Desperat rop på hjälp
Till er som säger åt mig att skaffa hjälp: jag bad om hjälp till min mamma. Skrev om det i ett tidigare inlägg... ni kan ju leta upp det om ni har lust, och kolla hennes reaktion. Se hur mycket min omgivning bryr sig om mig...
Jag blev lämnad idag. Igen. Som vanligt... jag var i stallet och pappa lämnade mig helt själv, tre mil hemifrån.
Men det är okay, jag börjar bli van nu. Jag skickade ett sms där jag skrev att jag hatade honom... han har fortfarande inte hört av sig
Jaja. Deppdagarn är roliga.
vilkeen fin bild :)
ha en trevlig kväll! :)
shit girl, ta det lugnt, du e vacker som du e, ett par kilo till på dig hade gjort dig ännu vackrare ska du veta.
Du vill alltså inte bli frisk? Har jag förstått dig rätt då..?
fin bild, sorglig text
Jag kan inte sätta mig in i den ångesten som en ätstörning trots allt måste frambringa, men jag vet att det är en sjukdom och att det går att få hjälp OM man vill.
Kanske kommer den bästa hjälpen inte från familjen utan utifrån?
åå jag förstår exakt hur du känner :( är själv i samma sits , så ville bara säga att jag tycker väldigt synd om dig, och jag hoppas att allt blir bra för dig en dag
Carro
Snygg bloggdesign du har och du skriver om riktigt viktiga saker. Fortsätt med det! Du är duktig :)
jag kan kanske fatta att frånvarande föräldrar påverkar människor väldigt negativt. Men låt inte dem styra ditt liv! Att ha mindre bra föräldrar är ingen ursäkt för att inte ta hand om sig själv och mer eller mindre misshandla sin kropp. Du har ansvar för ditt liv! Varför inte ge igen på dem genom att visa att du inte behöver dem? Visa att du kan ta hand om dig själv! Att inte äta visar ju bara på att du inte är redo att ta ansvar för ditt liv när du inte ens klarar att ta hand om din kropp på ett hälsosamt sätt.
Kram
Usch! jag vet vilket helvete du lever i, är i samma sits själv..det vad andra säger och frågar mig och kommentarer man läser på bland annat din blogg gör mig bara arg! kan dom inte bara fatta att man inte vill. Nej, man vill kanske inte bli frisk! men det är ju heller inte den friska sidan av sig själv som talar!! Jag har haft ätstörningar i 7 år och jag är 18. vissa perioder har jag dock velat bli frisk, men Hon bevisar om och om igen att jag inte borde! aja nu ska jag inte babbla på hära. vill du prata mer vilket jag vore glad över kan du bara skriva till min mail :) annars får du lycka till med ditt kämpande!!
hejsan!
du och jag verkar ha samma problem, för tre år sedan stack min pappa, inte för att han någonsin brytt sig om mig,jag är ett misstag enligt honom så du kanske förstår hur jag blev behandlad, men ungefär samtidigt blev jag sjuk i anoraxia, det pågick ganska länge utan att min mamma märkte något, mina klasskamrater och lärare och skolsköterskan var dom som berättade det för henne, s jag kom i kontakt med några som hjälper en igenom sådana här saker, jag fick prata ut om alla känslor jag bar inom mig och jag fick hjälp med att bli "frisk", det du ska veta är att det kommer alltid finnas kvar i dig, tankarna kommer alltid vara en del av dig, kampen kommer aldrig ta slut men till slut blir man stark nog att klara av det.
Om du vill ha någon som vet hur det är att bolla med kan du skriva till mig antigen härpå eller på min hotmail, jag vet iallfall att jag hade behövt någon som gått igenom samma sak att prata med när jag försökte bli frisk.
Fin bild :)
Hoppas allt löser sig för dig!
Ta hand om dig!
Värmande kramar!
Egentligen har jag inte så mycket att säga, för jag vet själv att man oftast inte tror på det man hör. Det enda jag vill säga är att jag hoppas ditt liv vänder snart, för efter regn kommer solsken, eller det är åtminstone så de säger. Men någon gång måste det kännas lättare och jag hoppas som sagt att det blir så för dig snart.
Du berör verkligen med dina ärliga texter och jag önskar dig all lycka
Vilken fin blogg!!
www.pessicaz.blogg.se
Det är tråkigt att läsa att du inte har en bra relation till dina föräldrar. Finns det någon annan i din omgivning som stöttar dig och som du litar på och tycker om? Någon vuxen?
Ibland kan det vara skönt att ha någon utomstående som kan lyssna, någon som inte är "inblandad" i konflikterna. Jag hoppas att du finner en sådan person om du inte redan har det! Det är urjobbigt att bråka med sina föräldrar och samtidigt vara beroende av dem. Men jag önskar så att du inte skulle straffa dig själv med självsvält. Det är dig själv du straffar, inte dina föräldrar i första hand.
