Nostalgitripp till Mando
Innan jag spatserade ut för att köpa lunch bytte jag väska till en jag inte har använt på mycket länge. Gissa vad jag hittade?
Ett kvitto. Och på det stod det bland annat: "flingor, AllBran, yoghurt, nektariner, torkade aprikoser..."
Sista gången jag använde den väskan var tiden efter Mando. Och jag fick sådan jäkla ångest. Jag saknar er alla så mycket. Helena, Britt, Rebecca, Anna... jag saknar till och med alla psykfall som skrek över matbordet och jag saknar fuskandet vid maten. Jag saknar tiden mellan måltiderna när man satt och pratade med människor som förstod.
Och jag tänker på all den tid som har gått sedan dess. På att jag inte gjort ett skit. På att jag fortfarande mår så dåligt. Men vändpunkten har kommit nu. Det tror jag på... det måste jag tro på.
Sista inlägget om Mando
Okay. För sista gången, det här om att jag är en sopa som inte vill ha någon hjälp och att jag inte vill bli frisk: det är RENT jävla skitsnack.
Jag börjar faktiskt bli förbannad när ni säger så - men sen kom jag på att jag kanske inte har berättat allt som hände på Mando. Så nu tar vi det från början, så kanske jag slipper ta det flera gånger.
Jag var inlagd på Mandometerkliniken i Huddinge. Jag fick en del hjälp, men jag kände ganska snabbt att min behandlare och jag inte alls matchade. Inte för att verka dryg eller något, men hon låg några IQ - poäng lägre än vad jag gör - och det säger jag inte för att jag vill vara elak eller något, men hon var inte av det intelligentaste slaget.
Jag har alltid legat ganska mycket före i utvecklingen, och är det något jag inte klarar av så är det att bli behandlad som ett barn, eller känslan av att folk inte lyssnar på mig. Stämningen på Mando var ungefär som i grundskolan, behandlarna var som lärare som sade "gör si, gör så".
Många gånger ringde jag upp min mamma ifrån Mando och grät för att jag var så frustrerad över att min behandlare inte lyssnade på mig, inte tog mig på allvar.
Min behandlare såg att jag hade skärt mig, men brydde sig inte. Det var en sjuksköterska som frågade varför och fick reda på att det var för att jag var så äcklad av mig själv som jag skärde mig. Sjuksköterskan tyckte att det var allvarligt och skrev upp det i datorn. Flera gånger på kvällstid fick jag lugnande för att jag fick panikattacker på grund av all mat. Men min behandlare sade inte ett ord om detta. Istället fick jag höra av henne att jag var "äcklig" som tog i min mat med händerna, jag fick höra att jag skulle skärpa mig och växa upp och att jag var för gammal för att "hålla på och tramsa såhär".
En dag tog det tvärstopp och jag fick panik över mitt tio - mellis. Ingen kom för att äta med mig och jag fick stå och vänta i evigheter. Jag kunde bara inte, allt blev bara helt fel. Och min behandlare kommer efter 45 minuter och säger åt mig att skärpa mig, jag som har gjort "så många framsteg". Jag blev så himla arg över att hon kunde vara så blind och inte alls kunde ta mig på allvar, vad var det som krävdes för att få henne att förstå?! Jag tog mina grejer och gick därifrån, och sedan dess har vi inte pratat. Hon ringde upp och var jättearg på mig en gång, och hon har lämnat flera irriterade meddelanden på min telefonsvarare. Hon är arg på mig, bara det bevisar hur gammal hon är i huvudet. Vissa människor ska inte jobba med andra människor.
Och jag tänker inte tillåta någon att psyka ner mig så totalt som dom gjorde på Mando, aldrig igen. Jag går inte tillbaka dit.
Jag är död
Jag hatar död.
Jag har inte pratat med min behandlare på flera dagar. Jag har inte varit på Mando på flera dagar. Just nu vill jag bara vara hemma och leva ett normalt liv med min familj. Och om det är ett liv i anorexi - träsket, må så vara, för det är här jag mår bra. Jag mår inte bra på Mando.
Visst, jag ska bli frisk. Men just nu är Mando det sista stället i världen jag vill vara på. Även fast jag saknar er, speciellt dig Helenis Penis <3!
Jag orkar inte tänka på mat just nu när min familj mår så dåligt och behöver mitt stöd. Det räcker med en fajt i taget, om ni förstår vad jag menar? När det här är klart, så ska jag gå tillbaka till Mando.
Farbror
Min farbror är död. Begravning om två veckor...
Jag orkar inte. Jag vill bara vara med min pappa. Men han vill inte vara med mig.
På Mando är jag tjock och äcklig.
Hemma är jag sur och ivägen.
Enda stället som är bra, är när jag är ute och går. Då bränner jag kalorier.
Och det känns jävligt bra.
Listen up, anorexics
Fortsätter ni svälta så kommer ni DÖ. Era organ äts upp från insidan, utan att det syns. Kroppen tär på reserverna när man svälter.
