En mammas oro
Mamma satte sig ner framför mig imorse när jag satt och drack kaffe vid frukostbordet. Hon lade sina händer över mina och såg mig djupt i ögonen.
"Du äter väl medan jag är borta?" frågade hon med en orolig blick och ängslan i rösten.
Jag slog ner blicken, men kände hur det ryckte i mungiporna. Anorexin spann som en belåten katt inom mig. En vecka, med mina regler. En vecka av ren och skär svält. En vecka utan någon som ger en dåligt samvete, en vecka utan någon som tvingar en att äta.
"Ja" svarade anorexin. Och så har jag återigen ljugit för mina nära och kära.
sån där är jag också, vrider och vänder och ljuger tills anorexin blir nöjd. Jag hatar att göra folk besvikna, ändå lyckas jag med det varje dag... Fy helvete!
Men de är inte ditt fel!
Du måste kämpa, försök ta dig igenom den här veckan o ät så mycket du kan!
Du behöver de, du måste bli frisk!
Du måste äta gumman! Man överlever inte utan mat! Jag vet att du vet det så ÄT! (Jag förstår att det inte är lätt men jag vill bara hjälpa)
Du måste äta.
Sparka anorexi kattjäveln i röven och ät mat för i h*vete!
Det behöver inte vara 3000Kcal, det behöver inte vara fettdrypande skräpmat men du måste äta. Annars kommer du kollapsa på riktigt. Du kommer dö. Och ja, lycka till att få hjälp till sjukhuset om din mamma inte är hemma??!
nu blev ja lite orolig, på riktigt... :(
nej åh nej vad jag blev ledsen när jag läste ditt inlägg, kan inte du se det som en vecka att försöka bli frisk, och bara koncentrera dig på att äta BRA mat, inte bli ännu smalare, snälla
och förresten, kan du inte blogga lite mer, man blir så glad när man ser att du har skrivit ett nytt inlägg
ta hand om dig!
ät! kämpa imot anorexin !:´( <3<3
sv: du kommer en dag lyckas att säga "ja" utan att ljuga. Du kommer börja äta igen. Det tror jag.
Jag vet precis hur det känns Gumman.
Det är skit jobbigt.
Men du måste ändå äta hur svårt det än är.
Jag tror på oss! På både Dej och Mej. :)
Ta Hand Om Dig Vännen. :)
Kramar. <3
Brukar det vara din mamma som hjälper dig så att du äter ens? Stå på dig nu, now its your time to show att du kan äta. Det är så jobbigt och frustrerande för mig som inte har anorexia.. Att förstå hur fan det kan vara så jäkla svårt att bara ta en sked och sedan äta mat, jag lovar. Det känns så jäkla.. oförstående? jag vet det är en sjukdom, men seriöst. Ta något gott du tycker om, ät det! Du vet du måste äta och du vet att du är sjuk och enda sättet du blir frisk på är att äta. Why dont you eat then? Visa nu din mamma och oss andra (för din skull då) att du klarar det och att du är stark!
Kram, HOPPAS du äter. Hoppas hoppas hoppas!
Har precis börjat läsa din blogg, tycker du är stark bara som orkar skriva om det såhär...
Jag har sedan 2 månader verkligen kämpat för att bli frisk från min anorexi, men jag orkar inte dela med mig av det mer än till mina föräldrar och behandlare. Det är ett rent helvete, men det ska gå!
Hoppas bara att du också finner rätt kraft för att orka kämpa emot.
Hur jobbigt det än kommer bli denna vecka, försök att äta, eller åtminstånde att inte träna! Jag tror på dig!
Det handlar inte om en vecka. Den där veckan är bara en liten del av kanske resten av ditt liv som kroniker. Vad har du till exempel åstadkommit det här senaste året? Inte mycket va? Alla drömmar och planer och idéer du hade på vad du ville göra. Allt du lyckas med är att svälta. Du kan inte jobba, skaffa eget boende växa upp och bli en egen person för du befinner dig på en åttaårings nivå. Det enda du kan kontrollera är att säga nej till mat och anorexin lyckas inbilla dig att det är något att vara stolt över...
världen snurrar vidare. om tio år är du 30 och kanske lika duktig på ingenting annat än att vara smal. hur jävla imponerande är det? tiden går fortare än du tror. en vecka är mycket mycket längre än du tror...
ja ja svält ihjäl om du vill. i det långa loppet är det faktiskt ingen i hela världen som bryr sig. det är ditt liv ingen annans du förstör.
Till S:
Det är svårt att förstå och ännu svårare att förklara.
Mycket har att göra med kontroll... att ha kontroll över vikten, kroppen, utstickande benkotor och maten... osv.
Anorexian blir ens existens. Att bara ta en sked och äta det man"tycker om". Det finns ingenting man tycker om... Att tycka om något är skamligt och äckligt. Man ska hata mat, hur skulle det annars se ut? Och att ha den rösten hela tiden och säger till en hur fet, ful och vidrig man är. Det enda som gör att man inte är helt värdelös är att man åtminstone går NER i vikt.