Du förtjänar att må bra!! Du är en värdefull person även om du kanske inte känner det så nu. Du är en värdefull person oavsett hur mycket/lite du väger och oavsett om du bråkar med dina föräldrar. En dag är den här jobbiga situationen över, det är möjligt för dig att må bättre än vad du gör idag! Det finns professionella personer som kan lyssna på dig och det du har inom dig. Det måste vara ensamt och tungt att känna sig övergiven.
Det finns personer som har varit där du är, och som kanske kunde lyssna och förstå bättre än vi andra utan ätstörningar. Det borde finnas något sätt att komma i kontakt med en sådan person. Någon som vet vad det handlar om och som kan stötta och vara en förebild. Jag önskar dig allt gott och att du snart ska må bättre!
Det är hemskt att höra att du blir övergiven av de i ens närheten. Men du måste kanske söka mer proffitionell hjälp. Lära dig ta hand om dig själv, för du är din bästa vän och din värsta fiende
Vad fina komentarer alla skriver, och jag håller med dem. Ser du att det finns massor av folk som bryr sig?
Äntligen verkar folk fatta nåt på din blogg. Skönt att slippa alla idiotkommentarer.
Du har en bra blogg
Oj, hela 3 mil? Du pratar som om du var 5 år. DÅ hade det varit synd om dig. Men du är inte 5 år, du är 18 år! Du är vuxen! Ta ansvar för ditt eget liv.
Ursäkta om jag låter irriterad, men när jag har läst igenom några av dina inlägg så är det rätt uppenbart att du inte vill bli bättre. Istället för att bara säga det så lägger du över skulden på alla andra, och säger i stort sett att det är deras fel för att de inte gör dig frisk. Men det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt!
Tråkigt att du använder det som ursäkt, visst är det aldrig enkelt om man inte har stöd från sina nära men du är faktiskt 18 år & myndig & du har även internet.. sätt dig & googla på kliniker & ta tag i sitt eget liv, ditt liv & DITT ANSVAR!! Sitt inte & skyll på andra & kalla andra tjocka bara för att du har ett problem & är sjuk..
Hejsan!
Vet att jag inte har någon rätt att säga att du ska skaffa hjälp. Men jag har suttit i samma båt som du gör nu, ätstörningar och höll på länge innan jag insåg att jag inte orkade med att vara depprimerad längre, orkade inte med att maten skulle ta över hela mitt liv..
Jag sökte hjälp till mhe kliniken i Mora:
vet du vad det bästa är med det stället?
Man bor som på hotell, är inlagd en vecka, hemma i tre och så håller man på i 6 månader och de vill inte att man ska bli tjock.. Bara komma in i rätt tankebanor igen..
Kolla gärna in deras hemsida
http://www.mhekliniken.se/svenska/index.html
Jag är inte frisk än, men jag är på god väg och jag känner mig glad igen..
Jag fattar inte varför det inte finns något som reglerar vilka som får skaffa barn! Det är ett sådant enormt ansvar att det borde krävas en magisterutbildning i föräldraskap av de som får tillstånd att föröka sig. Jag beklagar å det djupaste att du tvingas utstå allt elände som händer. Jag tror säkert ni har fina stunder också men ändå, barndomen får man inte igen och du hade förtjänat en bättre start i livet.
Jag vet att jag skrivet det här 1,5 år för sent men jag har inte kommit längre i din blogg (och nu är jag så irriterad så jag hoppar på stolen). Min mamma föddes utanför äktenskapet och växte upp som oänskad. Hon har alltid poängterat att jag var efterlängtad och trots att hon har svårt för fysisk närhet (kramar och sånt) så har hon ändå alltid försökt kompensera oss för det hon själv aldrig fick.
Om jag kunde skulle jag rädda alla barn som fick det sämre än jag själv. Mitt självhat kommer inte från brist på kärlek hemifrån. Däremot från övergrepp och taskiga pojkvänner. Jag är less på att vara den tjocka tjejen som ska vara så jävla rolig jämt men fettet håller åtminstone killarna på avstånd. Jag vet att dom kommer tillbaka för att utnyttja mig så snart jag är attraktiv igen. Jag är nästan 30 och det är fortfarande så här. Jag önskar jag kunde säga att livet blir bättre. Men mitt har inte det. Inte än.
Håller tummarna för dig iallafall. Älskar din blogg och ditt sätt att uttrycka dig. Du motsäger alla fördomar om att anorektiker är lättledda stackare utan förmåga att förstå vad dom håller på med. Om du tillfrisknar hoppas jag du börjar hålla föredrag på skolor. Människor lyssnar hellre på någon som vet vad dom pratar om.