Ursch.
Jag är så stor och tjock och ändå så smal och äcklig. Hatar mina vassa armbågar och höftben. Hatar spyan, älskar svälten. Hatar maten, älskar spyan. Hatar vänner, saknar socialt liv.
Hur fan ska man veta vad man vill när man är så kluven?
Jag är bara tjock. blä-
Va? hatar du vassa höftben? Det som är så vackert!
ja... =/
svår kombination...men du är inte ensam.. Kanske inte till ngn tröst men skönt å veta...?! =)
Åh, vännen... jag hatar när man känner sig så där ambivalent i sitt känsloliv & sina tankemönster. Jag känner igen mig i en del av det du skriver om här, även om jag inte har exakt samma problematik som du. För min del älskar jag dock en del av sakerna du nämner här. Höftbenen till exempel. Det är så vackert med utstående höftben. Älskar att känna mina ben. Mern jag förstår samtidigt att det är en jobbig känsla. För även om det här är en pro-ana blogg, typ, så verkar du ju vara medveten om att du lider av en ätstörning & när man haft äs ett tag börjar man få svårt för saker som i början kändes bra. Det är en komplicerad situation & en ond cirkel.