Glädje utav smalhet
Varför blir man så glad över att höra "du har gått ner i vikt!"?
Och kom inte och säg att det är bara jag som känner så, för så är det inte.
Visste ni att dom sex orden kom över "jag älskar dig" ifall man fick välja vad man ville höra av sin kille?
Det är sjukt. Men ändå blir man så himla glad när man hör dom orden.
Jag håller med dig. Ibland när jag lägger upp en bild på mig själv någonstans hoppas jag alltid att någon ska kommentera att jag har gått ner i vikt, eller att det i alla fall ser ut som det.
Citat:
Hur var det att leva med en ätstörning?:
Det var en konstant kamp mellan 2 sidor. Den ena sidan som visste att det jag gjorde var sjukt och fel, och den andra som sa åt mig att det var det enda sättet att må bra på. Ni förstår, för mig var inte anorexin ett problem, det var lösningen på ett problem, ett sätt att kontrollera mig själv. Jag kände att jag inte hade någon kontroll, och då tog jag det enklaste: maten och att äta. För jag trodde att om jag hade kontroll över maten och att äta så hade jag kontroll över allt.
Det bästa jag visste, det var att höra hur smaaaaal jag var. "Guuuud så benig du är" "ush vad smal du är". Att höra sådana kommentarer gav mig en slags sjuk kick, och jag tänkte att jag äntligen hade lyckats. Vad du gör och inte gör, säg aldrig till anorektikern att den ser sjukligt smal ut, det ger sjukdomen bränsle och eldar på den.
Sådär höll jag på í 3 år, sen orkade jag inte. Det var ett helvete, som hade stulit mycket från mig. Allt kretsade runt mat, allt. Tänk efter, många sociala situationer har mat iblandade, att fika, att gå på fest, att ha filmkväll, gå på resturang, you name it. Alla dem grejerna försökte jag undvika, eftersom jag inte orkade förklara mig. Jag ville helt enkelt ha mitt liv tillbaka, det var jättejobbigt och jag var skiträdd för att gå upp i vikt, men jag försökte. Det gick väldigt sakta, egentligen kan man säga att jag hade anorexi i 3,5 år, plus 1,5 år extra då jag tillfrisknade. Idag är jag en "nykter" anorektiker, jag tror nämligen inte att man blir frisk, någonsin. Man kan självklart ha en sund och hälsosam inställning till mat, och njuta och tycka om mat, men de anorektiska tankarna finns där i bakhuvudet och lurar. Och det är viktigt att man vet det, så man inte faller tillbaka. Om jag till exempel blir stressad, har det hänt att jag utan att jag märker det själv börjar äta mindre igen, eftersom det en gång var lösningen på ett problem, mitt sätt att återfå kontrollen över tillvaron. Mina nära och kära sa till mig, och då märker jag det också, men jag har hela tiden i bakhuvudet att anorexin är något man måste vara vaksam emot.
Varför har jag berättat allt det här? Well, för att det behövs. Det finns så många därute, som tror att man är konstig och att något är fel med huvudet. Så är det inte, jag vill helt enkelt uppmärksamma er på, att man inte är konstig eller udda, och att det är något som alla kan få.
Om jag skulle kunna förändra något, skulle jag inte göra det. Jag skulle inte göra anorexin ogjord. Visst, den stal år från mig och var väldigt svår, men jag har lärt mig mycket. Jag blev starkare av anorexin, och jag har lärt mig att förstå människor runt mig så mycket bättre.
Jag hade nog aldrig blivit frisk från min anorexi, om det inte var för all hjälp och stöd jag fått från nära och kära och anorexiavdelningen på östrasjukhuset. Man kan inte klara det själv, man måste ha hjälp, för det är en sjukdom som sitter så djupt, att den är för svår att fighta själv. Till alla anorektiska damer (och herrar) se för sjutton till att få hjälp! Ni kan inte klara det själva, man behöver mycket stöd om man ska ha en ärlig chans. Det är inte värt att gå runt och må på det viset, livet är så mycket mer än så, du är så mycket mer än så.
Och om det inte får er att tänka om, kan jag ju prova att skrämma er lite. En vän till mig har haft allvarlig anorexi, såpass allvarlig att hon pajade skjöldkörteln (stavning) och nu har hon diabetes. Hon måste ta sprutor varje dag, för en diabetes som hon själv har orsakat.
Sensmoralen av det är att man inte ska bråka med sin kropp. Var snäll mot den
CITAT:
..Jag fick också alltid höra hur smal jag var, att jag såg ut som ett skelett mm., men själv såg jag något helt annat. Läkarna ville lägga in mig, men mina föräldrar vägrade, de ville inte att jag skulle träffa andra människor med samma problem och bli uppmuntrad, jag förstår det också.
Vet du, Man kommer till en punkt när man fått nog. När man känner att hur mycket ska jag behöva ta? Bland det värsta som finns är att gå runt och må dåligt flera år, men det värsta som finns är att gå runt och må dåligt flera år och en dag. Och oss emellan, har du inte nått den punkten? Har du inte börjat känna att nu orkar du inte mer, du orkar inte känna rädslan, avskyn och ilskan? Har du inte fått nog? Detta är ditt liv, du är bara ung en enda gång, och du lever bara en enda gång. Du måste förstå det. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men ingen sa att det skulle vara lätt. Jag kan berätta för dig, att det är värt det. Det är värt allt du måste gå igenom för att bli frisk, du vet det, och jag vet det.
Logiskt sett så vet du att du är för smal, du vet det, det vet jag, för jag känner till vad du går igenom. Men ditt hjärta, dina upplevelser av dig själv säger något annat. Du måste förstå, att du inte ser klart just nu. DU ser inte verkligheten, du har på dig "anorexi- glasögonen", och de får dig att se saker på din kropp, som inte är sanna, som inte stämmer med verkligheten.
Jag blir jätte ledsen när någon säger det och börjar äta en massa trots att jag vet att det är lönnlöst att försöka gå upp i vikt...
Har för hög ämnesomsättning och är lång och smal... Jag älskar emr när någon säger "åååh ellis har du gått upp i vikt"? Lyser som en jävla sol då !
Det har aldrig hänt att någon sagt så till mig då jag väldigt normal viktig. Men det är klart, om någon sa att jag såg ut att ha gått ner lite hade jag säkert blivit lite smått glad. Det är rätt sjukt egentligen. :P