My Ana Life

Kampen mot anorexin

Fem kilo till riskerar inte min hälsa

Man kan ju leva smal också...jag tycker det är patetiskt att annonsera med fet text att man känt sig nära döden och föredrar det framför hälsa. Så det är ditt mål? Att dö? Varför förlovade du dig då? Om du ändå ska dö menar jag.

Till Magda: Är du dum i huvudet, eller? Det är inte patetiskt, det är en sjukdom! Man kan inte välja att lägga av när det passar, för man bestämmer inte själv - det gör sjukdomen. Jävla idiot.

Till Anna: Jag vill skriva att du ska söka hjälp och allt det där, men jag vet att sådana ord inte spelar någon roll. Jag hoppas i alla fall att du blir frisk någon gång, och att du får leva ett lyckligt liv, som du förtjänar.

Håller med E. Vet att detta är otroligt knäppt att säga och speciellt till dig. Men jag kan inte låta bli att avundas din disciplin. De kommer du nog ha användning för när du blir frisk. Tror inte att det bara ligger i din sjukdom.
Grattis till förlovningen! Kul att det finns en sådan ljuspunkt i ditt liv!

Jag läser din blogg för att jag känner igen mig. Jag vet att man kan bli frisk om man vill, jag är ett levande bevis. Man mår så mycket bättre när man slipper tänka på sin vikt dag ut och dag in.. Ett stort steg för mig var att sluta väga mig. Jag har ingen våg idag och jag är inte "fet" för det.. Jag hoppas du blir frisk och inser att de finns så mycket mer i livet än att se ut som ett benrangel... För det är de man gör och jag tror du vet det inerst inne, de är bara "hjärnspökena" som säger till dig att inte äta..

Tyvärr E. men håller inte med...för till skillnad från sjukdomar som cancer aids osv är detta en psykisk sjukdom som man KAN bli frisk från bara man söker hjälp. Det handlar om att vilja. Och om man själv är för blind för att fatta så borde man ha en familj vänner el som i Annas fall en fästman som reagerar i hennes ställe och söker hjälp åt henne.Jag har själv haft ÄS och är frisk idag så tydligen går det...

Givetvis går det att bli frisk, men en ätstörning är inget val och man kan inte bara lägga av. Det är en lång process, vilket du borde veta. Det jag reagerar på är att du hävdar att en sjuk person är patetisk, just för att hon är sjuk. Du ifrågasätter en av hennes få lyckoämnen och säger i princip att hon lika gärna kan skita i allt, för att hon är sjuk, och det är ett jävligt korkat resonemang. Om man resonerar som du finns det tydligen ingen anledning att hänga sig kvar vid det som kan få en att vilja bli frisk.
Förövrigt kan man inte tvinga någon att bli frisk. Föräldrar, partners eller vänner som söker hjälp åt en gör det förgäves om den sjuka personen inte vill ta emot hjälpen, vilket personen i fråga inte alltid vill eftersom ett av sjukdomens kännetecken är att man är omedveten om hur allvarlig situationen är. Precis som med missbrukare så kan du inte tvinga på någon hjälp. Hur effektiv hjälpen är beror dessutom på hur sjuk personen är. En människa som fångas upp innan sjukdomen har eskalerat är lättare att bota än någon som redan har gått ner sig totalt i träsket. Många hävdar t.ex. att man aldrig blir frisk från en ätstörning. Man kanske äter normalt, men den psykiska delen av sjukdomen finns alltid kvar.
Dessutom så är det väldigt vanligt att människor med allvarliga ätstörningar resonerar precis som Anna - att man hellre dör smal än lever tjock, och det är ett jävligt osunt och sjukt resonemang, men det är inte patetiskt. Jag tycker att du, som själv har haft ätstörningar, borde förstå att det är en sjukdom som talar, men du kanske tycker att all psykisk ohälsa är patetisk?

men anna vet ju att hennes ätstörning är fel och hon vill ju inte ha den egentligen. Så då borde hon gå och söka hjälp för gör man inte det så är det nog inte så stor risk att man kan ta sig ur sjukdomen på egen hand. På dig E låter det nästan som att det är hopplöst och kört för man kan inte ändra sitt tankesätt och ingen annan kan heller hjälpa en för att man styrs av sitt psyke. ska man bara gå med sjukdomen då och vänta på att psyket ska ändras? Vänta till man går under av sin sjukdom eller?

jag läser din blogg så ofta jag kan. jag känner också igen mig i dig, otroligt mycket.. jag vet hur det är. jag hoppas att du fortsätter kämpa och att dina "hjärnspöken" försvinner.
fortsätt skriva blogg, jag gillar att läsa den.
och förresten, vad heter låten på musikvideon? någon som vet?

