My Ana Life

Ja, det stämmer att jag gick ner 25 kg på mindre än två månader. Jag är cirka 176cm lång och vägde då 69kg.

Varje gång jag klev upp på vågen och hade gått upp ett par kg tänkte jag "äsch, om jag går upp ett kg till så börjar jag gå till gymmet..." men så blev det ju aldrig. Så jag fortsatte att gå upp tills jag vägde 69 kg.

Då bröt jag med min mamma och flyttade innan sommaren hem till min dåvarande pojkvän. Där ville jag inte att han skulle tycka att jag var äcklig (har jättesvårt för att äta med killar) och åt alltid en tredjedel av det han åt. Efter ett tag slutade jag äta totalt. Varje gång han åt brukade jag dricka ett stort glas vatten eller ett stort glad cola light.

Började mina dagar med en 50cl cola light. Sedan red jag kanske en timme om dagen och försökte träna mycket annars också, gjorde massvis med sådana där träna - hemma - videos. När jag började skolan igen gjorde jag en sådan video, och fick syn på mig själv i spegeln. Jag blev chockad - jag var ju bara skinn och ben!


Sedan dess har jag gått upp kanske 5 kg. Väger i nuläget runt 47kg. Är det något annat ni vill veta?

Det här är stort hörni. Riktigt stort. Det slog mig nyss när jag stod och dammsög.
Jag vet varför jag fick anorexi. Jag vet varför. Det är en helt obeskrivlig känsla, att kunna säga exakt hur det gick till.

Under hela min uppväxt har mina föräldrar sporrat mig till att vara bättre, göra bättre ifrån mig, prestera bättre. Dom sade alltid att jag kunde bli precis det jag ville, om jag jobbade tillräckligt hårt för det.
Ingenting jag gjorde var någonsin bra nog. Jag var alltid näst bäst i klassen (enligt mig själv, jag var kanske bäst, men så såg inte jag det).

Jag ville bli omtyckt av alla. Jag ville vara bäst i allt, även populäritet. Jag började hänga med människor som höll på med droger, och tungt kriminella grejer. Riktigt allvarliga kriminella saker.

Så träffade jag Boyfriend. En kille som verkade vara för bra för att vara sann. Han var blyg, snäll, gullig, drack inte, rökte inte, höll inte på med droger. Han festade inte, han hade en perfekt familj.
Men skenet kan bedra. Först fick han mig att må bra, eftersom det var han som fick mig att sluta med droger. Han satte alltid mig först och fanns alltid där för mig.

Så är det inte längre. Nu när jag tänker tillbaka på det, så verkar allting så klart. Han sade åt mig vilka jag fick umgås med (ingen), han sade åt mig vad jag fick göra (inget) och vem jag fick prata med (ingen). Till slut blev jag så isolerad att jag bara hade honom. Någon gång under den här processen slutade jag att äta, för att jag ville vara perfekt. Jag ville vara perfekt för honom, för att han inte skulle tröttna på mig och inse vilket freak jag är på insidan.

Nu när jag väl gjort allting han bad mig om, så är det inte lika roligt längre. Jag duger fortfarande inte för honom. Jag är fortfarande inte perfekt, nästan 30 kg och många vänner mindre.

Förstår ni hur det hänger ihop? Jag har under hela min uppväxt fått höra att man alltid ska ge allt. 100% i allt. Och det gjorde jag i det här förhållandet. Sedan att det blev just mat har säkert med min pappas fobi för socker och fett och min mammas viktnedgång att göra. Men det kunde lika gärna blivit något annat, typ alkohol.

Fan vad läskigt.

Jag skrev ett helt inlägg om min historia, men publicerade det aldrig.

Om jag gör det, så kommer det att förändra eran syn på mig. Och om jag gör det, så kan det bli farligt. Inte för er, men för mig. Jag har gjort så mycket sjuka grejer, med sjuka människor.

Jag skrev, skrev och skrev, men jag fick sådan ångest. Nu kan jag knappt andas, och jag har inte ens kommit till den jobbiga delen i berättelsen.

Jag blir rädd. Det är så mycket jag har trängt undan. Vem jag var, vad jag gjorde, vad folket i min närhet gjorde. Det handlar inte bara om droger eller fest, förstår ni. Det är så mycket mer. Jag gillar inte personen som jag var. Inte ett dugg, och det får mig att tycka att jag förtjänade Det som Hände.

Jag kommer ihåg tiden när jag festade dygnet runt. Ibland flera dagar i rad. Jag gick aldrig hem, det var fest, fest, fest, det fanns hur mycket sprit och hur mycket kokain som helst.

Jag kommer ihåg hur det kändes att gå hem, på vingliga klackar och kort kjol, med håret rufsigt, ansiktet pluffsigt och ögonen rödsprängda, vid samma tid som folk gick till jobbet. Eller åt lunch.