Det finns MASSVIS fler tankar som rullar runt i huvudet sekund in och sekund ut.
Och jag tror inte precis att det är hennes mamma som "hjälper henne". Att behöva ljuga för sina anhöriga om vad man har ätit är sjukt plågsamt. Man vill ju dem gott. Men man kan för allt i världen inte tappa kontrollen och låta de vinna! Anorexian skulle aldrig tillåta det. Greppet är alldeles för starkt.
Det var en liten förklaring... och mest tankebajsade och har inte läst igenom det igen. prestationsångest
Usch, jag hoppas för dig. Fast jag vet inte vad jag ska hoppas. Jag hoppas att du ska må bra, och vågar du inte bli frisk, försök må bättre i alla fall. Eller jag vet inte, du kanske inte vill bli frisk. Men bra vill jag att du ska må.
Jag har ingen aning om vem du är, vad du gör, hur du mår osv men vill du prata så lyssnar jag. Känns jätte tapigt och töntigt men jag lyssnar..
Var det inte du som skulle kämpa för att bli frisk och kunna börja plugga och sånt? Ge fan i att dumma dig nu då, sluta tramsa och ät! Det är inte lätt, men du måste ju vilja själv. Du måste kunna fixa detta utan att ha någon jävla barnvakt! SKÄRP DIG OCH VÄX UPP!!
de är så jobbigt när föräldrarna blir oroliga och gråter:(
Ät, det behöver inte vara mycket. Bara så att du får någonting litet i dig varje dag. <3
Var det inte du som ville bli frisk?
Jag blir lämnad ensam över helgen också. Med jobb och olika aktiviteter som jag kan sysselsätta mig med. Tyvärr är jag likadan som du, jag ser det som en möjlighet.. Jag är glad över att de lämnar mig till att sköta mig själv. Till att slippa känna deras blickar på allt jag stoppar i mig. Det är den här helgen som jag kan ladda inför de kommande, jobbiga, ätardagarna med dem. Nu kan jag sysselsätta mig - och undvika maten, utan att någon får reda på det. Tyvärr.
Snälla, läs det här.
Jag har det likadant.
En del av en är rädd för att bli lämnad ensam. Man vet hur svag man är och hur svårt det är att göra det rätta när man måste välja själv.
Den andra delen, ätstörningen, jublar.
För nu kan du vara dess slav utan att någon ser. Som en misshandlare väntar tills gästerna har gått så att han kan tortera sin familj. Han vet att de inte kommer säga nåt, han vet att de till och med kommer försöka SKYDDA honom. Skylla blåmärkena på att de går in i saker i mörkret. Blåmärkena på att de ramlat i trappan. Precis som du, jag och många andra döljer och pratar bort det som händer med oss.
Som en mördare som tar ett oskyldigt liv i hemlighet i sin källar. Det är bara han och offret(som bara han en chans om han/hon kämpar emot!)...
Den enda skillnaden är att man inte kan springa iväg från sin ätstörning. Man kan inte ropa på hjälp och sedan se hur den åker iväg i en polisbil.
Här måste man slåss, man måste kämpa emot det som "anfaller". Ingen annan kan göra det åt en.
Om du bara kunde ta sats och säga till din mamma (eller någon annan som kan hjälpa dig) hur det är. Att du inte kan ta dig ur det här själv och att du inte kan bli lämnad ensam just nu.
Det är inte en vecka du har framför dig.
Du vet hur det fungerar. Tror du verkligen att allt kommer bli bra, bara du får en vecka till?
För åtta månader sen satt jag i mitt badrum och grät och lovade mig själv, att bara jag får en dag till så kommer jag att sluta. Åtta månader sen. Nu är det svårare än vad det hade varit då.
Ätstörningen vill alltid ha mer. "Du kan sluta på måndag, det blir ju bara konstigt att sluta mitt i veckan!". "Ett kilo till så kommer det där fettet du hatar så mycket att vara borta, et kilo är inte så mycket men det hör skillnad!". NEJ DET GÖR DET INTE! För även om 5 kilo kommer det kännas likadant.
Om man är fast i ett våldsamt förhållande måste man ta sig ut sålänge man lever.
Trots att den man är i ett förhållade med gör allt för att hålla en kvar.
Det är likadant för dig (och för mig). Sluta skydda och behaga den/det som plågar och förstör dig.
Jag vet att det är annorlunda. En ätstörning sitter inuti. Det är inte en människa man bara kan lämna.
Men det är ändå väldigt likt.
Så snälla, låt den inte säga åt dig vad du ska göra. Låt den inte hindra dig från att leva. Du är värd all lycka i världen, och den enda som inte håller med är just ätstörningen.
Förlåt om det blev långt, men det gör ont att se dig fara illa. Du är värd ett lyckligt liv och det kan du också få! Det är inte för sent och du får inte ge upp, om du bara är modig och stark nu så kommer du se hur bra allt blir sen! Du måste bara våga ta steget och GÖRA det bra!!!