Och att spy är ännu farligare. Det krävs en enda misslyckad gång för att man ska dö.
Så snälla - sluta redan idag. Inte imorn. Inte efter tre kilo. NU.
Det där om mått
Varje gång måste någon pusha en för att man ska våga ta ett päron istället för ett äpple.
Varje gång måste någon säga åt oss att skynda på.
Varje gång måste någon säga åt en att börja.
Varje dag måste någon säga åt en att äta något annat än fisk.
Och ändå, vid varje måltid, spelar vi lika dumma... som att den här måltiden är våran första. Vi lurar, spelar, trixar, låtsas, leker, bestämmer, för folk bakom ljuset. Anorektiker är fanimej världens bästa skådespelare. Och det gör mig så trött, varför ska det vara så svårt att sluta?
Jag är tjock
Andra kan liksom lämna halva sin Risifrutti, men jag måste skrapa tallriken varje gång? Det är så sjukt orättvist. Varför måste jag som är fetast äta mest kalorier?
Ett inlägg tillägnat er på Mando
Tack för att ni hjälper mig så otroligt mycket, ni är mitt ljus i tunneln! Allting blir så otroligt mycket lättare när man får skrika ut sin ångest, och ni bara är där och tar emot och delar med er av era egna erfarenheter. Utan er hade jag nog dragit för länge, länge sedan.
Ni vet vilka ni är. I love you, tack! <3
Achmed the dead terrorist
Haha, fyfan vad han är bra. Man måste skratta lite ibland.
Idag var jag hemma på förmiddagen, så jag har alltså bara ätit tre - mellis och middag idag. Men vet ni vad? Det har gått bra. Jag behövde få vara hemma och återfå lite motivation. Och även ifall det innebär att jag inte kommer äta sex mål mat idag, så får det vara så, för dom målen har (och kommer) gå bra!
Förresten, vad glad jag blir när ni kommenterar att jag skriver bra. Tack så jättemycket, det värmer så himla mycket! <3
Dagens matdagbok
Sedan rymde vi. Jag och två andra tjejer från Mando. Vi körde till Heron City och sprang runt - det behövdes. Att få göra normala grejer, har ni en aning om hur bra det känns? Uppskatta allt ni får göra hemma. Bara att få möjligheten att titta på vilket TV - program ni vill titta på (berättade jag att Hip Hip Hora är censurerad? Vi fick inte se den när den gick på TV igår...)!
Sedan till middagen satt jag med en skitbra behandlare som peppade mig utan att stressa mig. Och jag fick i mig hela portionen mat, bra va?!
Nu har jag i och försig ångest som heter duga. Och jag är jävligt trött på att gråta, snora och skrika. Varför finns det inga piller som gör en bra, bara sådär? Det vore fanimej fantastiskt.
Boyfriend och jag håller på och glider isär... och det gör ont, och det gör det hela mycket svårare. Fan, varför kan det inte bara vara LÄTT?
Ick
Jag vet att jag är sjuk - men hur kul är det att få det slängt i ansiktet sjutusen gånger om dagen? Hur kul (och sannolikt...?) är det att den jämförs med cancer?
Det jag känner: Jag VÄLJER själv att inte äta, jag väljer själv att träna mycket och jag väljer själv var, när, hur och VAD jag äter och tränar.
Sanningen: Det är inte JAG som väljer. Det är min sjuka, vrickade sjukdom/hjärna som väljer det.
Sanning nummer 2: Ju mindre man äter, desto mindre näring får hjärnan så att det kan fungera. Till slut tar det stopp. Man får katastrofalt minne. Hjärnan orkar inte med att tänka, och ju mer av hjärnan som "försvinner", desto större plats tar sjukdomen. Man kan säga att ju mer jag tränar och ju mindre jag äter, desto mindre blir min förmåga att tänka, och desto större plats tar sjukdomen i min hjärna.
Är det någon som fortfarande tvivlar?
Jag ÄR inlagd.
Jag rymde. Har ni en aning om hur lätt det är här? Jag har gjort det flera gånger.
Det är ändå ingen som bryr sig, så varför i helvete ska jag göra det?
Tror ni att jag ljuger, är det därför ni frågar? Verkar jag inte må tillräckligt dåligt för att vara inlagd?
Man säger att man ska ut och röka om någon frågar. Sedan hetsar man iväg.
Man säger att man inte kan äta. Dom sätter en i ett ätlabb. När dom går, tar man sin mat och slänger den.
Man grinar och säger att man mår illa, inte kan äta. Dom ger en näringsdryck, sätter en i labb. Man slänger den.
Man tar tillräckligt lång tid på sig, dom går iväg. Man smiter.
Dom ringer, hotar med att ringa polisen. Man ber om ursäkt. Sedan är det över.
Är det någon som fortfarande tvivlar? Och vad var det där om att jag "låtsas" bli sjukare? Jag är INTE sjuk. Låt mig vara!
Knäckemacka
Tio - mellis: 1 knäckemacka + en frukt.
