Sanningen om mig
Jag satt och pratade lite med en person som betyder väldigt mycket för mig tidigare idag, och han satte igång något i min tankeverksamhet.
Vi pratade om livet, och hur han såg på det jag gjorde mot mig själv. Han såg det som att JAG hindrade mig själv från att bli bra. Den enda som satte mina gränser var jag själv.
Jag satt och spånade vidare på det här och kom fram till att han har rätt. Den enda som stoppar mig själv är ju JAG.
But what if... what if that's just what I want? Jag ser hela mitt liv framför mig. Jag har inga gränser. Jag är intelligent, jag har pengar, jag ser bra ut, jag kan prata och charma/manipulera folk. Det finns absolut INGENTING som stoppar mig från att göra det jag vill.
Då kommer min fråga: och sen då? Jag hade en kompis som tog självmord för att han fick en dom på livstids fängelse. Var han svag? Han ville inte sitta i fängelse och såg ingen annan utväg.
Om jag ser mitt liv... framför mig, helt inrutat... precis som ett fängelse, precis vad som kommer hända... är jag svag då? Är jag svag för att jag inte vill leva ett liv utan mening?
"Det handlar om att hitta livets små glädjeämnen," svarade han då. "Sådant som får dig att må bra just då. Mat, skratt, filmer, vänner, sex... vad som helst."
Men om jag inte har någon glädje i det där då? Om jag inte har någon glädje i något?
det måste finnas något annat. något bättre. bättre än ätstörningar, att svälta sig själv kan inte vara meningen med någons liv! det är bara att börja leta, för när du hittar det så har du hittat vägen ut.
det finns inga gränser i livet egentligen , det är en själv som ritar upp dem.
hoppas du hittar ett sätt att sudda ut dem!
Det där är en sjukt läskig tanke, som har snurrat i mitt huvud ett tag nu. Det som ska vara roligt är inte roligt, allt är förutsägbart och har redan hänt. Fast jag hoppas fortfarande på att den känslan ska försvinna, att jag ska hitta glädjen igen.
Är det du på bilden?
alla har något dom blir glada av.
eller iaf något som gör att helvetet känns lite, lite, lite bättre...
du orkar det!
du kmr hitta en mening!
kämpa på!
Jag känner igen mig i det där. Jag förstår också hur jävla förbannad du känner dig när någon kommer med kommentaren "det ordnar sig/blir bättre om ett tag" för att smärtan/eller ickesmärtan som du känner nu känns så fruktansvärd jobbiga att du inte ser någon utväg. Jag har inget svar på vad du ska göra.
Saker och ting förändras.. det är ett som är säkert.
alltså kommer dina känslor nu att förändras och en dag (vilket känns avlägset för dig) kommer du kanske känna någon form av välbehag och lycka.
(Förresten du säger att du inte känner glädje i småsakerna, känner inte du stolthet för vad du gör med bloggen? hjälper folk, får de att inse att jakten på en smal kropp inte är glamorös, du visar sårbarhet (den som du själv hyllar när andra visar den) du visar att livet är tufft, och med det säger du till andra att det är okej att må dåligt i en tid då folk måste vara lyckliga hela tiden.)
jag tycker att det är stort, du når ut till så många. det är inte alla som har den chansen.
jag känner då fan inte glädje i något heller.
Det finns glädje, bara det att man inte ser det när man är "mitt i skiten" som jag brukar kalla det.
Och ser du det inte - då måste du ha hjälp. För de finns där, saker som du gillar, uppskattar och älskar. Jag lovar.
Det är inte värt det - be om hjälp - om så bara med tabletter för att bli lycklig, det kan handla om något så enkelt som en låg serotonin-nivå eller problem med sköldkörteln.
Kram Carro
Men liten då! Har inte du en pojkvän nu? Han måste du väl se lite glädje i iaf? Och du rider väl? Det måste du väl göra för att du tycker att det är kul och inte för att du måste, eller?
Snälla, söta, underbara du! kan du inte bara bli frisk?
då får du öva på att se alla stjärnögonblick i ditt liv och tänka positivt. det har jag gjort och det kan du med.
julkramar*
/S
jag tror att det säkert finns något om du tänker efter riktigt noga som gör ditt liv värt att leva, hästarna? Snygga killar? fina kläder? Vänner? Sommaren? Vintern? tänk efter riktigt nogrant det finns något.. det är sådana som tar livet folk som inte har glädje i något, men jag är säker ¨på att du har det. Läs gärna min blogg
Sjukdomen gör att du inte kan glädjas åt sådana saker, men blir du frisk så kommer det vara helt underbart! Jag har själv haft anorexia men nu är jag frisk =)
skaffa familj och få barn i framtiden då?
Jag känner exakt så, det känns som jag verkligen kan lyckas med det jag vill, jag har alla chanser att göra saker som jag vill.
Det finns vänner, fester, killar..ja allt.
Men jag finner aldrig lyckan.
Jag VAR garanterat lycklig innan jag blev sjuk.
Sen när man blir "frisk"..vilket jag har insett att jag faktiskt aldrig kommer att bli, för järnspökerna kommer aldrig släppa mig, och jag kommer aldrig kunna uppfatta min kropp normalt.
Fan..ja hittar liksom inte tillbaka till min identitet, skall man skapa sig en ny?
Vad är meningen med livet?
gaad e så jävla trött på denna skiten jag aldrig kommer ur.
Jag e trött på allmänheten som aldrig verkar förstå att en ätstörning sitter inte i kroppen utan det sitter i psyket.
Jag vetisjutton varför jag skriver här men det var skönt att skriva av sig
take care
Språkpolisen, tog livet av sig eller begick självmord.. Inte tog självm... ;)
Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Jag brukar sitta och fundera över vad som krävs för att finna en mening, ett glädjeämne och lycka. Visst måste det komma inifrån , men krävs det inte något mer? Krävs det inte en del av ens omgivning också?
Det jag funnit problematisk när det kommer till ätstörningar är att personen i fråga inte vill bli frisk. Vi vill ju vara kvar i vår ätstörning och sträva efter vårt mål, eller? Jag kan känna att jag vill ha hjälp, men samtidigt älskar jag att ha kontroll och gå ner i vikt. Det blir som två viljor som slåss med varandra. För om man verkligen vill så kan man, eller hur!?!
Kram