Medicinering?
Innan min psykolog gick på semester hann hon försöka övertala mig om att prova på medicinering.
Jag är rädd för detta, men kanske jag behöver det? Men orka vara en pillpoppande ungdom. Det är tragiskt att behöva ta piller för att fungera normalt. Hemskt är det.
What whould I do?
Men du får tänka på att du faktiskt har en sjukdom. Och när man är sjuk så behöver man medicin för att bli frisk! Jag vet att du kan klara det! <3
Det är lite tragiskt, jo.
Men ett tips är att helt enkelt se det för vad det är: medicin.
Har man en bakterie i kroppen äter man penicillin. Har man för låg serotoninhalt i hjärnan äter man ett antidepressivt medel.
Du skulle antagligen inte strunta i att ta din medicin om du hade tex lunginflammation?
Kör på medicinen.
Det blir lite oroligare de första dagarna, men sedan skär medicinen bort de djupa dalarna.
Jag hade inte klarat mig utan min medicin.
Den är super.
Lycka till, och ta det lugnt!
Detkan vara jobbigt att se sig själv som en som behöver piller för att funka. Men det kan vara bra att testa, jag testade och det funkade.
Om inte annat så kan du be om vid behov-tabletter, atarax är ett exempel som inte är beroendeframkallande :)
Du är duktig,kämpa på!
Kram :)
Jag var också tveksam till medicin, tänkte att för att bli frisk ska man bli det själv och reda ut allt. Min läkare övertalade mig,och herregud vilken skillnad. Jag är så glad att jag provade, mitt liv har verkligen förbättras. Varför ska man inte ta medicin om det kan förbättra ens liv? Hade du haft cancer antar jag att du inte tvekat om att ta medicin.
Jag tycker du ska prova att ta dem. Du kommer inte vara en "pillerpoppande ungdom" när du faktist behöver dem.
Klart att det är jobbigt att vara beroende av piller men se positivt på det. Du behöver pillren för att må bättre och kunna ta tag i dina problem på ett lättare sätt. När du väl mår bättre, när du slipper extrem ångest hela tiden, så kommer du ju att sluta med dem? :)
Jag brukar vara totalt emot att man skriver ut piller till höger och vänster men efter att ha förstått hur extremt dåligt min lillasyster mått så förstod jag varför hon behövde sina antidepressiva. Hon är inte översocial och extremt glad hela tiden men tack vare dem så kan hon i alla fall klara vardagen.
Menar du "should"?
Vad är det för piller? Vanliga antidepressiva? För det kan faktiskt hjälpa i kombination med behandling...
Se till att kolla biverkningar först dock! Med tanke på din ämnesomsättning så är det nog inte så kul ifall en biverkning är "viktökning", det hände min kompis ju...
Du behöver inte sätta dig själv i ett fack (pillpoppande ungdom) för du är den du är oavsett om du behöver äta medicin ett tag, ingen el inget annat definierar det som är DU. Att du tycker att det är tragiskt att äta medicin för att fungera "normalt"är DIN åsikt, alla tycker inte så. Det finns många saker människor måste göra för att känna sig "normala". Det kanske inte ens handlar om att man helt plötsligt börjar "fungera normalt" bara för att man tar medicin, utan mer att det blir som en krycka när man själv tycker det är svårt att gå. Vissa har stöd av detta, o ser det som något hjälpfullt, andra tycker att det gör dem avtrubbade/avskärmande. Hur du skulle tycka kan ju du inte veta förrän du provat. Men det finns som sagt inget som ger dig en garanti på att det blir bättre, det fungerar olika för alla. Vad använde din psykolog för argument till att du skulle äta mediciner? Låter de rimliga? Vilka argument har du själv emot det, är det att du definerar dig själv som en viss typ av människa som gör att du inte vill, eller är det något mer? /M
kanske kan vara bra till en början iaf
se det inte som något du inte fungerar utan,
se på det som en knuff i rätt riktning. ett slags stödhjul om du så vill.
de tar inte bort något, de reder inte ut något,
men de hjälper till såpass att man orkar med dagen och man orkar försöka må bättre.
det är tragiskt, jag vet, what the fuck's up med vår generation? fuck us..
hoppas det går bra för dig. PUSS!
Du skriver inte vilken typ av medicin det handlar om. Om det handlar om antidepp så kan jag säga följande:
Det där med piller är klurit. Jag knaprar antidepp och det funkar bra för mig. Har dock testat två andra sorter varav den ena inte funkade helt enkelt och den andra fick mig att må sämre.
Som jag har förstått det funkar antidepp bara om man behöver det. Har man ingen obalans funkar inte medicinen. Men som sagt är det inte alla som funkar. Om du börjar med antidepp måste du vara beredd på att det kan ta ett halvår eller så att hitta rätt tablett. Det är inget man bara kan börja eller sluta med hux flux.
om det gör att du mår bättre, så är det iallafall värt ett försök! Trivs du inte kan du ju alltid sluta.
