My Ana Life

Kampen mot anorexin

Johanna

Johanna skrev en smart kommentar. 

"Varför heter din blogg "My analife - Kampen mot anorexin" när den egentligen bara borde heta "My analife" ? Vad är det du kämpar mot? Det verkar ju inte som om du kämpar särskilt mycket med tips som dessa. Ur en frisk persons synvinkel så låter ju dessa tips helt sjuka.

Jag tror säkert att du kämpar på så gott du kan, utanför bloggen. Men i bloggen? Nej. Har inte sett ett enda blogginlägg där du verkar kämpa.
Det är nog därför jag läser din blogg varje dag, det intresserar mig att läsa den med "psykolog-glasögon".

Så en svarskommentar i stil med "Sluta läs om det inte passar" är inte på sin plats just nu. Jag bara undrar var i bloggen du förmedlar att du kämpar? Bloggen handlar ju om världen ur ett anorexiperspektiv. Därför är bloggens namn Myanalife alldeles klockren!"

SVAR: Jag är ju inte frisk. Uppskattar faktiskt kommentarer som denna som får mig att inse att mitt sätt att se på saker inte är friskt. Jag ger tips som jag själv har kommit på, dels för mig själv, dels för att många vill ha tips för att bli av med dom där sista extra kilona. 

Jag kan aldrig göra rätt. Antingen skriver jag för mycket eller så skriver jag för lite. Antingen tipsar jag för mycket, eller så skriver jag inte nog om mat/ätstörningar. You get the picture? One can't please everyone. Jag skriver utifrån mig själv, vad jag tycker och tänker om saker för tillfället. Kanske inte politiskt korrekt, men korrekt i My Ana Life's world. 

Ja, du har helt rätt att bloggen handlar om världen ur ett anorexiperspektiv, jag är ju sjuk? Jag är inte frisk och som du säkert kan tänka dig så går det i vågor om jag vill bli frisk eller inte. Just nu är jag inne i en period där jag inte har så mycket kämparglöd.

tänkte bara dela med mig av min åsikt och jag tycker aldrig du skriver om matproblem eller viktnedgång alls. Inte de senaste månaderna. Inte för att det är dåligt, men är väl det man förväntar sig av en "pro-ana-blogg".



Är så glad dock för att du insett att du hellre vill vara snygg (normalviktig/vältränad) istället för anorektiskt smal. Som playboys istället för modeller. Verkar way sundare=)



Jag har själv insett lite i mitt liv igår, läs det gärna och lämna en kommentar. Lycka till och ha en superkväll =)

Snälla snälla snälla, ge inte upp! Du vet att det är fel, du vet att livet har så mycket mer att erbjuda. Du VET att du kastar bort ditt liv även fast det känns som om det är värt det. Du har ju varit på bättringsvägen, du vet bättre! Ge INTE upp. VI vet bättre!

Jag tror man måste vara där för att se att du kämpar. Och med där menar jag i samma sits. träsket, himlen, ja du vet. Jag har velat skriva så länge nu, be dig om hjälp. Ha någon att skrika till, JAG ÄR FÖR FAN SJUK. Men det gör jag inte. Jag bara lever på. Så jävla perfekt utåt ändå. Alltid glad. Men så jävla liten hemma. Men det med att kämpa.. Hur kan någon säga att du inte gör det? Kampen är väl inte att äta alla gånger, kampen är att hitta VAD man kan äta. Vad hjärnan låter dig äta. Eller så skriver jag mig, för det är ju ur mina ögon. Jag tror inte det finns något jag kan äta just nu förutom gurka. Jag älskar mat, det är det bästa som finns. Men med maten i magen hatar jag det. Jag hatar att må illa, känna mig mätt och känna att jag inte kommer vara smal. För magen, låren ja, you name it - det blir större i mina ögon. Vissa gången känner jag mig inte sjuk. Bara glad. Kan lägga mig på kvällen och tänka på hur duktig jag varit, ingen mat. Bara lite te. Jag känner mig frisk då.. när jag är sjukare än någonsin. Jag blir GALEN ibland. Och nu märker jag att min text är osammanhängande..

jag vet att du kanske inte hinner svara och så, men jag undrar bara jag är just nu på behandling på mando och jag undrar om du vet hur man skriver ut sig själv! för nu har jag fått nog jag har blivit tillräckligt gödd och jag mår bara sämre av de här! min mamma tvinga hit mig och nu e ja fast här och en till fråga ja kommer låta som en idiot men blir du iblan sur när du hör dina vänner eller vänners vänner som har ätstörnigar och också går/har gått på nån behandling eller blir du typ arg/avundsjuk när de personerna är smalare än dig! Det blir jag ja känner mig så hämsk! jag har en kompis som är sjukt smal hon har äs men har aldrig fått hjälp och lever nu med det men de har blivt bättre fast hon e forfarande smalare än hon nånsin vart! aja hon får göra allt hon vill träna umgås me vänner inte äta! henne är jag inte arg på eller nått men de e andra folk jag vill liksom inte veta att de finns fler som jag fast bättre än mig förstår du hur jag menar, jag förstår knappt vad ja menar aja puss&kram jäätte super tacksam för svar! <3

http://vagenfran37kg.wordpress.com/

Antar folk redan tipsat om denna sidan, hittade precis hit så vet inte. Grymt bra motivationstips har hon om du läser bakifrån och fram då hon har slutat blogga.

Jag läser din blogg varje dag. Ibland blir jag arg och jag vte inte varför.

Eftersom jag själv har samma problem kan jag inte säga "skärp dig" :P

För det hjälper absolut ingeting.

Men jag gillar din blogg.

Kämpa :)

Tack så jättemycket! :D

Jag har själv inte anorexi, verkligen inte, men jag skulle vilja påstå att jag har problem med mat. Jag har aldrig tyckt om hur jag ser ut, så under ett halvår gick jag ner 25 kg, jag är fortfarande stor och vill gå ner mer och gör det, men jag tänker aldrig "25 kg är väldigt mycket, är det friskt att gå ner så mycket på ett halvår?" eller "va duktig jag är som har gått ner till en mer hälsosam vikt" utan jag vill bara gå ner mer och mer och mer.

I alla fall så känner jag så som "The mini" gör, att man känner sej som friskast när man är som sjukast! Man (jag) känner sej så duktig och glad och frisk när man inte har ätit något på en hel dag och ännu friskare när man inte har ätit på ännu längre tid, och man känner sej sjuk när man äter (även om det är mindre än tex 500 kcal under en dag) fast det egentligen är då man är frisk.



Jag tycker att du är jävligt duktig som inser (med lite stöd utifrån) att "vänta nu, detta är inte ett friskt tänkande", att förstå att man är sjuk är det första och viktigaste steget till att kunna bli frisk!! (som du säkert redan vet)

Jag har följt din blogg i kanske 1,5 år nu och jag har tänkt lite som Johanna, men jag har som du säger, märkt att det går i perioder huruvida du vill bli frisk eller inte.

Jag hoppas du fortsätter kämpa och lycka till, du har mitt stöd på nått sätt genom att jag läser, jag skänker dej (och alla andra med samma problem (tex MÅNGA av mina vänner)) en tanke när jag läser din blogg.

Ta hand om dej!

Jag håller med några här uppe, skriv mer om din ätstörning. Är väldigt mycket random numera faktiskt, med sporadiska bilder på din middag.