Tog ett halvt päron, skar bort så mycket jag kunde, och fem vindruvor. Ändå fick jag vrålångest och kastade mig ut på promenad och sprang uppför massa trappor, upp till åttonde våningen, upp och ner. Ursinnigt och besinningslöst. Anorexin vrålade i mitt huvud: "du är TJOCK, äcklig och VÄRDELÖS, spring FORTARE, spring, spring, spring!"
Jag höll på att svimma när jag kommit uppför alla trappor för sista gången. Jag trodde att jag skulle spy, maten var på väg upp och det svartnade för ögonen på mig. Jag bara darrade i hela kroppen: vad fan håller jag på med?
Kul, verkligen, eller inte.
Igår grät jag hela dagen, ångest, och hade sådan kraftig panikattack att jag dunkade huvudet i bordet några gånger. Så nu har jag en bula i huvudet, snyggt va?
Idag har jag haft en morot. För om jag inte klarade dagen idag så skulle jag inte få följa med på en utflykt som Mando anordnar (så idag har jag bara gråtit ungefär fem gånger, jämfört med dom vanliga 20 gångerna).
Majs
Vet ni en annan sak? Jag har kommit på att jag GILLAR majs.
Jag tror att det var flera år sedan jag sade att jag gillar mat.
Ensam i min fasa
Jag är ensam. Ensam här och i världen. Ensam i mitt hjärta och ensam i min hjärna. Ensam överallt, alltid, och har varit så länge jag kan minnas. Ensam med min familj, ensam med mina vänner, ensam i ett rum fullt av folk. Ensam när jag vaknar, ensam genom varje förfärlig dag, ensam när jag äntligen möter mörkret. Jag är ensam i min fasa. Ensam i min fasa.
Jag vill inte vara ensam. Jag har aldrig velat vara ensam. Jag hatar det. Jag hatar att jag inte har någon att ringa, jag hatar att jag inte har någon som kan hålla min hand, krama mig, säga att allting kommer att bli bra. Jag hatar att jag inte har någon att dela mina drömmar och förhoppningar med, jag hatar att jag inte längre har några drömmar och förhoppningar.
Jag hatar att när jag skriker, och jävlar vad jag skriker, skriker jag ut i tomheten. Jag hatar att det inte finns någon som hör mina skrik och ingen som kan hjälpa mig att lära mig att sluta skrika.
Jag hatar att det jag har vänt mig till i min ensamhet håller på att döda mig, redan har dödat mig eller kommer att döda mig snart. Jag hatar att jag kommer att dö ensam. Jag kommer dö ensam i min fasa.
/ Tusen små bitar, James Frey
Snejana Onopka
Allt är kaos just nu.
Jag är tillbaka på Mando, grinar och har mig som vanligt, men idag har varit en bra dag trots allt.
Boyfriend och jag bråkar så till den milda grad att vi inte pratar med varandra längre.
Jag är ensam.
Allt folk säger till mig tar jag negativt.
Och jag är ensam. Så jävla fucking ensam att det gör ont.
Afrika - mage
Min mage är helt svullen, jag ser ut som ett Afrika - barn. Det är hemskt, jag sitter och smeker min tjocka, utspända mage och gråter.
Jag brukar inte vara den som ger upp, men i det här fallet blir det nog så... Jag lyckades ju inte med anorexin, jag lyckades inte bli smal, varför ska jag då bli "frisk"?
Mando, end of story?
Jag gick. Jag gick bara raka vägen ut, och nu sitter jag hemma vid min egna dator.
Fuck Mando. Fuck vara "frisk", jag är ju för fan inte ens SJUK? Jag vill aldrig mera sätta min fot där.
Nu är jag hemma, och jag sitter med mina fyra tjocktröjor och dubbla raggsockor och fryser ändå. Men då är det som det ska vara, jag är där jag mår bra.
Jag är så ledsen, jag vill verkligen inte göra er mer besvikna än vad ni redan är på mig, jag är så trött på att alla hatar mig! Jag är värdelös, tjock och äcklig och jag vill inte mer. Jag vill inte mer...
Anorexin vs Mig
Jag har läst alla era kommentarer nu. Jag ömsom skrattar, gråter, ler, blir förlägen, vill krama er, vill hoppa på er, vill skrika på er, vill be er komma hit, vill få er att förstå.
Jag är så ensam. Vad är jag utan min anorexi? När jag är arg eller ledsen, har jag alltid någonstans att ta vägen med min ångest. Jag tar ut den på maten - eller tar maten ut den på mig? Jag VILL inte äta deras sliskiga, feta mat.
Någon frågade vad jag gör på dagarna. Jag äter måltiderna på tiderna jag skrev tidigare, sedan vilar jag i nästan en timme efteråt. Annars röker jag, pratar med folk, gråter, tittar på tv, lyssnar på andra. Man blir väldigt trött av att vara här, samtidigt är det SÅ skönt, för det finns folk här som FÖRSTÅR. På riktigt, inte "jag - förstår - vad - du - menar" - nickningar, utan förstår. När man säger något så kan den andra säga "jag vet vad du menar!"
