En anorektikers dagbok
Idag har jag inte ätit någonting på grund av smärtan. Smärtan som fyller mitt bröst och som samtidigt fyller min mage och hotar att kväva mig.
Den tränger in i mina vener och artärer, den letar sig in i varje litet skrymsle av min kropp och fyller den med cementliknande ångest.
Den gör min kropp tung och trög. Jag orkar knappt tänka eller använda min kropp längre. Rida minns jag inte när jag gjorde sist.
Jag åt en måltid vid sju. Sedan stod jag i duschen och skrubbade min kropp med skållhett vatten för att rensa bort det äckliga fettet som ligger som en mjuk bulle på min mage. Uppsvälld. Två kg till, så är jag där. Perfektion.
Jag orkade inte ens gråta. Jag bara föll ihop i badkaret och lät dom varma strålarna från duschmunstycket skölja bort min smärta. Jag höll det riktat mot ansiktet, sedan bröstet, magen, låren, tårna. Jag betraktade mig själv och såg det som i en dimma. Jag är så fet, så fet.
God natt, kära dagbok. Nu ska jag ta ett par sömntabletter och titta på en film.
Du måste ur det här - nu! Det får inte gå längre, det får inte
bli en del av dig mer än vad det redan har blivit. Du kan ha ett fint liv.
Går du och väger dig en gång i veckan hos någon? Kanske en idé annars?
Du är ju myndig och bestämmer själv, själv är jag 17 och får gå och väga mig och göra allt dom säger utan protester. Och jag är tacksam för det. Man klarar det inte själv, jag tror inte man gör det. Det är jobbigt som in i helvete men desto fortare det är över desto bättre. Så kan man börja leva på riktigt.
Jag tänker på dig mycket. All lycka och värme till dig.
Kram, kram, kram och åter kram.
Lilla du. Blir så leden att du mår så dåligt. Ingen skall behöva göra detta! Fasen...
Kan du inte skriva ett inlägg så fort du vaknat så vi vet hur du mår idag!
Som du skadar dig själv! Fråga dig själv vad du får ut av det här. Låt din anorexi försvinna. Du måste helt enkelt skita i att du har ångest och jag vet att det är svår men det är inte omöjligt. Du kommer dö. Förstår du det? Du tänker säkert nu nej jag kommer inte dö vad är det för nån idiot som skrivit den här kommentaren. Då är här svaret: Jag är en ung tjej som haft anorexia i ett par år. Jag skrattade bara när de sa att jag skulle dö. När de tvingade mig till sjukhus visade sig att jag bara hade levt i ett halvår till. Gör inte såhär mot dig själv. Det går att ändra på allt.
vi stöttar dej, <3
Fredrica: nej jag tror att man bara höjer ångesten för vikten genom att väga sig regelbundet. Häng inte upp dig på vad vågen säger... det är bara siffror och alla har olika kroppsformer.
Detsamma, och tack för dina tankar! Massa, massa kramar <3
lisa: did 4 u :)
anonym: jag vet. jag vet. det är det som är så patetiskt med mig. jag är inte korkad... jag vet om allt det där. men ändå så är jag som du, jag skrattar bara åt det. "Alla andra är ju mycket smalare än mig, varför skulle jag kunna dö?"
patricia: TACK, och jag försöker stötta er med! <3
åh. vad ledsen jag blir när jag läser.. jag hoppas att du någon gång kommer att inse ditt sanna värde. du är säkert jättefin, det känner jag på mig.
puss på dig!
Så du hade oxå en sådan dag igår...ångest, ångest denna jävla ångest och dessa envisa tankar som vägrar lämna en i fred. Du är inte ensam även om det känns så. Det finns sådana som förstår hur du har det även om det är svårt att fatta. Försök kämpa vidare. Ha hästen och ridningen som morot. Det gör jag, utan dem skulle jag ha lagt av för länge sedan, det är det som får mig att trycka i mig maten för att jag ska få lov och orka rida. Life is pain get juste of it...
Vilken är din drömvikt i dagsläget?
Fy fan.
Jag hade en sån jävla ångest inatt. Man vet ju att något är fel när man står i spöregn mitt i natten med fingrarna långt nere i halsen, ser att grannen ser mig och tänker att "fan vad pinsamt". Då spelar det ingen roll att jag åt en chokladkaka dagen innan och nästan inte hade ångest alls.
Och nu vågar jag inte prata med mina vänner om det heller för jag känner mig så jävla tjatig (vilket jag även fått höra). Dessutom är jag livrädd att bli sådär självisk som mina deprimerade vänner blev.
Fy fan vilken jävla dålig dag och förlåt för att jag lastar det på dig. Jag vet inte ens hur du ser ut men jag behövde skriva och det kändes som att jag kunde skriva till dig.
Lycka till med allt! Och förlåt igen.
vad hemskt....du måste verkligen känna dig låst och forcerad...hoppas du lyckas ta dig ur detta..
Tror du på allvar att 2 kg kommer göra skillnad? med tanke på att du vet du är anorektiskt vet du också att du Egentligen är smal bara det att du inte ser det. 2 jävla kg kommer inte göra dig nöjd .INSE innan det är försent det är itne värt det.
Alltid denna ångest, jag önskar att du och alla andra fick slippa ångest. Jag känner så igen mig i det du skriver och det är så svårt, innerst inne vill man bli frisk (iallafall jag) men att försöka sikta på det målet är inte alltid lätt. Lätt är det däremot att tappa fokus och lägga det på att försöka gå ner i vikt men det dödar dig. Kämpa för ett sunt liv, jag tror på dig! Kram
åt precis tre daimstrutar HAHA