Föräldrar och självmord
Jag är en trevlig människa. Väldigt snäll och omtänksam, och jag skriver aldrig något för att såra någon annan. Det verkar som att några av er har föräldrar som har tagit livet av sig, och till er vill jag säga förlåt. Förlåt om jag sårade era känslor. Verkligen.
Till er som säger att jag har dubbelmoral: ta er i röven. Why? För att jag inte har ett litet barn som inte kan klara sig själv. Det jag gör är kanske sårande för folk i min närhet, men inte fan är det oskyldiga barn som inte klarar sig utan mig.
Ett barn har ingen möjlighet att ta hand om sig självt. Dom människorna JAG skadar med min ätstörning är min mamma (som närmar sig 50) och min pojkvän, som är tillräckligt gammal för att kalla sig själv vuxen.
Förstår ni hur jag menar?
jo du har en poäng, det är en skillnad när det är helt olika fall man pratar om, men det finns också vissa (dock inte jag) som anser att alla självmord är egoistiska.
kram
moget
Du är verkligen inte samma person nu som för någon/några mpnader sedan. Läser sällan din blogg numera för du är inte lika genuin som innan.
fast jag tycker inte att det spelar någon roll hur gammal man är.
självklart att det inte är snällt mot barnet, men man gör det för sin egen skull, så oavsett vilken slags familj man har så sårar man någon.
och jag tror inte att det är något planerat, jag tror inte att det finns mammor som tänker "nu lämnar jag min 3åriga son för att jag inte vill leva" man känner nog bara att man inte orkar mer, och då spelar omgivningen inte någon roll. det är kanske egoistiskt, men samtidigt är det inte något man ber om, man blir bara deprimerad, det är inget man beställer och får serverat.
men, samtidigt förstår jag vad du menar, har man satt ett barn till världen har man mer att tänka på. men det är ju inte alltid så lätt :/
Även om du aldrig svarar på kommentarer vill jag försöka mig på att fråga en sak:
Du säger att du skadar din mamma med din ätstörning, men såvitt jag vet har du skrivit hur många gånger som helst att din mamma inte bryr sig om dig, hon bara jobbar å skiter fullständigt i hur du mår. Hur kan du då skada henne med din äs?!
Eller har förhållandet mellan er blivit bättre? Jag hoppas verkligen det för din skull...
Massor med kramar! :)
Förstår du vilket ansvar det är för "ett litet oskyldigt barn" att vara den enda anledningen till att föräldern lever?
Vad händer om barnet sover över hos en kompis?
Vad händer när barnet går till skolan?
Vad händer om barnet går ut och leker?
Tror faktiskt man kan få minst lika stora ärr av att hela bardomen går åt till oro över om föräldern kommer dö som att en förälder faktiskt dör.
Livet tar inte slut för att din enda förälder dör.
Vänner, släkt och alla skyddsnät i samhället som t ex familjehemsplacering och gratis psykisk vård brukar se till det.
Det du skrev om var ju att det är egoistiskt att begå självmord, då menar jag att det är väl inte mindre egoistiskt av dig att långsamt ta livet av sig?
Sen spelar det väl egenligen ingen roll att dina nära är vuxna, lidandet för dom är säkerligen inte lättare än det är för ett barn!
Tänkte även på en sak som du skrev för längesen här i bloggen!
Du skrev att du hatar osmarta människor. När en anorektiker bantat bort allt sitt kroppsfett, börjar kroppen att ta utav fettet i hjärnan. Det leder till att man verkligen blir "korkad"
Det vill du väl ändå inte?
Du gör inget själviskt direkt. Du kan inte styra din sjukdom. Utan du måste kämpa dig igenom det och ta dig ur det.
Jag förstår din poäng, absolut. Men tycker det är lite naivt av dig att säga att du tror att ett barn skulle bota din anorexia. För det är i princip det du menar? Att om du skulle få ett barn nu så skulle du sluta svälta och vara en "frisk" mamma? Är lite tveksam faktiskt.
Sedan låter det som att bara för att din omgivning är myndig så är det okej att dem ska lida? Nej självklart är det inte det. Men du är sjuk och din sjuka sida bryr sig inte om att vara en bra dotter, mamma eller flickvän. Den har ett tydligt mål och det är att svälta ända in i döden. Vad jag vet så finns det inget i anorexia som känner empati för något annat än att gå ned i vikt. Klart att du redan lider hemskt mycket av att din omgivning mår dåligt av din anorexi. Det är inte okej. Om du skulle ha ett barn skulle det inte heller vara okej, men har sjukdomen ett grepp om dig så skulle du ändå fortsätta. Så jag förstår inte skillnaden du försöker förklara med barn och vuxna? Din sjukdom är ändå lika elak/egoistisk/grym/ med eller utan barn och du begår fortfarande ett långsamt självmord.
Har man en psykisk sjukdom som t.ex. psykos/djup depression så är det inget man kan styra över. Precis likadant som att man är förälder med cancer och går bort. Det finns inga barn i världen som kan bota det tyvärr.
