Anorexi och Bulimi - var kommer det ifrån?
Jag har en viktig fråga till er. Jag är helt övertygad om att en ätstörning har psykologiska orsaker. Vad tror ni?
Tror ni att:
1. Ätstörningar kommer ifrån banting / överdriven träning?
eller
2. Ätstörningar kommer av psykologiska orsaker, såsom familjeförhållanden?
Jag skulle bli väldigt glad om ni tog er tid och svarade på det här.
både och faktiskt... personligen så började allt för mig pga överdriven träning. det smög sig fram på det viset. men absolut att det kan bero på andra orsaker med, som ens uppväxt, mobbning osv.
Mina ätstörningar kom från psykologiska orsaker. Sen att tjejkompisarna hetsade en att inte äta gjorde inte allt mycket bättre.
Självklar tvåa- det är en psykologiskbetingad sjukdom
Jag tror det kan komma från båda sakerna... Men jag tror att iallafall lite av tvåan måste vara inblandad, sen kan det ju utvecklas ytterligare av ettan. Hm, ja.. det är vad jag tror :)
Jag tror nog att det mest är psykologiska orsaker, men bantning kanske utlöser det, y'know?
ALLA som bantar får ju inte ätstörningar.
jag tror de beror på något speciellt som hänt, tex inom familjen, som fått en att må dåligt och ta det ut över sigsjälv..
din blogg är förjävla bra förresten!
2, absolut!! jag tror att ätstörning sitter djupare än överdrivning träning och bantning!
Helt klart psykologiska orsaker! Jag och många av mina vänner har haft svår anorexi och alla har vi haft det jobbigt hemma.
båda alternativen är sammanflätade skulle jag vilja säga. Psykologiska orsaker,, såsom påhopp av familjen tex. att man blir kallad fet eller stor, leder till dålig självkänsla och man börjar förmodligen banta, tillslut blir man så övertygad om att man MÅSTE visa sin familj ATT MAN KLARAR av att också vara en perfekt dotter/son och blir väl antar jag föör indragen i det tillslut. Jag tror båda dina alternativ hör ihop på ett visst sätt.
Jag är inte helt säker.. men jag tror att det kommer från 1. Ätstörningar kommer ifrån bantning/överdriven träning.
Men i ditt fall så började det kanske med nr 2. och så fortsatte det med nr 1.?
kram!
Både och måste jag nog svara...
För min del så har mina hemförhållanden varit otroligt bra. Sund familj, inga konstigheter.
MEN, jag levde i fem år i ett förhållande där jag misshandlades både psykiskt och fysiskt och jag kände nog aldrig att jag riktigt dög till.
Och utöver det så har jag en diagnos som heter bipolär sjukdom och har varit djupt deprimerad flertalet gånger under mitt liv.
...nej...jag ändrar mig. Inte både och.
Det är nog fasen psykologiskt när jag nu tänker efter.
Kram
2.
Jag tror att det kan komma av båda. Är nog olika från person till person.
nummer 2. helt klart.
Jag har verkligen ingen aning om varför jag fått bulimi :S Eller UNS som jag skulle bli diagnotiserad till.
Kan bero på min mamma som har bantat i flera år, och som bad mig i början av min tonår att tänka på vad jag äter osv.
Sedan började jag banta vid 13 års ålder, och sedan dess har jag inte kunnat ta mig ur cirkeln.
Så, mitt svar är nog både och. (I alla fall vad det gäller mig.)
Jag tror rätt hårt på ettan, att det kommer från bantning. Sen kommer all psykisk skit efteråt. Men visst kan det väl säkert finnas många fall där det är andra vägen.
Jag tror ätstörningar kan skapas av båda orsakerna. I mitt fall, och de flesta beror det på psykologiska orsaker. Man mår dåligt över något och tar ut det på maten. Är det något som går fel så tar man ut det på maten, för det kan man ju iaf kontrollera.
Angående det första alternativet. Jag har hört om personer som har varit överviktiga eller "mulliga" som börjat banta och sedan inte kunnat sluta när de nått en "normalvikt" enligt BMI. (Tycker förövrigt BMI är ett skitkasst måttsystem, men det är en anna femma). En arbetskamrat till min mamma var lite lätt överviktig och gick med i Vikt Väktarna. Hon fick ett visst points-antal som hon skulle äta per dag. När hon sedan gått ner mycket i vikt och enligt VV skulle jämna ut, så kunde hon inte det. Hon var så fast i att äta den lilla mängen och klarade inte att öka, fick ångest av att äta mer än det pointsantal hon under sin viktnedgång legat på. Ett ätstört beteende skapat av bantning.
