Sadest sadness
Jag HATAR mig själv, jag HATAR mitt liv.
Jag har verkligen INGEN. Jag är så jävla avundsjuk på er patetiska nollor som har familjer som bryr sig om er. Och ni bryr er inte ens. Ni har vänner som ringer er. Inte en enda jävla människa har ringt mig på över ett år, förutom en snäll pojkvän som nu har sagt upp kontakten helt med mig.
Jag har ingen i mitt liv. Jag har INGEN. Jag är alltid själv. Jag är själv hemma hela dagarna. Jag är själv när jag är med hästarna. Jag är själv när jag kommer hem på kvällarna. Jag är själv när jag går och lägger mig på nätterna. Jag är själv när jag ligger vaken hela nätterna och somnar klockan fem. Ingen ringer, min mamma jobbar jämt, min pappa bor långt härifrån och jag pratar med honom max en gång i månaden och då bråkar vi. Jag har inga syskon. Mitt liv går ut på att sitta på mitt arsle och inte göra någonting alls.
Tänk er att leva i total apati, totalt ensam, dag ut och dag in, i två år. Då har ni mitt liv.
Drev inte du två företag och kände en massa "inne" folk? Du är verkligen allt eller inget :/
okej, du mår verkligen inte bra och jag tycker synd om dig, men ärligt? Vadfan vet du om hur alla som läser här mår? Varför har du det värst av alla? Vad vet du om dina läsares familjerelationer och händelser i livet? Tror du att alla andra har det jättebra och bara är dumma i huvet som håller på precis likadant som dig själv? Jag läser alltid dina inlägg med respekt och empati men nu gick du fan över gränsen.
Jag kan bli din vän!
jag vill bara ge dig en fet kram! för den behöver du.
varför gör du inte något åt saken? och jag vet att det inte är så enkelt som det låter. men försök, snälla du! åh, för din egen skull. jag har inte hellre några vänner men jag går till en kurator på grund av det (för jag tror bara att det är mig det är fel på). du måste kämpa! det finns inget annat alternativ.
Du får väl bjuda tiill lite själv också!? och jag känner igen mig, jag är också ganska så ensam. trots jag har "vänner" så känner jag mig ensam. För ja gör allt ensam..
du har dina bloggläsare :/<3 (okej, klen tröst och inte samma sak som umgänge irl)
Om du slutar kalla folk för "patetiska nollor" så kanske du får fler vänner?! Tycker synd om dig.
Du behover miljoombyte, traffa nya manniskor, äkta manniskor. Nar jag kant att jag suttit fast i livet har jag flyttat och borjat gora nagot nytt, men du sager att det inte ar ett alternativ. Jag trodde du hade vanner? Var ar dom? Finns det ingen dar du har dina hastar? Du kanske sjalv maste bjuda ut folk for att fa nya kontakter? Och du, om din mamma stirrar elakt pa dig nar du vill ata, utmana henne, du maste stalla dig over henne, bli starkare. Alltsa, ga in koket, ta det du vill ha och at framfor henne. Hon tar ut sina problem pa dig, det ar darfor hon beter sig som hon gor, hon klarar inte av att hantera sig sjalv.
Och jag bryr mig, sa det finns nagra har som gor det iallafall. :) De som fortsatter skriva bryr sig. :P
Jag kommer och hälsar på när jag åker söderut (Y).
Jag vill bara komma och krama om dig, visa att jag bryr mig, även om jag inte känner dig!
snälla du, tänk på vad du har. jag hade gjort vad som helst för att ha det ekonomiska stödet att kunna hålla på med hästar. du har det inte perfekt eller harmoniskt i ditt liv, men det har ingen, men du har ändå en hel del!
TA TAG I DET!!! du är stark, skaffa nya vänner, riktiga vänner. du klarar det!
Till dig: EN KRAM! <3 :/
Till alla som klagar:
Okej.. tänk efter! Här läser ni om en olycklig tjej som behöver hjälp och stöd! Hur kan ni anklaga någon som bara vill prata av sig! Visst mitt liv suger inte men ibland hatar jag det och vill skrika!
På sin egen blogg borde man iallafall få göra det eftersom ingen annan vill lyssna
Fan alltså, hade jag bott kvar i stockholm så hade jag letat rätt på dig och gett dig en riktigt ordentlig kram! Alla förtjänar att ha i alla fall en riktig vän. Jag har några få, men jag känner ändå igen mig i det du skriver. Skillnaden är bara att min ensamhet är till viss del självvald. Jag mår inte bra av att vara med folk jämt. Men visst blir det tråkigt i längden. Att bara umgås med folk som knappt vet vad man heter.
Men umgås du inte nånting med "berit"/emma?
JAg är också själv hela hävla tiden. Inte så kul
...du har oss?
Jättetråkigt att läsa att du känner dig så ensam :-/ Men tro mig, det är du inte ensam om.
jag vill bara krama om dig!
du verkar vara en sån fantastisk och bra människa som förtjänar så mycker bättre.
jag är seriös, jag bor här i min äckliga lilla förort inte långt alls från stan, jag träffar dig gärna över en kopp thé eller så.
KRAM!
Du vet att du inte är ensam, din blogg är som att läsa min egen dagbok.
Jag vill verkligen ge dig min lycka.. Jag mådde då ligt jätte länge, jag vet hur det känns det gör så jävla ont. När man väl mår bra i början så blir man så jävla rädd och vill stöta bort all lycka. Du kommer att må bättre jag lovar dej <3
Men orkar du med att ha normala vänskapsförhållanden då? Ätstörningar tar ju sån oerhörd kraft! Och det gör vänner med. Ja, jag vet, riktiga vänner ska stanna kvar oavsett vad och bla bla. Men så går det ju inte till liksom.
(Användarnamn och lösen till min blogg: Marias)
Hej där! Det var länge sedan jag läst din blogg, slarvigt av mig :)
Ville bara säga att jag förstår det precis. Det du skrev ovan kunde varit jag som skrivit det själv. De man väl känner det är ytliga relationer och folk som vill vinna något utav en.
Kram Louise