Skärp er tjejer!
Jag tänker INTE hjälpa er att få anorexia. För det första: det går inte att lära någon att vara anorektiker. För det andra: vill du bara gå ner i vikt, visst, fine. Jag kan ge tips om olika saker - på ett NYTTIGT sätt.
Men allvarligt, ni som har vänner, familj, omgivning som tycker om er... skärp er. Jag blir SÅ LEDSEN när jag läser era mail, eller kommentarer.
Ni VILL INTE sluta på ett jävla sjukhus, eller gå runt med den här ångesten som jag har jämt. Jag mår skitdåligt, jämt och ständigt, och om jag kunde gå tillbaka i tiden och göra saker ogjort... då skulle jag göra det.
För det här är inget liv. Det är är ett jävla skitigt mellanläge, ett mellanläge mellan liv och död. Jag känner mig aldrig helt levande, aldrig döende. Jag hatar mitt liv.
Tack fö att ni läser när jag vädrar mina sjuka tankar !
Jag önskar du kunde ta till dig det du själv skriver. Du är ju smart, du vet att det du gör är fel och det är inte Ditt fel. Jag önskar dig all lycka i världen.
Håller verkligen med det Susanne skriver. Du vet exakt vad som inte är bra för dig och jag hoppas du börjar följa det!
Bra sagt! Många yngre tjejer verkar romantisera tanken på anorexia - men det är verkligen inget som är positivt med att ha ett stört förhållande till mat!
Word!
bra skrivet tjejen!
Vet din omgivning om att du har anorexia?
eller hur...
jäkla människor som tror att det är en lek ungefär...
Så fantastiskt sant, det du skriver.
du bor väl i stockholmsområdet? ta kontakt med Capio för fan och se till att bli inlaggd på dagvård - jag kan lova dig, vill man vara där så hjälper det!
Jag vet att det här kanske är känsligt och så. Men jag har följt din blogg under ett tag nu. Och nu den senaste tiden erkänner du mer att du har ett problem/sjukdom och att det är väldigt krävande. Min fråga är så - klassar du dig fortfarande som Pro-ana? Menar du fortfarande att detta är en livsstil man väljer som det inte är något fel på?
du är dubbelmoralens drottning. pro ana = råder andra att INTE få ana?
Jag tror att många tjejer inte riktigt vet vad anorexia innebär, att de bara ser de "positiva delarna" som att man bli smal och har kontroll över det man äter. Att de inte vet/glömmer bort allt annat som följer med anorexia.
Bra skrivet! Jag hoppas verkligen att du kommer ur den här fruktansvärda sjukdomen. Jag har själv haft anorexi och var säker på att jag aldrig skulle bli fri från det, men genom att söka hjälp är jag nu 100% frisk. Snälla, sök hjälp du också! Du förtjänar det och livet blir mycket, mycket bättre! <3
Du kanske ska söka hjälp innan du sitter och predikar värderingar ? Nej , ANOREXIA är ingen livsstil men du verkar ha gjort det till en "cool" grejj .. Usch
vanföreställningar är svåra att bryta själv. du tänker på ett dåligt sätt.
jag skulle också rekommendera vård till dig, speciellt när det finns en chans att du kanske stöter på någon som förstår dig, kan prata i grupper med andra personer att relatera till istället för att smyga med det, få någon som arbetat med människor som haft anorexia innan som vet precis hur läget ligger till och kan hjälpa dig att komma underfund med vissa saker.
vissa insikter kommer inte alltid till en serverat på ett silverfat, och det är ju synd ifall man fyller 30 och först då blir helt "ja men NU FATTAR JAG JU! det är ju det som är fel! då kan jag arbeta bort det!"
då har det kanske redan gått för långt.
och de kanske vet precis hur man ska bryta de här banorna också. för den bästa känslan är när man är nöjd med och stolt över sig själv. du ska sträva efter den känslan för du förtjänar den! sluta aldrig söka hjälp förrän du får den som du definitivt gjort dig förtjänt av genom åren! du har kämpat och kämpat så mycket emot dina problem. det är dags för belöning! en slags befrielse, ett lugn. hjälp helt enkelt. så att du kan lära dig njuta av det som är bra istället för att må dåligt över det som inte fungerar.
det är som folk som säger att de inte har tid.
de tänker bara på sina tentor, på sitt jobb, att de ska hämta barnen, att de ska reparera bilen osv.
aldrig tänker de på hur skönt det kommer vara att ta det lugnt i duschen, sitta och dricka kaffe/te på morgonen och läsa tidningen, att sätta sig i solen med en nära vän, gå och bada. de tänker inte på de tillfällen då de skrattar och är glada och lugna. de glömmer bort det direkt av någon anledning och tänker bara på de negativa sakerna. det är synd. minns man inte att något hänt så, ja... då har det ju inte hänt heller.
det är bra att skriva upp alla roliga saker som händer så att man undviker att det försvinner :) för det är alltid kul att läsa dem senare.
