Studentbilder



Jag fick förresten några bilder ifrån studenten igår (om det inte var i förrgår, jag har såå dåligt minne), och FYFAN VAD TJOCK JAG ÄR. Man blir ju nästan rädd när man ser mig, haha!


Och min mamma beter sig fortfarande jättekonstigt. Hon frågade mig massa grejer om pappa och om han har hittat någon ny och sådär (när jag pratade med henne igår kväll). Jag sa bara att jag inte visste. Hon lät helt förkrossad...

Ibland vill jag att mina föräldrar ska hitta tillbaka till varandra, bara för att få ett normalt hem igen. En riktigt familj. Sedan minns jag alla bråk och all skit, och då känner jag att det lika gärna kan vara som det är...

Kommentarer
Postat av: Michaela

Hej! Grejen är den att jag träffade D i slutet av Juli förra året...när jag kände att det började bli allvar mellan oss kände jag att jag måste vara ärlig. Jag hade ljugit för människor så länge, var förlovad och bodde ihop med en kille som inte visste någonting. Eftersom jag inte var berädd att ge upp sjukdomen, ville leva det livet, tänkte jag att antingen så får han ta mig för den jag är, eller så får han skita i det. Jag började skriva dagbok och beskriva mina känslor. När vi började prata om att flytta ihop kände jag att nu är det dax. Så allt det jag hade skrivit mejlade jag honom och jag tänkte att nu får han ta ställning. Han läste igenom allt och lovade mig att han skulle finnas där om jag bestämde mig för att söka hjälp. Han läste in sig väldigt bra på sjukdomen och visste nästan mer än mig. Strax innan jul var jag väldigt nere...jag rasade i vikt och kunde inte äta, valde bort att fira jul för matens skull och han fanns vid min sida hela tiden. Vid nyår bestämde jag mig för att jag inte ville leva såhär längre. Tillsammans skapade vi en hemsida där jag skrev om allt...hur länge jag varit skjuk, vilken ångest jag bär på osv. I slutet av Januari berättade jag för min familj och de närmaste vänner..hänvisade dom till hemsidan eftersom det var ganska jobbigt att prata om..pappa hjälpte mig att kontakta anorexi och bulimi kliniken och på den vägen är det.

Jag mår fortfarande väldigt dåligt, halva familjen tror att jag inte är sjuk att jag bara hittar på, men jag antar att det är deras sätt att hanter allt. Är livrädd för framtiden och att jag ska misslyckas men efter 10 år med bulimi orkar jag inte mer, vill ha ett bättre liv än det här...

2008-07-01 @ 21:08:05
URL: http://amarulatree.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Blogg listad på Bloggtoppen.se