Mitt egna lilla krig
Många av er säger att jag är dum och bortskämd som gör såhär mot mig själv. Det ni inte förstår är att jag har en sjukdom.
Varje dag säger jag till mig själv: idag ska jag äta en normal måltid. Jag vill inte ha det såhär. Sen kanske jag lagar/köper måltiden, och sätter mig ner för att äta. Då är problemet för mig att antingen så KAN jag inte äta den, eller så äter jag den, och får då så stora skuldkänslor att jag spyr upp den.
Varje dag när jag vaknar bredvid min pojkvän tänker jag på vad min omgivning, speciellt han, måste stå ut med. Då säger jag till mig själv: idag ska jag vara normal.
Och sedan, varje kväll, står jag böjd över toaletten och mår dåligt över mig själv och min kropp, och hatar min omgivning för att den har lurat mig.
Jag har ett jävla hjärnspöke, jag vill inte ha henne där, men det är hon. Så min fråga till er är, skulle ni säga åt någon som hade alzheimers att skärpa sig och ta sig samman? Skulle ni säga åt någon som hade hjärnhinneinflammation att ta sig i kragen? Skulle ni säga till en rullstolsbunden att sluta leva på skattepengar?
Vad är skillnaden?
jag förstår dig.
Jag tycker synd om dig och alla andra som är fast i det där helvetet. Det ges alldeles för lite hjälp, och på tok för sent.. Sj så har jag lite motsatt problem. Jag är mycket smalare än jag vill vara (alla tror att jag har anorexia och blir förvånade när dom ser att jag äter) och har alltid försökt gå up i vikt.. det blir också väldigt mycket fokus på mat, fast på ett annat sätt..
skillnaden är att du har ett val, skaffa psykisk hjälp. skaffa dig lite livserfarenhet.
Skillnaden är att alzheimers inte går att bota.
Du kan söka hjälp om du vill, men du gör inte det eftersom du så desperat söker efter uppmärksamhet. Hela tiden. Du DÖR om du inte får uppmärksamhet. Du dör om du inte äter också. Tjejen som kollade på dina ben kollade inte med avundsjuka i ögonen, hon såg med äckel dina fula fågelben och undrade varför du inte döljde dom, gömde dom, dom är äcklig att kolla på.
Du är så omogen, skaffa dig ett liv för helvete. Du har erkänt att du har ett problem, du vet om det, ändå söker du inte hjälp. När man håller på så kan man lika gärna försvinna, ingen som orkar med en person som bara klagar och klagar men inte gör något åt det. Fatta att du är för dum och omogen för att ta hand om dig själv, låt någon annan göra det istället. Ett sjukhus.
Det finns en hel del skillnader:
Någon med ett brutet ben går till sjukhuset,
Någon med Alzheimers lägger in sig hos psykvård,
Någon med som fått cancer söker vård... etc
Så om man följer mönstret borde:
Någon med anorexia söka hjälp och lägga in sig hos psykvården för att kunna få hjälp,
MEN
Du tycker uppenbarligen inte att du behöver vård, utan tvingar din omgivning att stå ut med dig som ständigt faktiskt skadar dig själv och därigenom skadar andra. Det är fruktansvärt själviskt och omoget att inte inse detta och att inte söka hjälp.
Anorexia är lite som cancer. Man kan bota en delmängd av de drabbade men inte alla. Men en stor skillnad är att den cancerdrabbade faktiskt aktivt i över 90% av fallen faktiskt försöker göra något åt det, försöker förlänga sitt liv, försöker med behandlingar. Du försöker inte ens. Du har lagt dig ner i någon form av resignation. Du har gett upp. Du är ju sjuk, det är inte ditt fel. Det är din ursäkt. Men det är bara en ursäkt. Ingenting annat. Det finns hjälp att få. Sök den!