Jag började med antidepressiva för bara några dagar sedan. Jag har alltid vägrat, men min behandlare övertalade mig att prova. Så vi får se vad detta leder. Förhoppningsvis blir resultatet bra...
Oj, jag som skrev inlägget ovan.
ja, skjønner hva du mener. en psykolog jeg gikk til ville gi meg piller etter at jeg kun hadde hatt en time. jeg synes det var helt merkelig. og så slutta jeg der. men kan jo sikkert være bra om man har prøvd mange andre former for behandlig som ikke har funka :)
Gumman det är inget fel på att ta piller :) Antagligen kommer du inte behöva dom för alltid. Jag har tagit antidepp och mot social fobi och dom har hjälpt mej oerhört. Ingen har några fördomar om det :) Så mitt råd är att du börjar med medicinering om din psykolog tycker det. Kram!
Var försiktig..
Det är inte tragiskt att behöva gå på medicin, i stort sätt alla gör att tillfälligt någon gång under sitt liv. Medicinering hjälper tills man klarar sig utan den så det är ingen fel med att ta mediciner. :) Sköt om dig!<3
hej! jag följer din blogg varje dag och jag har också anorexia, går igenom samma kamp varje dag som du och jag råder dig till att börja medicinera, det hjälper faktiskt, jag har lyrica och jag har inga bi-verkningar och dom är inte beroendeframkallande eller nått (hade samma tanke som du i början, ville inte vara någon pillerknarkare) dom är bara ångestdämpande och FUNKAR!
ps: du får gärna maila mig så kan vi prata lite mer om du vill. skulle vara skönt att prata med någon som är i samma sits som en själv och förstår lite mer
Atarax är väldigt svagt, men gör ändå en viss skillnad.
Det där är svårt... Finns olika sätt att se på det. Å ena sidan - det kanske reglerar en substans som ger en ett bättre liv? Och det är väl jättebra? Å andra sidan - det kanske inte alls ger avsedd effekt...
Jag har använt både fluoxetin och citalopram (anti-depressiva) och är efter det negativt inställd till såna mediciner. Ena sorten gav ingen effekt alls, medan den andra gjorde mig till en känslokall, läskig isdrottning. Gillade inte den personlighetsförändring. Båda gav biverkningen att jag ummm inte kunde få orgasm... Lite knäppt. Men det är alltså MIN individuella upplevelse! Du skulle kunna få helt motsatt effekt. Det är lite som med p-piller, en enda sort funkar inte för alla, därför finns många sorter... Du måste välja själv. Läs på massa!
Vad jag personligen föredrar är faktiskt lugnande mediciner som jag kan ta när jag verkligen har ett behov av dem. Tycker det känns skönt att inte hela tiden vara påverkad av en medicin utan bara vid krissituationer.
Lycka till!
Jag har tryckt antidepressiva i ett halvår (vanligtvis så lång behandlingen är och man inte förlänger den) och tyckte att det kändes pest att börja med dem, som du sa, tragiskt att behöva ta piller för att fungera normalt. Men jag mådde verkligen bättre, och fick chans att ta tag i saker jag tidigare varit oförmögen att reda ut, jag fick chansen att komma på fötter med hjälp av tabletterna och när jag sedan slutade med dem stod jag kvar, stark. Tabletterna gjorde det kort och gott enklare att komma vidare från min miserabla och oacceptabelt långvariga svacka.
Jag tror att de kan vara värt ett försök, för min del var de verkligen det. Men alla reagerar ju olika på dem också.
Hur du än gör så önskar jag dig lycka till, du anar nog inte hur mycket vi läsare kommer att glädjas med dig den dagen du mår bättre.
Kram
Jag var också sjukt skeptisk till medicinering i början. Tänkte liksom: Hur ska ett par tabletter få bort min ångest, klumpen i bröstet, få bort mina sömnlösa nätter? Men det funkade, jag sover på nätterna, jag får inte längre panikattacker. Så testa det, får hoppas de hjälper dig lika mycket som de hjälpt mig.
Jag förstår hur du menar, har själv varit i den sitsen.
Jag slutade med min medecin ett tag förut och det fungerade en stund men sedan gick det inte så bra:( Var antagligen inte redo för det.
Men jag ville inte under några omständigheter ha tillbaka min medecin för det är ju inte "normalt"!
Men hur det nu var så fungerade det inte, det gick så pass långt att jag inte kunde gå till skolan utan kom på ursäkter om att jag var sjuk, hade feber osv. Maten blev självklart lidande, fick ännu svårare att äta igen och mitt humör svängde, så alla runt mig var rädda att jag skulle falla hela vägen tillbaka.
Så blev det inte, medecineringen blev insatt igen och jag har den än, tycker inte om det, men jag vet att jag behöver ha den nu för att orka kämpa på mot ett bättre liv. För det är vad jag gör nu, nu ska jag bli bättre, medecinen får bli ett senare problem, jag hoppas och tror att det kommer att fungera att trappa ner på den sen när jag blivit starkare än vad jag är nu, när jag har kommit så pass långt på min väg för att kunna klara mig mer eller mindre själv.
Oj vad jag babblar!