Jag tror dock att ätstörningar som kommer av psykologiska orsaker är vanligast. Det är så mycket mer än alla modellideal som ligger bakom.
Det här är min teori.
Fortsätt kämpa dig ur anorexin, den är inte värd dig!
kram
numero dos, ingen tvekan.
Jag tror 2, men 1 kan lätt trigga igång en om en har 2-problem.
Psykologiska orsaker absolut! Sen upptäcker man att träning/bantning får en att må bättre och man sjunker.
jag tror att anleningen är nr 2, men att det ofta utlöses av bantning och liknande!
Både och. För mig började det så. Inte pga familjeförhållandet men ord och press från omgivningen.
För mig personligen så tycker jag att mina matproblem har påverkats av familjen från rätt ung ålder. Mamma har alltid hållit på och bantat fram och tillbaks och sen jag varit liten och påpekat hur mycket kcal det är i olika mat. Vilket på något vis skapade en besatthet att jaga dessa kcal och läsa innehållsförteckningar sen jag var liten.
tror defenitivt det har med det psykologiska/familjeförhållanden att göra. du kan inte riktigt kontrollera dina familje förhållanden men du kan kontrollera hur mycket mat du äter.
Jag tror att det är en kombo faktiskt...jag tor att det grundar sig på gener och familjeförhållanden men att bantning osv kan vara en utlösande faktor...
Jag tror att man börjar banta/träna överdrivet för att det kommer ifrån press/annat hemifrån. Så en kombination, definitivt.
Psykologiska orsaker, definitivt!
22222222222222222
2<3
de beror väl lite på...de ena leder till de andra...tycker nog att båda kan utlösa det
jag har alltid tänkt såhär:
att ätstörningar kommer ifrån hur idealet i samhället ser ut, och därmed börjar man banta och det hela blir till en störning. man har inte längre ett normalt förhållande till maten och man tränar för att leva upp till ett ideal. men det är inte psykiskt, det kommer inte från att man känner ångest eller liknande.
och anorexi, sjukdomen, kommer ifrån lite sämre omständigheter. har man anorexi så har man varit med om något som fått personen i fråga att vilja få kontroll över NÅGOT i sitt liv. det handlar EGENTLIGEN inte om att bli smal, det handlar om att trycka undan känslan av något annat(tex en dålig barndom eller ett plötsliga ångestanfall som man inte kan hantera.) och på så sätt så blir det väldigt psykiskt.
eftersom att det inte är DU på riktigt som gör det, man vet vad det är man gör fel men kan inte sluta. det är mycket psykiskt.
det är vad jag tror i alla fall.
jag tror att det kommer ifårn familjeförhållanden. jag har en usel relation till min mamma tex, låter töntigt, men hon rent ut sagt ser mig inte. mina föräldrar är oxå skillda och min pappa hör väldigt sällan av sej. ja har själv en ätstörning och det hör ihop med att jag plågar mej själv för att min mamma och min pappa ska se mej. min ätstörning beror oxå på att jag var tjock innan puberteten och fick inte tillräckligt med uppskattning under min uppväxt, och en orsak till att dom ska se mej är att jag svälter mej själv, enligt min kurator. älskar din blogg, du är ett otroligt stöd oxå. :) <3
självklart är det en blandning.
Jag tror att båda är ganska inblandade. Att det hänt något i familjen eller i sitt liv i huvudtaget, som gjort att man är "tvungen" att träna hela tiden och har höga krav på sig själv. Förstår du hur jag tänker?
Jag tror också att de är psykiskt, helt och hållet. Eller ja, miljön man lever i har nog också en stor betydelse. Har du en vän eller familjemedlem som hela tiden säger att du inte duger blir det inetsat i huvudet att du inte duger som du är, därmed utvecklar man en ätstörning.
Skriv mer om dig själv och "ditt liv", vad du gör m.m. Jag får bara en bild av att du inte gör så mycket om dagarna. Förutom rider, är på möten m.m. Vore kul att höra lite mer om vad du tänker. Lite längre inlägg helt enkelt.
puss!
Jag har en lillasyster som haft ätstörningar i över 5 år, och jag tror faktiskt det är blandat av både 1:an och 2:an
Jag tror det har olika faktorer, det beror nog från fall till fall..
Självklart har det en grund.
Jag tror som båda, det har inte riktigt hänt något hemskt i mitt liv som skulle kunna orskaka en ätstörning, jag kom väl bara på hur lätt det är att gå enr i vikt och inte äta?