Alla som har ätstörningar vet att det är fel. Man VET att det är fel att stoppa fingrarna i halsen och gå utan mat i flera dagar, och man VET att man skadar sig själv när håret börjar falla av och hjärtat inte orkar som förr, och givetvis vill man inte ha en ätstörning, för man är medveten om vilken skada det gör, men samtidigt får det sjuka i en människa den människan att hålla kvar vid sin ätstörning.
Jag menar inte att man bara ska gå och vänta på bättre tider, men det ÄR meningslöst att behandla någon som inte är mottaglig för behandling. Man kan få dem att gå upp i vikt och få en bättre fysisk hälsa, men om personen inte vill så kommer personen att återfalla så fort han eller hon inte övervakas längre. Den som är sjuk måste vilja ge upp sin sjukdom för att behandlingen ska lyckas. Detta innebär inte att man ska lämna personen vind för våg, men man kan inte förvänta sig att någon ska bli frisk bara för att en familjemedlem eller någon annan söker hjälp i dennes ställe. I slutändan så är det den sjuka personen som själv måste ta tag i problemet, för annars kan man inte bli frisk. Om fallet vore annorlunda så skulle människor inte dö av sina ätstörningar.
Och ja, man kan tolka det som så att man helt enkelt får vänta på viljan att kämpa för att psyket ska ändras, för det är det enda som kan få en att bli frisk. Viljan att ta emot hjälp måste finnas, annars så är det faktiskt hopplöst. Dock kan den här viljan växa fram under behandlingens gång, så jag menar givetvis inte att man ska strunta i en person bara för att personen inte vill ha hjälp, men man måste vara medveten om att bollen faktiskt ligger hos den sjuke.

Magda: Ibland vill jag dö. Dom gånger jag verkligen vill leva är när jag är med Boyfriend eller hästarna. Det är för dom jag fortfarande lever.
E. och Spann: Tack! Det värmer med gulliga kommentarer! :)

Vad är det för idioter som läser den här bloggen, egentligen? Bara för att det inte går att bli frisk från aids, men är möjligt att bli frisk från psykiska sjukdomar/störningar betyder det inte att psykiska problem är så mycket enklare att hantera. Man kan må lika djävligt ändå. Jag skulle faktiskt hellre vara fysiskt sjuk än att ha alla de psykiska problem jag har. Jag kan inte kontrollera min hjärna. Jag kan inte kontrollera mina handlingar eller tankar. Jag försöker, men misslyckas hela tiden. Jag får hjälp, men det biter inte på mig. Visst kan man bli frisk, men det kan ta lång tid, och det finns exempel på människor som aldrig blivit friska från vissa psykiska sjukdomar trots vård. Som E nämner finns det de som dött av anorexi. & det finns de som fått proppa i sig en massa mediciner för att kunna fungera normalt. Mediciner som ger en massa otrevliga biverkningar så väl fysiska som psykiska. Deprimerade eller ångestdrabbade personer som fått diverse "hämmare" som bara gjort dem mer ångestladdade & på gränsen till självmord.