Min åsikt bara...Fortsätt kämpa på
Elin, Självklart är alla fall olika, men det känns litegrann som att man tar "the easy way out" när man väljer bort livet. Kram! =)
m, jag tycker att om man skaffar ett barn så ska det barnet alltid gå först. Sätter man ett barn till världen ska man fan ta ansvar för det barnet, och inte lämna det ensamt. annars håller jag med dig om depressioner =)
Eva, självklart svarar jag på kommentarer, men oftast får jag 20 - 30 frågor om dagen, och det mesta har jag redan svarat på =)
min ätstörning skadar min mamma på det sättet att jag blir trött och grinig och hon ser att jag inte äter vilket gör henne ledsen såklart. Det är klart att hon vill att jag ska må bra! (Även om hon jobbar extremt mycket och i princip aldrig är hemma...) Massa kramar !
Anonym, Ja, för vet du vad, öppenvården i det här landet är så fantastiskt bra. Och att växa upp och veta att ens riktiga förälder inte orkade med en och tog självmord, det måste kännas bra.
Om man inte har några vänner? Om man inte har någon släkt?
Min tjejkompis mamma tog självmord och min tjejkompis ärvde flera miljoner. Hon behöver aldrig någonsin mer jobba. Gjorde hennes mamma henne en tjänst då eller? Du tror inte att hon skulle ge bort alla dom miljonerna för att få sin mamma tillbaka?
varför frågar du om vad vi tycker egentligen?
du verkar bara vilja ha en massa kommentarer som håller med dig, och när du inte får det måste du rättfärdiga det du har sagt så att folk ska förstå, och sedan hålla med dig.
lev med att människor inte tycker som dig i alla väder! och försök att se lite klarsynt på saker och ting, jag vet att din hjärna inte är på topp just nu, och det är fakta, så blir det när man svälter. men försök iaf.
Du har rätt :) Alla andra har fel, bara du har rätt haha XD Men det är ju sant.
Min blogg handlar om min vardag med UNS, ifall du vill läsa :)
Klart att det är egoistiskt att som mamma ta sitt eget liv! Vad annars? Man gör det knappast för sitt barn. Sedan ligger det givetvis någonting i att man i en sådan situation inte alltid ser klart, och då måste man ju ställa sig frågan om det verkligen var ett val som gjorts så personen var vid sina sinnens fulla bruk.
Visst, det köper jag, men argumentet om att det är mer egoistiskt att ta sitt liv långsamt förstår jag faktiskt inte. Det finns hjälp att få! Man får visa upp lite kämparglöd och vad egentligen värt att kämpa för om inte en sådan vilkorslös kärlek som finns mellan förälder och dess barn?
Olivia
jag läser din blogg ofta, nu när jag läser komentarerna måste jag fråga, vart i helvete står det att du i princip planerar barn för att du tror du ska bli bra??! jag har inte uppfattat nåt du skrivit som det, och dom som tror de kan ju tänka så här, med Paris utmärglade kropp så skulle jag inte tro att hon kan bli gravid ens!
Jag hoppas du snart får tillbaka styrkan att kämpa. Jag hoppas verkligen att du ska bli frisk. Lycka till!
Det spelar ingen roll! En 50 åring kan väl ta lika mycket skada som ett barn kan? Du lämnar din mamma. Hon älskar dig! Min pappa säger jämt att han hade tagit livet av sig om jag hade dött. Om någon dör i familjen kan man bli riktigt ***** deprimerad och faktiskt ta livet av sig. Tänk om din mamma skulle göra de? Tycker du hon är feg då?
"The easy way out"??
I stället för att kämpa?!
Den suicidnära personen:
1. Kan inte se någon annan utväg...då hade han/hon valt den
2. Har ofta kämpat i flera år
3. Känner INTE det som en "lätt" väg ut att ställa sig på en räls, se X2000 komma i 300 km i timmen medveten om att han/hon sekunder senare kommer ligga i bitar...
4. Bär en smärta/ångest som är så stor att den inte går att leva med...men får inte den hjälp han/hon behöver och TROR inte att det finns ett alternativ annat än döden att bli fri
Du verkar bli trögare och trögare. Är det svälten mån tro?
Jessica: Men du fattar verkligen inte vad jag menar. Lär dig läsa mellan raderna.
Hon förklarar att hon inte har dubbelmoral eftersom att hon inte har ett barn som inta klarar sig själv. Jag säger att hon har dubbelmoral eftersom att om hon skulle få barn så skulle det inte direkt stoppa och bota hennes anorexia. Hon begår alltså fortf ett långsamt självmord. Det som hon förklarade berodde på egoism och inte sjukdom. Det är min åsikt i stora drag! Sedan vet jag inte vem och hur hon är i verkligheten.
Jag är inte dum. Jag vet att det inte skulle funka för henne att få barn i praktiken. Men jag var nog ganska otydlig i min förra kommentar.
Jag har ett självmordsförsök bakom mig. Det enda jag tänkte pa var hur jag skulle kunna göra det sa lätt som möjligt för mina efterlevande, min pojkvän och min mamma. Jag kände att det enda rätta var att dö, att det var egoistiskt att leva. Depressionen spärrade alla andra utvägar. Som tur var kunde man rädda mig.
Fan ta alla som säger att man är egoistisk. Som om jag kunde styra över tankarna. Som om jag sag en annan utväg men tyckte den var för jobbig och valde att skära upp handlederna istället.
Välkommen till http://vsmis.dinstudio.se