Både och.
Jag tror de kan vara både och, sammanflätat också, men jag gissar faktiskt på att de flesta anorektiker blir anorektiker av 2an än av 1an.
Definitivt av psykologiska orsaker. Bantning och träning kan vara utlösande faktorer, men ätstörningen ligger nog djupare än så.
2, självklart! jag tror att bantning sätter igång hela i vissa fall men fortsätter pågrund av andra orsaker. Ibörjan är det som bantning men tilslut plågar man bara sig själv.
2, självklart! jag tror att bantning sätter igång hela i vissa fall men fortsätter pågrund av andra orsaker. Ibörjan är det som bantning men tilslut plågar man bara sig själv.
Jag tror ätstöningar kan komma av båda orsakerna. Kanske blir unga tjejer för lätt påverkade av all bantningshets som det skrivs om i tidningarna. Jag tror iaf att det är orsaken till att jag blev sjuk i anorexi. Men sen tror jag även att ätstörningen ligger mycket djupare än att man hittar bantningstips i tidningarna. Men det börjar nog av att man ser alla snygga kroppar och det sjuka idealet och alla tips. All media kretsar kring att man ska gå ner i vikt. "Gå ner i vikt och lev lyckligt! liksom.
jag tror att det är både och.
Kanske börjar med psykologiska orsaker och jobbigt hemma och man vill bort där i från och lägger ner större tid på träning, vänner och utseende. Man blir beroende och det leder till en ätstörning.
Jag tror att allt börjar med psykiska orksaker.
Jag tror att det måste finnas psykologiskt grund för sjukdomen i personen, för precis som det står i tidigare kommentar kan bantning vara en utlösande faktor, men alla som bantar slutar inte som Ana el. Mia.
Både jag och mina kompisar har "alltid" tänkt på vad vi stoppat i oss. För mig har det inneburit problem med mat i över tio år, har jag insett nu i efterhand. Om det är något som stressar mig eller jag oroar mig över tenderar jag att ta ut det över mat och träning. Vad jag vet är det ingen av mina närmsta vänner som har en sjuk relation till mat, fast många av mina kompisar skulle nog bli överraskade om de visste min hemlighet :P
Aja, idag äter jag en semla och tycker att det är väldigt gott och den ska stanna i min mage, så det så!
Fortsätt kämpa!
Lina
Min kom ihop med drastiska förändringar i släkt + relation och en depression. Guess that is #2
2. helt klart. alltså, jag tror inte att man börjar banta om man mår bra psykiskt, så de hänger ju ihop. men det har nog mest att göra med hur man är som person, hur man har blivit behandlad osv.
jag tror det kan vara bådeoch, har man dålig relaktion med familjen osv som du säger så kan det vara en orsak, sen kan det också vara när man överdriver att träna och ser hur man börjar se ut, och man blir nästan beroende av att träna och tillslut så har man en ätstörning när man minst anar det. det är nog vad jag tror iallafall!
Jag tror att ätstörningar kommer från psykologiska orsaker och dåligt självförtroende/självkänsla. Att man känner att man inte passar in, att det är något fel på en, typ sådana orsaker tror jag orsakar anorexi/ bulimi, fast jag vet inte, jag kan ha fel.
Känner du dig ensam?
Min anorexi beror på det första, så jag tror det är indivuellt det där.
Helt och fullt psykologiskt!! Självkänsla... Även om man tror att det kommer från träning så tror jag att det kommer från nåt djupare i grund och botten.......
Jag tror att det är både och. Mamma har alltid varit väldigt inne i att det är viktigt att vara smal. Så jag började träna väldigt mycket och äta och sedan utvecklades det till bulimi.
Jag hade en ätstörning för några år sen, det började 2004 och höll på till 2007, som värst var det sommaren 2006, då jag var djupt nere i skiten.
Som svar på din fråga: Ingen av dem. Jag förstår faktiskt inte själv var det gick snett. Plötsligt satt jag där som ett skelett med BMI 15 utan att riktigt begripa det själv. Jag har dock alltid haft lite störd kroppsuppfattning. Tyckte att mina ben var "kraftiga och stabbiga" fast de såg ut som kinesiska ätpinnar typ. Så lite pskologiskt är det. Men jag tvivlar på att min familj har med det att göra. Och min ambition var aldrig att gå ner i vikt, det bara blev så, och jag var totalt besatt av att bara äta superhälsosamt.
