Min historia, del I
"Jag log mot min kompis och drog fram en klubba ur godispåsen jag hade i fickan. Min kompis log tillbaka och tog några fler chips ur Estrella - påsen hon precis köpt. Jag öppnade pappret kring klubban och stoppade in den i munnen. Samtidigt sprang det en ekorre över vägen där vi gick, och vi båda brast i skratt åt ekorrens förskrämda min. Min vän och jag krokade arm och började sjunga och svänga med armarna. Vi skrattade lite till och jag kände hur sockret sakta smälte i min mun. Jag lekte med klubban i munnen en stund och sedan började det bränna i magen. Jag drog ur klubban ur munnen och spände med oroliga ögon blicken i min vän.
'Du...' sade jag.
'Mm...' muttrade hon till svar, med munnen full av chips.
'Berätta inte för min mamma om det här... att vi köpte massa godis och äter det nu.'"
Egentligen är det svårt att säga hur det hela började. Och att det är svårt är ju en sak, men det är också fel att säga att min anorexi har en specifik orsak.
Min uppväxt var varken olycklig eller lycklig. Jag var precis som alla andra. Visst, ibland verkade det som om att alla andras föräldrar brydde sig mer om sina barn än vad mina brydde sig om mig, men det gjorde inget. Jag fick ju vara ifred och göra det jag ville.
Mina föräldar bråkade en hel del. Eller, extremt mycket. Min mamma jobbade i princip dygnet runt, och det gjorde pappa tokig. Hon brukade säga till mig att "det är på grund av dig och din pappa som jag jobbar såhär mycket, för att komma bort från er."
Och det var ungefär mamma i ett nötskal. Dom gånger hon faktiskt var där brydde hon sig inte. En gång, när pappa hade slagit mig för någon korkad anledning, sprang jag uppför trapporna med tårarna strömmande nerför ansiktet. Högst upp möter jag henne, hon har dragit på sig ytterjackan och ska precis gå ut. Hon tittade på mig och vände bort blicken, mumlade något och försvann ut.
Jag var alltid själv när jag var liten. Pappa skrek och gormade mest hela tiden och mamma vände alltid kappan efter vinden när det gällde honom. Om jag fick ändra en sak i min barndom så hade det varit att hon var så otroligt feg. Hon sade aldrig emot honom.
Pappas beteende kom att bli, precis som i många andras fall när det gäller deras pappor, mitt pojkvänsideal. Jag har haft killar som varit otrogna, jag har haft killar som behandlar mig som skit, jag har haft killar som slagit mig... you name it, I have had it. Men det kommer egentligen lite senare i den här berättelsen.
Jag började på dagis, och jag älskade det. Jag märkte ganska fort att om man syntes och hördes så fick man uppmärksamhet, något jag aldrig fick hemma. Jag hade hur mycket kompisar som helst. Jag var rolig, jag var smart, jag var påhittig, jag hade en pappa som alltid hade nyaste bilen och en mamma som alltid gav mig pengar.
Och allt det där fortsatte fram till sexan. Jag var populärast, inte snyggast på något sätt, men jag fick folk att skratta. Alla tyckte om mig.
Jag hade trots detta dåligt självfötroende. Jag dolde det bara väldigt bra. Jag tror att folk alltid har stört sig på mitt självförtroende. För jag visar alltid upp en fasad för folk, och därför tror dom att det är okay att klanka ner på mig. Men det gör alltid lika ont, när jag hör något om mig. Alltid.
fortsättning följer.
fortsätt kämpa !
Fortsätt kämpa, fortsätt vara stark!
De flesta far nog iallafall trost och stottas av sina foraldrar under sin uppvaxt istallet for att bli slagen och ignorerad. Tror du behover vara lite mer realistisk dar. :P
Kampa pa! Bra att beratta. :)
Din morsa kanske inte var feg, hon kanske var rädd för honom själv?
De finns alltid fler sidor av en berättelse, det du ser kanske inte är så det verkligen var, fattar du?
kanske inte det bästa att säga efter att sånt här inlägg, men du skriver väldigt bra!