Jag kommer ihåg kicken, kicken att vara bäst i världen. Kicken man får när man tror att man är störst, bäst och vackrast.

Jag kommer också ihåg dagarna efter, när jag låg och grät och krampade i enorma avtändningar. Jag kommer ihåg ångersten som skar som knivar i bröstet, hur det knappt gick att andas.

Jag kommer ihåg att det inte gick att sova, med hjärtat bultandes i bröstet efter alla droger. Jag låg och stirrade på klockan och ångesten brände i halsen och låg som en klump i magen.

Jag kommer ihåg att jag var ensammast i hela världen. Än idag kan jag inte lyssna på många av dom låtarna som spelades på dom festerna. Jag får sådan ångest.

30 juli/1 juli
24.00, midnatt
Måndag, natt till tisdag, sommarlov!

Kära dagbok,

tänk vad deprimerad jag har varit det här året. Så mycket nya intryck, nya människor, platser. Det blev nog för mycket för mig, tror jag. Alla i sjuan var så mycket tuffare.

... jag kan säga en sak säkert - jag pallade inte trycket. Bröt ihop. Men nu känner jag mig laddad igen. Allt jag behövde var lite tid. I'm ready for school - I'm gonna be the best. Det här kommer att bli det bästa året någonsin! Aight?!"


Så blev det nu inte riktigt... Det var här allt började. Jag blev populärast i skolan - men till vilket pris?

HÄR kan ni hitta del ett. HÄR hittar ni del två.

Jag var som sagt ute väldigt ofta med mina kompisar, jag var hellre i stan och sprang runt än var i skolan. En av dom dagarna när jag borde ha varit i skolan var det en kvinna som kom fram till mig och sade att jag borde bli modell, och gav mig sitt visitkort.

"Why not", tänkte jag och ringde dit en vecka senare. Dom bad mig att komma förbi, vilket jag gjorde, och fick fylla i ett formulär och ta några poloroid - bilder. Allting rullade på ganska snabbt och jag fick göra en del jobb. Jag fick bilderna skickade till mig och fy, jag tyckte att jag var så tjock. Men jag orkade ändå inte göra något åt det.

Jag var då runt 173 cm lång och vägde mellan 52 - 55 kg.

Jag gick en visning på Sthlms modevecka. Vi fick gratis mat, men det var mycket snack. Jag såg att ingen åt upp sin mat och jag ville inte vara "tjejen som glufsade i sig maten". Alla modellerna synade varandra med blickarna, och det kändes som att det var min mammas dömande blickar. Jag var fet, jag var en nolla. Alla andra var vackra och smala och perfekta.

Jag gick ner till 49, 50 kg. Kanske mindre. Mina föräldrar fick nog av matsnacket och att jag använde modell - grejen som en ursäkt för att slippa skolan, så dom ringde till min modellagentur och sade upp mig därifrån.

Jag började ettan på gymnasiet. Killen jag hade varit tillsammans med gjorde slut därför att han tyckte att jag hade "förstört honom". Fick en annan pojkvän, som sade att han aldrig skulle vara tillsammans med mig om jag färgade håret brunt och gick upp i vikt. Jag började även försöka vara seriös i skolan - jag tyckte till och med att det var roligt!

Trots min pojkväns ord så gick jag upp i vikt, till 60 kg. När jag går upp i vikt får jag mer former, på vissa sätter sig fett på ett och samma ställe, men jag är inte alls sådan. Jag får fett överallt, så det ser ändå inte dumt ut.

När jag gick upp i vikt fick jag mer självförtroende. Och jag åt som en HÄST. Jag åt hur mycket som helst, tyckte inte alls att jag kunde gå upp i vikt! Det var så härligt. Jag kunde trycka i mig 200 gram choklad varje dag utan att gå upp ett gram.

Jag gjorde slut med min pojkvän för att jag var paranoid. Jag fick för mig att han var otrogen (vilket han inte var, han har i efterhand sagt att jag var tjejen han skulle gifta sig med... han hade till och med köpt en ring!) så jag dumpade honom. Började gå ut på mer fester, och jag hade så himla roligt. Jämt. Jag var festens mittpunkt, jag syntes och hördes överallt.

Nästa gång, vändpunkten för det som borde ha varit den roligaste tiden i mitt liv.

Här kan ni läsa första delen.

Nu har vi kommit till den del där jag började i högstadiet.

Fram till dess hade jag alltid varit i centrum i skolan. Jag var populärast, roligast, alltid med. I den nya skolan var jag en nobody. En nolla. Jag använde inte ens stringtrosor, vilket resten av mänskligheten tydligen gjorde.

Personen som fram till dess varit min bästa vän, började vara mer med en annan tjej i den nya klassen. Jag sökte mig istället till det coola gänget, för jag har alltid velat ha uppmärksamhet, och om det var något vi fick i den gruppen så var det uppmärksamhet. Vi skolkade, tjuvrökte, spelade korkade, hängde ute jämt, ja, gjorde alla dom där dumma grejerna.