Psykologiska orsaker som kanske får en person att tvivla på sig själv, man får dåligt självförtroende som utlöser bantning/träning med vilket i sin tur ätstörningen kommer.
kombination av de båda men mest pga 2:an
2an helt klart! har man tex problem med det dvs dålig relation med en förälder eller har vart med om psykologiskt påfrestande saker så kan man börja tänka mycket på bantning svält osv som en lösning tex döva ångesten eller tro att man ska bli mer älskad ju mindre man äter osv,...
2an, lätt. Kanske en blandning. Men definitvt 2an
Jag tror inte alls att det alltid bara är psykiska, ett fysiskt illa tillstånd av andra orsaker kan utlösa en ätstörning tror jag. Men sedan är det både psykiska och fysiska som vidmakthåller den.
Helt säker på att det är väldigt individuellt. Att det kan både komma från en överdriven bantning/träning OCH från psykiska påfrestningar.
jag tror att steg ett i prosessen är 2:an. att det får en att känna sig otillräcklig och på någon nivå hittar man en utväg i 1:an och sen tar det över istället. och man glömmer själva 2:an.
lång och konstig förklaring men så har det varit för mig iallafall.
Psykoologiska orsaker som i sin tur kan yttra sig i överdriven träning och bantning som går för långt och leder till en ätstörning.
jag skulle tro att det kommer från psykologiska orsaker eftersom det påverkar och kan ändra en människa helt och hållet.
speciellt om man har det svårt/tufft eller mår dåligt,,
de hör väl ihop, men de börjar nog av 2:an..
Det kan väl vara båda, man oftast beror det väl på mer än bara att man vill gå ner i vikt.
Psykologiska orsaker, definitivt.
2:an för mig
Jag är övertygad om att det är olika från person till person! Vissa har ju tydliga drag av perfektionism och sånt som man brukar förklara anorexins utbrott med, medan andra har mått helt okej och varit fullständigt okej tills de börjat banta.
Jag håller precis på att läsa "Mamma, ta livet av mig" och där är det precis så, en vanlig tjej som bliv fullkomligt psykotisk så fort hon börjar banta. Dessförinnan och däremellan är hon fullkomligt frisk.
Jag skrev för X antal år sen ett arbete om anorexia/bulimi. Helt klart psykologiska orsaker skulle jag också säga... Hör av dig om du vill att jag ska leta upp arbetet. Kämpa på!
oj vilken fråga! det är inte lätt att svara på...
Men, det finns så många orsaker!
för vissa handlar det om psykologiska orsaker! ex. bråk i familjen som gör att hjärnan inte klarar av mer! man lägger av och kroppen utvecklar en form av ätstörning, det är också ett sätt för det undermedvetna att be om hjälp från nära och kära, att få en sinnesfri vardag.... men i anra fall kan det handla omsträvan efter det perfekta! att ex, vilja bli modell, men för att göra det måste man gå ner X antal kilo, vilket kan vara svårt i vissa lägen.. då man får vänja kroppen vid att sluta äta, eller väljer en omväg! I mitt fall så ville jag gå ner i vikt från början med rätt kost och regelbunden träning! men jag märkte fort att jag var förlat för det, och ett alternativ förmig va att äta mindre, vilket jag gjorde! sen började jag söka på internet om kalorier, hur mycket man skulle äta på en dag för en kvinna, vilket va 2000 kalorier Per dag, så jag tänkte att om jag trappade ner kalorierna till 500 per dag, så var jag ju tvungen till att gå ner i vikt! och detta var ettmål som jag va fast bestämd på att fullfölja! men jag märkte fort att det skulle innebära sallad och tonfisk 3 gånger per dag i princip!vilket jag klarade under en hel sommar! och jag gick ner 3 kilo i veckan... vilket är ganska mycket! men sen så kunde jag inte hålla mig, för så fort vänner frågade om vi kunde ta en fika när skolan började igen efter sommarlovet, så sa jag ja! och det va då Ångesten kom in i bilden... när jag hade ätit en hel bakelse.. så fick jag ångest! och kände att det här va onödigt, för att jag inte behövde det! eftersom jag hade varit så "duktig" helasommaren utan att ha ätit godis eller druckit läsk.. det va då jag fick för mig att om jag skulle kräkas upp bakelsen igen så skulle jag kunna återgå till min "normala" vardag igen, vilket blev ett problem... och jag fortsatte att äta lite då och då.. men spydde upp det lika fort igen! och det visade sig funka för migmed! så det gjorde att jag kunde äta god mat Samtidgit som jag INTE blev fetare utan gick ner i vikt! SÅ jag tror att det sitter i hjärnan....och det är nästan Omöjligt att få bort!