Det är jättebra att det finns goda chanser att bli frisk från psykiska sjukdomar bara man får rätt vård, just för att de är så djävla jobbiga att ha & göra med. Men att möjligheten finns gör det som sagt inte så förbannat mycket enklare. Det är skönt för er som blivit friska från er anorexi, men då bör ni också veta att en ätstörning inte är någonting man väljer: man vaknar liksom inte upp en dag & bestämmer sig för att "i dag skall jag vara ätstörd" även om många i efterhand kan peka ut en punkt i livet då störningen utvecklades. Ni bör också veta hur djävla jobbigt det är att vara psykiskt sjuk, & hur förbannat irriterande det är med kommentarer som på något sätt försöker antyda att fysiska sjukdomar är oh så mycket värre än fysiska. Man kan inte mäta smärta. För smärta är individuell & kan vara minst lika plågsam för någon som har en sjukdom som anses "lindrigare" av allmänheten, än någon som har en sjukdom som anses "värre". För den delen måste man själv vilja bli frisk, & det är vad som är så knivigt med ätstörningar. Trots att man inte vill vara sjuk & kan känna sig öppen inför att söka hjälp [om än bara under korta ögonblick], är man rädd för att ta emot hjälpen/den hjälp man väljer att ta emot fungerar inte. En del av er som kommenterar här: har ni verkligen aldrig känt osäkerhet inför att ta emot hjälpen, därför att hjälpen [i er sjuka fantasi, visserligen] skulle göra er tjocka & det är ni rädda för?

Jag blir så djävla upprörd av att läsa sånt där skitsnack som presenteras här. RIKTIGT FÖRBANNAD, NI BORDE SKÄMMAS! Som sagt: jag är hellre cancerjsuk än att dras med de flertalet psykiska diagnoser jag har & mötas av en vård som inte kan eller ens tycks VILJA hjälpa mig. Sug på den. Mitt liv är så vidrigt hemskt att jag hellre skulle vara död, & dessutom skulle det vara mycket enklare för omgivningen att förstå mina problem & hur jag känner mig om jag var fysiskt sjuk. Pyskiska sjukdomar är inget man förväntas tala högt om. Inte ens min chef vet om hur sjuk i huvudet jag är & att de där "astmamedicinerna" eller "penicillinet" jag måste hämta ut då & då egentligen är ångestdämpande, sömntabletter & mediciner som skall hålla min hjärna i "schack".

Sorry Anna att det blev ett så långt inlägg om någon annan än du. ;) Men jag hoppas i alla fall att du kan må bättre snart. & jag måste säga att jag förstår dig i det du beskriver. Känner likadant i många situationer & en dag när jag nästan svimmade på jobbet & sedan hade hjärtklappning hela dagen slog det mig att jag kan dö. Men om jag inte dör hoppas jag att jag blir starkare... what doesn't kill you makes you stronger, jag är stark som står emot hungern, osv. Haha, vad sjuk man är egentligen. :(

du måste hata dig själv riktigt mycket som gör det här mot dig själv. om du älskade dig själv skulle du aldrig göra detta. det är riktigt synd om dig vet du. du är en lätt påverkad tjej, du måste känna bekräftelse av folk hela tiden för att känna dig lycklig, för att känna att du duger,vad är du fjorton eller? förstår inte du att alla dom här modell bilderna som sätts upp är manipulerade och lögnaktiga bilder? den där as smala tjejen med stora leendet på läpparna är i själva verket inte så lycklig, förstår inte du det? och att bilder blir manipulerade i photoshop? TROR du att folk älskar dig bara för ditt utseende? vet du ens vad kärlek är? vet du ens ad lycka är? snälla tjejen sträva inte efter att bli som kändisar, de bara en image ett skådespel, för att dom är mänskliga reklampelare, allt handlar om buissnes. och du faller för allt. snälla börja tänka efter varför egentligen du vill vara smal? varför tror du att det kommer få dig att bli älskad?. sen en annan sak man KAN vara smal samtidigt som man äter, gumman det är inte fel på dig utan den matkulturen som finns idag är tyvärr snabb mat, snabba kolhydrater som gör att man blir hungrig fort igen och äter mer och blir därmed tjockare.ät nyttigt så din kropp mår bra! tro mej du kommer må mkt bättre i själen och dessutom kan du hålla din vikt. det är inget fel i att vilja vara smal, men du verkar vara helt besatt av det och hela din värld kretsar runt din vikt, det är fel. du tror att det är det enda som kan få dej att bli lycklig men du verkar inte ens vara nöjd med dig själv fastän du är så spinkig. du måste lära dej att älska dej själv.