Vad ska jag ta mig till?
Fick papper ifrån Mando. Det finns tydligen en stödgrupp för föräldrar där, som hon tyckte att min mamma kunde gå på. I varje fall några möten.
Jag lade papprena ute i hallen. Uppvikta, enkla för mamma att se.
Nu ligger dom ihopvikta inne i mitt rum.
gumman, tänker på dig dagligen. Hoppas att du inte mår allt för dåligt. Din mamma verkar inte vilja acceptera att du har ätstörningar, men tänk på att det lika gärna kan bero på att hon är rädd/tycker att det är jobbigt (inte att du är jobbig, men att hon tycker att situationen är påfrestande) och helt enkelt mår dåligt över detta. Hon mår säkert dåligt över att du mår dåligt? man kan ju hoppas att det beror på det iallafall.
Sköt om dig! <3<3<3 stooora kramar
Usch, vänder sig i magen varje gång jag läser om din mamma :(
Hoppas allt ordnar sig!
Mina föräldrar är helt tvärtom och det är också väldigt irriterande. Dom är på mig hela tiden. Får behandling på Capio och de ska lägga sig i hela tiden. LÅter mig aldrig vara ifred. Det är hemskt, men jag vet att de gör det för de älskar mig. Och din mamma älskar dig också, bara det att hon ä nog rädd för att inse sanningen. Men prata med henne, så blir det nog bättre ska du se. För både henne och dig.
ojojo... Blir riktigt rädd när jag läser om din mamma... Men det finns många här ute som tänker på dig ofta och hoppas på det bästa, keep it up
Kramar
JAG VILL SPY PÅ DIN MAMMA.
Förlåt?
Prata med din behandlare om det här, om din mamma. Puss
gah vad jag hatar när föräldrar ignorerar en på det där sättet ........
Är du seriös!? Förlåt att jag snackar illa om din mamma men är kvinnan helt körd i huvudet eller?!?
Ungefär så reagerade min mamma också när det begav sig. Visst är det ett för jävligtb beteende och jag har fortfarande inte riktigt förlåtit henne, men samtidigt vet jag att hon bara inte förstod bättre, eller orkade försöka förstå.. Jag tror din mamma älskar dig. Ni behöver nog komma tillrätta med en hel del dock. Kram!
Vännen (måste skriva så fast jag inte känner dig) min pappa gick aldrig heller i stödgruppen då jag var sjuk. Vi var långt ifrån varandra och hade en hel del att tala ut om, än i dag då jag är 31 är han inte pappan jag önskar jag hade. Man får försöka acceptera dem som de är och det viktigaste av allt; Att man säger till dem vad man vill ha av dem... T ex mer uppmärksamhet, förståelse, tid mm. Jag skyddar inte din mamma, vet inte vad som sker mellan er men jag tror att det inte alltid är enkelt att vara förälder (är ju mamma själv men till en liten kille). Hon är säkert ledsen att se dig dålig men har säkert inte verktygen att veta vad hon ska göra/ säga. Är helt övertygad att hon och din pappa älskar dig över allt annat. Kämpa på!!!! Du är så duktig. Kram