Jag är krossad
Jag känner mig helt tom inuti. Igår satt jag och stirrade rakt ut i luften - i en HALVTIMME. Fattar ni hur sjuk jag är?
Jag trodde på något patetiskt vis att när jag skulle be om hjälp, skulle jag få det. Mamma skulle krama mig, som när jag var liten och fått ett skrubbsår, och lova att allt skulle bli bra igen. Att jag kan bli frisk, att hon skulle fixa hjälp.
Jag var så inne i den föreställningen... att jag kunde bli räddad. Jag skulle bara behöva sträcka ut en hand, och så skulle min mamma hjälpa mig, ta mig till en dietist eller något. GÖRA NÅGOT. Som jag inte klarar själv.
Jag känner mig förråd, naken, blottad, äcklad. Jag vet inte fan hur jag ska ta mig ut. Hur ska jag ta mig ut?
hejsan.
jag förstår hur du känner det med din mamma,det är så fruktansvärt jobbigt när man äntligen skaffar sej så pass mycket mod,att man vågar be om hjälp och då inte får någon,det känns som om någon bara tar all luft..
jag vill mest bara säga att det faktiskt var starkt gjort av dej att be om hjälp,och att det är hemskt att du inte fick det.
Kram Maria.
Jag måste också säga att det var sjukt starkt av dig att våga berätta. Detta ger mig inspiration. Jag har velat så många gånger men det går bara inte. Men du har ingen annan släkting eller vän i din närhet som du verkligen litar på till 100% Det kanske skulle hjälpa om du pratade med den, fast jag kan förstå om du inte orkar berätta för någon mer. Åh jag tycker verkligen synd om dig. Du måste ta hand om dig och jag hoppas det löser sig.
Hah! Jag stirrade i väggen som mest 12 h i sträck så jag tycker du verkar ha ganska mycket energi och styrka kvar. Hoppas något händer innan du också kommer upp i 12 h väggstirrande.
kan du inte prata med din pojkvän? han kanske kan ge dig den hjälp du förväntade dig av din mamma. du verkar ju verkligen tycka om honom och ha förtroende för honom, och han verkar ju bry sig mkt om dig!