Jag fick en ny bästa vän. En tjej som var hysteriskt utseende - besatt. Hon åt frukost, ett mål mat i skolan och sedan åt hon en skål fil på kvällen, med lite viktväktarmüsli till. Hon gjorde sjuka grejer för att gå ner i vikt. Hon var 10 cm kortare än jag var och vägde runt 10 kg mindre än jag gjorde.

Inte var jag fet, men jag var inte heller underviktig. Jag blev glad när någon sade att jag hade gått ner i vikt, men mer var det inte. Jag köpte och åt alla dom där nyttiga grejerna som min tjejkompis åt, men samtidigt tränade jag väldigt mycket, så jag brydde mig inte riktigt om det där.

Jag började gå ut mer och mer, på fester. Killar tyckte att jag hade en snygg kropp och jag var ganska nöjd med den, men jag kände som dom flesta andra att jag skulle vilja gå ner ett par kg eller så.

I nian gick jag upp några kilon, till kanske runt 60. Men jag var väldigt vältränad, så det var i princip bara muskler. Jag var fortfarande inte allt för fixerad vid vikt. Ja, jag var osäker på mig själv, men det gällde mest mitt utseende. Alla sade ju att jag hade snygg kropp, så jag trodde dem.

Gymnasiedelen, när anorexin verkligen tog fart, kommer senare.

"Jag log mot min kompis och drog fram en klubba ur godispåsen jag hade i fickan. Min kompis log tillbaka och tog några fler chips ur Estrella - påsen hon precis köpt. Jag öppnade pappret kring klubban och stoppade in den i munnen. Samtidigt sprang det en ekorre över vägen där vi gick, och vi båda brast i skratt åt ekorrens förskrämda min. Min vän och jag krokade arm och började sjunga och svänga med armarna. Vi skrattade lite till och jag kände hur sockret sakta  smälte i min mun. Jag lekte med klubban i munnen en stund och sedan började det bränna i magen. Jag drog ur klubban ur munnen och spände med oroliga ögon blicken i min vän.

'Du...' sade jag.

'Mm...' muttrade hon till svar, med munnen full av chips.

'Berätta inte för min mamma om det här... att vi köpte massa godis och äter det nu.'"

Egentligen är det svårt att säga hur det hela började. Och att det är svårt är ju en sak, men det är också fel att säga att min anorexi har en specifik orsak.

Min uppväxt var varken olycklig eller lycklig. Jag var precis som alla andra. Visst, ibland verkade det som om att alla andras föräldrar brydde sig mer om sina barn än vad mina brydde sig om mig, men det gjorde inget. Jag fick ju vara ifred och göra det jag ville.

Mina föräldar bråkade en hel del. Eller, extremt mycket. Min mamma jobbade i princip dygnet runt, och det gjorde pappa tokig. Hon brukade säga till mig att "det är på grund av dig och din pappa som jag jobbar såhär mycket, för att komma bort från er."

Och det var ungefär mamma i ett nötskal. Dom gånger hon faktiskt var där brydde hon sig inte. En gång, när pappa hade slagit mig för någon korkad anledning, sprang jag uppför trapporna med tårarna strömmande nerför ansiktet. Högst upp möter jag henne, hon har dragit på sig ytterjackan och ska precis gå ut. Hon tittade på mig och vände bort blicken, mumlade något och försvann ut.

Jag var alltid själv när jag var liten. Pappa skrek och gormade mest hela tiden och mamma vände alltid kappan efter vinden när det gällde honom. Om jag fick ändra en sak i min barndom så hade det varit att hon var så otroligt feg. Hon sade aldrig emot honom.

Pappas beteende kom att bli, precis som i många andras fall när det gäller deras pappor, mitt pojkvänsideal. Jag har haft killar som varit otrogna, jag har haft killar som behandlar mig som skit, jag har haft killar som slagit mig... you name it, I have had it. Men det kommer egentligen lite senare i den här berättelsen.

Jag började på dagis, och jag älskade det. Jag märkte ganska fort att om man syntes och hördes så fick man uppmärksamhet, något jag aldrig fick hemma. Jag hade hur mycket kompisar som helst. Jag var rolig, jag var smart, jag var påhittig, jag hade en pappa som alltid hade nyaste bilen och en mamma som alltid gav mig pengar.

Och allt det där fortsatte fram till sexan. Jag var populärast, inte snyggast på något sätt, men jag fick folk att skratta. Alla tyckte om mig.

Jag hade trots detta dåligt självfötroende. Jag dolde det bara väldigt bra. Jag tror att folk alltid har stört sig på mitt självförtroende. För jag visar alltid upp en fasad för folk, och därför tror dom att det är okay att klanka ner på mig. Men det gör alltid lika ont, när jag hör något om mig. Alltid.




fortsättning följer.