Att tycka synd om sig själv - eller inte?



Vet ni vad jag kom att tänka på?

Jag kanske tycker synd om mig själv, precis som några av er säger. Men vet ni vad, jag har kommit så lång väg på bara ett år. Jag har gått från att VERKLIGEN tycka synd om mig själv och från att se ner på andra människor till en helt annan, mycket ödmjukare människa.

Ja, förut tyckte jag att jag var bättre än andra för att jag inte åt. Jag kände mig stark, för att jag behövde inte det som andra behövde. Men det gör jag inte längre! Jag är svag, inte bara i kroppen, utan även i huvudet. Men det blir bättre och bättre, kanske inte märkbart dag för dag, men kollar man bara ett halvår tillbaka i tiden så skäms jag nästan.

Och det ska bara bli bättre. Jag är full av motivation!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Tummen upp, Paris! =)

2009-01-09 @ 16:02:25
Postat av: Matilda

Du är så duktig! Du kommer att klara det. Du har ju bevisat att när du väl bestämmer dig för något så KAN du, även om det tar emot ibland.

2009-01-09 @ 16:19:51
URL: http://stilljune.blogg.se/
Postat av: Anonym

allvarligt - jag förstår inte varför man inte skulle få tycka synd om sig själv. det är bättre man själv gör det än att andra gör det! shit, det var ju riktigt smart sagt av mig. hahaa!



kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!!!!!

2009-01-09 @ 17:14:46
URL: http://blommaland.blogspot.com
Postat av: Linnea

ja tkr att skulle vara rätt av dig att tycka synd om dig själv, faktiskt. för att denhär sjukdomen kan inte vara lätt att leva me, & tack vare din blogg så har vi fått en titt in i hur de är. du är stark, & ja tror verkligen på dig, & på att du kmr klara utav att övervinna sjukdomen! du klarar av dehär, & de har du oxå bevisat. älskar din blogg =)

2009-01-09 @ 18:52:36
Postat av: Jessica

är du paris hilton eller? fan heller

2009-01-10 @ 13:59:30
Postat av: C

Jag har på bara några dygn suttit och läst din blogg, ända från början. I början tyckte jag att du såg på saker och ting på ett så radikalt sätt, eller vad man ska säga, jag vet inte riktigt hur man ska förklara det. Jag kände så mycket medlidande, efter allt med din familj, och att folk i din omgivning i stort sett bara förnekade dina tecken, som var så synliga som dom bara kan bli. Jag har flera vänner som har ätstörningar, vissa har legat inne en hel massa gånger, andra käpar för ett ens få hjälp, och det är så himla svårt att stå på kanten, och se en vän försvinna. Både psykiskt och fysiskt. Jag menar inte att det är någons fel att en ätstörning uppstår, jag hoppas att du förstår vad jag menar, och att det jag skriver är positivt. Vad jag vill komma fram till är att det är så otroligt fantastiskt att se hur du har ändrat din syn på saker och ting, hur du verkligen försöker kämpar för att äta, istället för att inte göra det. Även fast du inte alltid kanske lyckas äta, så är ändå kämpandet det viktigaste. Indtällningen, för vill man kan man. Det vet jag. Jag förstår, elelr kanske inte förstår själva anorexin, men framförallt ångesten. Jag har en extrem ångest/panikångest, och får ganska ofta attacker, hyperventilerar, gråter, skakar, svartnar för ögonen, okantaktbar, duvet. Hela min kommentar är sjukt osammanhängande, mest för att jag sitter och gråter, och liksom känner mig stolr över dig, öven fast jag knappt vet vad du heter, eller egentligen känner dig som person. Jag är stolt över att du har lyckats ta dig upp från det jobbigaste, visst det är lång bit kvar, och det kommer komma många svackor, men på mindre än ett år har du kommit så här långt. Keep up the good work, jag är så sjukt stolt över dig vännen.

2009-02-28 @ 21:19:54
URL: http://cassutt.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Blogg listad på Bloggtoppen.se