ska själv till en psykiatriker för en ADHD-utredning imorgon. har tagit mig flera år att försöka förmå mig att söka hjälp för mina problem, så jag VET verkligen hur svårt det kan vara eftersom man känner sig så typisk och förväntar sig att folk inte kommer ta en på allvar (för de gör ju oftast inte det!) när man förklarar sina problem.
man tar ju sig själv inte på allvar efter ett tag heller, och så hamnar man i en rad olika nedåtgående negativa spiraler av olika sort och allting blir bara en gigantisk dominoeffekt som du inte kan bryta själv.
det är ju ett problem FÖR DIG. det är ju DU som har problemet. det är DU som mår dåligt av det. det är därför det är så äckligt när folk bara nonchalerar en, för KÄNNER DU att något är ett PROBLEM som sätter hinder för dig så är det ju klart att det är ÄKTA då också! för det är DU som mår dåligt över det, inte de andra som inte förstår. de kan inte förstå!
men oftast försöker de inte heller för de förstår inte allvaret i något annat än sina egna problem - för det är just det, ett problem i DERAS liv som de inte vill ha där, som sätter hinder. vi nonchalerar varandra alldeles för snabbt, vi ungdomar. vilket är otroligt synd, för vi skulle kunna hjälpa så mycket om vi bara inte avfärdade direkt utan lyssnar, motiverar, visar förståelse och sympati. om vi bara tar tid med varandra.
varför sådan stress liksom? det är så jävla onödigt, våra attityder ibland. varför skälla ut när man bara kan vara neutral? varför vara otrevlig istället för trevlig? varför ska två personer må få varandra att må dåligt när det är så mycket enklare att bara låta bli?
ta ditt problem på allvar även när ingen annan gör det, och sluta ALDRIG försöka må bättre för du har fått den här otroliga luckan att vara med om ett medvetet liv, att du blev just DU, och du förtjänar att må så bra som möjligt eftersom det här ändå är din chans att uppleva saker! det är ju en minimal lucka i tiden vi har fått. så visst ska vi få njuta av det också, den korta tid vi ändå tänker och upplever! :)
INGEN kan ta den rätten från dig, inte ens du själv! för det är din rättighet som en medveten varelse i kosmos, att vara lycklig och leva ett givande liv. :)
nu har jag skrivit OTROLIGT mycket till dig, jag förväntar mig inte riktigt att du ska orka läsa allting. men om du ändå gör det så hoppas jag att det får dig att må lite bättre! och att du får motivation, inspiration och glöden tillbaka att må bra. shine, girl. :)
nu har jag inte läst igenom detta heller så jag vet inte om jag kanske uttryckt mig fel. fick bara ett infall att skriva mycket. höhö, "adhd":n, you know. ;)
du måste ju också förstå att du behöver inte vara perfekt, det enda du behöver är att må bra.
sedan går allting som smort.
är du perfekt mår du inte bra, för perfekt är subjektivt och ofta negativt perfekt är "jättebra x29384923848".
du vet inte vad som är perfekt i dina ögon. du vet bara vad som är bra. och bra är alltid perfekt nog. :)
lagom är ordet.
för att för mycket av någonting resulterar praktiskt taget aldrig i något bra. ha det i åtanke. :)
Det finns bara en sak jag kan säga, kämpa på!
Finns inte mycket vi ndra som itne känner dig kan göra, jag har läst igenom stora delar av det du skrivigt.
Du har berört mig!!!
Jag önskar dig all styrka mot Anorexi!
Det finns folk som stöttar dig men det är bara du om kan göra något! kämpa på!! :D
jag kunde inte hålla med dej mer!
det är HEMSK när tjejer som är FINA skrivet och vill ha hjälp med å bli anorektisk...
jag kommer ihåg när jag var till skolan första gången efter min första sjukskrivning.. jag fick vara i skolan 1 timme för å hälsa på mina kompisar å klassen å det känndes så bra å få träffa alla igen. efter att jag hade varit in å hälsat på alla i min klass så gick jag ner i kapprummet för å hälsa på lite folk å då kom det fram en tjej till mej som då gick i paralell klass med mej som jag inte alls någonsin pratat med, hon kom fram till mej och sa " jag önskar jag kunde vara som dej, jag önskar att jag oxå kunde väga 39 och kräkas upp maten när jag ätit och jag önska jag kunde svälta mej själv å träna lika mycket som du gör! kan inte vi göra det tillsammans?"
i just det tillfället skulle jag egentligen velat smälla till henne å skrika åt henne å bbanka vett i skallen på na, men jag vart så paff så jag gick bara därifrån... jag han vara i skolan 15 minuter sen ringde jag mamma för att hon skulle komma in och hämta mej... det var sista gången jag var i skolan på nästan ett år..
man blir sårad och så blir man både arg på dom där tjejerna men sammtidigt tycker jag synd om dom för dom har ingen aning om vad dom pratar om.