Är ätstörda för känsliga?
Läser runt på lite bloggar. Ätstörningsbloggar, alltså.
Jag undrar om det är så att vi är mycket känsligare än "alla andra". Vi bryr oss mer, vi är mer närvarande, vi är mer godtrogna. Vi blir strålande lyckliga över något så fjantigt som att gå ner i vikt, men mest för att vi vill avskärma oss från verkligheten.
Det känns som att... det finns så mycket smärta i världen. Och vi känner det. Och vi hatar det. Och så tar vi ut det på maten. Antingen som bulimiker, anorektiker, UNSare, eller kanske till och med ortorektiker. Ätstörda, i alla fall.
Vad tror ni?
Tror du har mycket rätt i det du skriver. Att kontrollen är ett sätt att försöka styra sina egna känslor. Nu tillhör ju inte jag någon av kategorierna som du nämner, men det är så jag tolkar det jag läser runt om på bloggar.
Det ligger något i det du säger. Det känns iaf så!
absolut. jag överanalyserar iaf nästan allt. när min pojkvän tex säger att han älskar mina ben, min rumpa och bröst så tänker jag att det är fel på de kroppsdelar han inte nämner. så tror jag att det är för alla ätstörda. tyvärr. det kan bli så fel även när folk menar väl.
Jag tror du har rätt. Mitt slutprojekt i gymnasiet handlade om ätstörningar och vilka som drabbas och läste till och med någonstans att de som drabbas värst av ätstörningar är de som är känsligare än andra... eller inte känsligare utan "emotionellt styrda".
Synd att just de som bryr sig mest och ställer upp mest blir sjuka! :(
Vad är en ortorektiker?
Jag har borderline och min ätstörning är relaterad till den diagnosen. Borderline är en emotional personlighetstörning sa ja, jag är "känsligare" än andra.
Det är allmänt känt att anorektiker iaf, känner av sin omgivning och är väldigt känslig för nyanser och förändringar. Jag tror det mer är psykologi än smärta, även om det ena när det andra.
Det ligger nog mycket i det där.. På sätt och vis inser jag att det inte spelar någon roll om jag går upp eller ner, för inget kommer att lösas av det. Och oftast är det bara jag som ser det. Men när allt annat gör ont och är sönder, så är det alltid lösningen?
Man hör ju själv hur det låter, ändå är det så svårt att göra annorlunda.
tror absolut det kan stämma
jag tror du har jätte mycket rätt i det du säger. Jag tror att alla ätstörda har så mycket smärta att man tar ut det på maten.
Jag vet inte hur du ser ut, men jag lovar dig att du är sååå mycket vackrare än vad du tror!
jag tror att det här stämmer helt och hållet. jag är själv bulimiker och känner igen mig i det du skriver.
kan det vara så att vi sjuka försöker hitta så många anledningar som möjligt för att må dåligt? när man är svårt sjuk så vill försöker ätstörningen hitta så mycket som möjligt som triggar den till att fortsätta.
jag tycker själv det låter helt galet, men de känns till en viss del att det kan vara så ibland.
vad är UNSare & ortorektiker ?
Håller fullständigt med dig...
jag håller helt och hållet med dig. har tänkt mycket på det och jag är nästan till 100% säker på a tt det är så.
Enligt boken "ätstörningarnas hemliga språk" är det precis därför man drabbas av en ätstörning.
Vad är en UNS?
Jag tror absolut att "vi ätstörda" är mer känsliga, på gott och ont;
på ett, eller flera, sätt så blir livet "rikare" när man, som vi, är mer uppmärksam, observant och iaktagande. Samtidigt är det smärtsamt att vara medveten om allting; kunskapens träd typ :/
Om jag kunde leva om mitt liv och fick välja mellan att aldrig ha drabbats av anorexi eller att faktiskt ha just drabbats av det, skulle jag förvånansvärt nog välja det sistnämnda. Inte alls på grund av att jag romantiserar sjukdomen eller anser att den på något vis tillför världen eller människor (eller deras familj/vänner) som drabbas av den någonting av godo, egentligen - tvärtom. Men för MIG har den öppnat mina ögon, insett en hel del om livet, döden och allt däremellan. Den har fört mig närmare LIVET, genom döden (Oj, så flummig låter)
Kanske är det så att allt ont för någonting gott med sig, och sedan är det upp till var o en att avgöra om det goda överväger det onda eller tvärtom.
KrimsKRAMs,
Zelda
Saknar dina uppdateringar.. :)
Tror man blir känsligare när man har en ätstörning för man har mindre ork och blir på det viset mer känslig och mottaglig för allt trassel runt omrking en. Nu låter det som jag har en ätstörning - fel. Men jag känner med dom som har det och försöker förstå, psykologi och liknande har alltid intresserat mig. Jag vet i alla fall att när jag har mindre ork så blir jag känsligare och när man äter mindre får man ju mer ork och på så vis blir man känsligare. Låter det vettigt eller bara som rapakalja?
Nej! Jag tror även dem andra som mår fruktansvärt dåligt kan känna som ni "ätstörda" - Haha jag tog åt mig, för jag kan känna exakt sådär... men har absolut ingen ätstörning!!!!
Ligger nåt i det du säger!
känsliga när det kommer till utseende och mat. Sen mår de flesta inte bra och därför blir man känslig. inte ätstörningen i sig. Det är ju någon som orsakat störningen och det är nog vad som påverkar känslorna också.
Precis som för vem som helst som inte mår bra.
Jag blev mycket mer känslig och nästan ömtålig när jag insjuknade och hade ätstörningar. Det håller i sig? Jag är mycket mer känslosam och en mycket djupare människa. Både på gott och ont.
Alltså min uppfattning om de jag känner som har ätstörningar är iallafall inte att de bryr sig mer om andra.
Isåfall att de känner mer själva men inte empatimässigt, inte lider "med" personen utan bara associerar det till sig själv och också "lider"...
Kan ju dock vara för att en stor del av sjukdomen ju är självupptagenhet med alla "fel" i livet och jaget och kroppen som personen ser som inte vi andra gör. :P
Inget illa menat mot dig då förstås, jag pratar om de jag känner IRL. :P
blev så glad över att du för första gången vad jag sett iaf, lagt ut en bild på en helt normalviktig snygg tjej! annars tkr jag man kan se ett mönster i bilderna du lägger upp att du har många alldesel pinnsmala förebilder :) DEN tjejen är snygg!
Jag tror att det kan stämma till viss del, jag är väldigt mycket känsligare än många av mina vänner. Men jag är också okänsligare i många lägen. Vardagen är så hård för oss med ätstörningar, sjukdomen tar upp så mycket tid att jag ofta sorterar bort känslor och intryck jag fått under dagen för att jag helt enkelt inte orkar lägga någon energi på att tänka igenom dem och "känna".