker om oss själva in ifrån. Lära att älskar sig själv (..inte alltid lätt. men det är värd försök) Det är som att vi "straffar" oss själva - att vi inte är värd att äta eller mår bra. Eller vara lycklig - eftersom vi är så upptagna med att vill känna oss duga och tillräcklig. Låt inte de yttliga-sidan äger oss!!!
Jag önskar någon hade stoppat mig också. Det är så svårt att veta om jag hade lyssnat. Jag vet inte riktigt. Det spelar ändå ingen roll nu. Alla var för rädda. Rädda för sanningen.
Du ÄR för fin för att hålla på så här och det är aldrig för sent att ändra sig!!!!
Vet du vad som räddar mig från att falla längre ner i sjukdomen för jag har hela tiden tankarna i huvudet?? Jo det räcker att gå in och läsa din blogg, jag vill inte nå så långt som du gjort och inte må så dåligt hela tiden trots att mina tankar ofta är likadana som dina.... det låter konstigt men tack för att du "räddar" mig=)
Jag önskar dig all lycka och välmående i livet och hoppas på att du ska få må bättre snart!!!
Kramisar
Det är verkligen svårt att stoppa någon "i tid" eftersom alla med en äs är väldigt duktiga på att ljuga, smussla och komma på nya bortförklaringar hela tiden. Till en början kan allt verka normalt, men plöstligt ballar det ur.
Jag tror att kompisarna har väldigt stor betydelse. Deras åsikter och kommentarer gör större skillnad eftersom man kan förlora en vän. En förälder eller ett syskon har man ju alltid kvar. Om en kompis hade "väckt" mig och ifrågasatt mitt ätbeteende skulle jag nog inte ha blivit sjuk.
jag vet precis hur du känner.. ta hand om dig gumman
Försent är ett skitord.
:)