Men det jag vill ha sagt med allt detta är att jag tycker du ska lyssna på din psykolog och lita på hennes omdömme om att en medecinering vorre det bästa:)
KRAMAR
Det är väldigt individuellt från person till person vilken effekt antidepressiva har.
Själv har jag prövat Zoloft(Sertralin), Flouxetin (Fontex) och Cipramil. Zoloft hade inte särskilt effekt på mig, inte Flouxetin heller däremot tyckte jag Cipramil fungerade en del, dock har jag slutat med mina mediciner nu pga en del orsaker.
DU har ingenting att förlora med att pröva att medicineras. Fungerar det inte så kan Du alltid sluta, pröva något nytt och kanske att du börjar må lite bättre. Samtidigt är det lätt hänt att tro att medicinering är allt, fast det är ju bara en liten del av behandlingen. Medicinering kombineras ofta med någon slags terapi (KBT, DBT) samtalsform.
Har följt till kamp länge och jag hoppas att du snart ska börja må bättre - för det är du värd.
Anv, lös till min blogg finner du i mailfältet.
Du får gärna ställa frågor om du undrar över det här med mediciner.
Styrkekramar/C
Jag har ätit antidepp i ungefär 2- 3 veckor. Och jag tycker faktiskt det känns lite skillnad. =)
<3<3
Jag tycker absolut att du ska testa medecin. Hela mitt livhar förändrats tack vare den! Vissa människor har underskott av seretonin och då är det väl självklart att man ska få kompensera. Jag är tjugo och har gått fram o tillbaka i depressioner ända sedan jag började i lågstadiet. Men jag har aldrig velat ta hjälp förens jag kände att jag inte klarade någonting själv. Jag blev direkt sjukskriven och fick antidepp. Ibörjan var jag trött och sov dygnet runt, jag blev också deppigare första veckan för att man blir så trött. Sedan blir det bättre och bättre. Jag har ätit det i ett år och jag har aldrig mått bättre, jag lever ett vanligt liv nu utan att må skit. Lycka till!(förlåt för att jag skrev så slarvigt)
Jag var, precis som du, väldigt tveksam när min "counceller" erbjöd mig SSRI för ungefär 1,5 år sedan. Jag var då i en djup dal och hade samtidigt drabbats av social fobi.. jag tror aldrig att jag hade klarat av att ta mig upp för den där dalen om det inte vore för medicinen! Den ger ingen lösning på problemet, men är en stege och en knuff som kan behövas för att komma igång. Min livsgnista kom tillbaka och jag fick energi nog att se mitt liv utifrån och reparera det som var fel. Nu är jag både glad och medicinfri, och oerhört tacksam över att min psykolog erbjöd mig Citalopran när mitt liv var upp och ner.
Inte för att skrämma dig, men med tanke på att du har planer på att gå lång så ska du verkligen prata igenom det med din läkare. Även fast journaler är sekretessbelagda tenderar sådant att kunna komma fram ändå, vid minst lämpliga tidpunkt... Om inte annat så ser varje random vik undersköterska i dina journaler ifall du ska opereras eller föda barn. Och kvinnor som äter antidepressiva har ett smeknamn inom sjukhusen för att de brukar vara så besvärliga och känsliga för allt.
Varje tanke jag haft på att "ge upp" (löjligt jag vet ju att det inte är så!!) har jag avfärdat med att ifall jag en dag vill bli domare i HD eller jobba för EU kommissionen eller Europarådet så brukar de vara duktiga på att rota upp saker och ting - och ett antideppsberoende ställer mig inte i bättre dager då. :/
Jag säger inte att du inte ska ta dem, bara att du verkligen ska ta ett långt och väl genomtänkt samtal med din läkare ifall det verkligen är enda utvägen. KBT, ljusterapi?
Jag förstår dig verkligen, att du inte vill vara tvungen att äta tabletter för att du ska fungera normalt. Men ibland är det vad som krävs för att man ska komma på rätt spår igen och kunna ändra sitt tankesätt. Jag tycker att du ska ge det en chans, och om du känner att det inte går i den riktningen du ville så är det bara att sluta med dem. Puss på dig
Antideppressiva är inte direkt pillerpoppande. För jag antar att det var det eller liknande hon föreslog, inte ångestdämpande narkotikaklassade grejer. Det kan verkligen hjälpa oerhört mycket och det är lätt att sluta när en inte behöver det längre, en trappar ner helt utan abstinensbesvär och kroppen saknar det inte då den lärt sig producera eget lyckohormon. Fungerar inte medicinen är det bara att sluta med den.
jag tänkte precis som dej, men jag blev såsmåningom tvingad eftersom jag fick ett LPT i pannan...
Nu kan jag se i backspegeln att det där antideppet kanske gjorde mig en tjänst endå.
En antideprisiv medicin kan inte rädda, men den kan hjälpa. Jag kan tacka zoloft för att jag inte ligger på sängen och gråter, utan att jag fick krafft och ork att ta tag i mitt liv och det som egentligen betydde mest för mej, min pojkvän och mina hästar. Du klarar det här!!!