Jag vet exakt hur det är, som du beskriver det med fasaden känner jag nu. Allting är en låtsasfasad för att gömma hur dåligt man mår.
Hoppas du mår bättre nu!
Starkt av dig att berätta. Jag följer din historia med stort intresse. Kram.
Hej vännen. Jag har aldrig kommenterat på din blogg tidigare, trots att jag har följt den ett bra tag nu. Jag tycker att du är en fantastiskt stark människa, och det gör ont i mig att läsa vad du går igenom - jag genomlider precis samma sak som du gör. Anorexia är skit, det är värdelöst, det bryter ner en. Men jag vill så gärna tro på att det som inte dödar oss gör oss starkare. Kanske hade vi kunnat bli annorlunda om vi inte levt med detta, kanske inte. Vi kommer aldrig veta det, vad vi vet är att sjukdomen har format oss till det vi är idag, och man måste göra sitt bästa utifrån det.
Jag vill visa mitt stöd, och det här inlägget var ett bevis på att du förhoppningsvis inte vill stöta bort människor som vill ditt bästa.
Ta hand om dig, vackra du! xoxo
hej
jag tycker du är så modig att vilja berätta det , jag har själv farit illa sexuellt , så som du fast jag sexuellt , jag har i dag anorexi , min behandlare på ätstörningsenheten i örebro , tycker att jag ska läggas in på bup , men jag gråter och mår jätte dåligt för det jag är under 18 så jag får allså inte bestämma själv , har hört att bup inte ska vara så värst , man blir oftast inte bättre av psyk vård , kan du ha ett inlägg om vad du tycker är den rätta vården , ha det bra ,,,
otroligt starkt av dig att dela med dig. du skriver bra också, verkligen
"Fortsätt kämpa" skiver många.
Jag, och min familj, har hört samma sak under min sjukdomstid, som har pågått under mer än sju år, sedan jag var tretton/fjorton år gammal.
Jag har alltid undrat hur de tänker, för vad är alternativet ? Finns det något alternativ ?
När folk har frågat min mamma (när hon sondade mig hemma samtidigt som hon tog hand om sin döende man som var extrem sjuk i cancer och skulle ha medicin i mängder flera gågner dagligen samt en krävande St:Bernhard opch självklart någonstnas försöka hitta tid för återhämtning och fokus på sig själv) "Hur orkar du, Linnéa?", frågade de henne. Men Jeses, vad skulle det finnas för alternativ ? Lägga sig ner på marken o säga "Nej, nu orkar jag inte". Vad händer då ? Går jorden av på mitten ? Nej, tiden fortsätter att gå. Man "orkar" mer än vad man tror. När kraften är "slut", tårarna har torkat ut på kinderna, för de finns ingenting mer att tömma kroppen (själen) på, då "orkar" man hundra resor till, sju gånger värre.
Det är så. Jag vet det. Been there, done that. AM there.
Love To You.
Du är stark som orkar dela med dig och jag hoppas att när du gör det så blir det en slags bearbetning. Du SKA ta dig ur anorexin, så är det bara. För vi finns här för dig.
Känner lite igen det där bortsätt att vi va panka...
Vad bra du skriver, verkligen!!!
hoppas allt löser sig tillslut, du kan!!
kram
blev helt tagen av det du skrev! Du verkar vara en otrolig tjej! kämpa på, jag tror på dig! :)
hur mycket av det här är sant då?
"Viva"? Hur vågar du skriva så? Jävla ungjävel.
Jag tycker iallafall att du ska fortsätta kämpa, som alla säger! Känner precis så som du känner
Din text berörde mig djupt in i själen
hej
Du är vekligen jätte bra på att skriva!Har börjat läsa din blogg tycker du är jätte modig som vågar berätta om ditt liv så här.
Jag förstår precis hur du känner när ens pappa slår en. Min mamma och pappa gör det fortfarande de har hållit på enda sedan jag var liten är fan 15 nu. Hoppas du blir frisk snart. Kram